torsdag 14 juni 2012

Vikten av att ha någon som tror på en...

Varning! Långt inlägg! Läs på egen risk.

Igår hade vi skolavslutning i min skola, precis som så många andra. Mina elever gick på sommarlov, sjutton år gamla, några något äldre. Några har sommarjobb, andra inte. Några har sommarskola för att de inte lyckats nå målen i kurserna svenska, engelska eller matematik. En del i alla tre...

I min blogg brukar jag inte skriva om samhällsproblem, elände eller djupsinniga funderingar. Men i dag måste jag bara dela en fundering med er. Jag funderar ofta på vad det är som gör att elever/barn/ungdomar lyckas i skolan. Vilka faktorer det är, förutom lätt att lära och bra kom-ihåg, som gör att eleverna lyckas nå uppsatta mål och bli "godkända" (detta hemska ord) i sina olika kurser. Jag har äntligen fått bekräftat det jag alltid trott - att den viktigaste biten är att ha någon som tror på en.
Nyss läste jag en forskningssammanställning av en nyzeeländsk man som heter John Hattie och han har kommit fram till att det finns en sak som är viktigare än alla andra faktorer när det gäller att lyckas. Det är att ha (framför allt) en förälder som tror på en, eller två. Det spelar mindre roll vilken social situation man befinner Sig i, vilken socioekonomiskt situation du har, var på samhällsstegen du är (jo, för kom inte och säg att vi inte har ett samhälle med klasser) eller om föräldrarna ger eleven datorförbud eller minskar TV-tittar-tiden. Det som är absolut mest betydelsefullt för en elev är att det finns någon med tilltro till henne eller honom. Inte så att det andra är helt utan betydelse, men det har egentligen inga mätbara effekter att tala om.

Då tänker jag därnäst - men hur ska vi då göra med alla dessa som inte har någon? Verkligen INTE NÅGON som tror på dem. Hur ska vi som jobbar i skolan kunna kompensera, hinna SE alla dessa vilsna själar som vandrar runt utan en enda kotte som tror på dem och deras förmåga, allra minst de själva.

Vi kan ta ett exempel: Vi har en kille som börjar gymnasiet, vi kan kalla honom P. P har gått igenom grundskolan utan att någon egentligen sett hans behov, hans möjligheter eller kunskaper. Man har fokuserat på att han är stökig, att han skolkar, att han stör lektionerna. Ingen har haft tid att sätta sig ner med honom och prata med honom. Fråga vad han vill eller vad han hoppas på. För varje år blir P:s skal lite hårdare, lite mer ogenomträngligt. Han bygger upp ett hårt skal för att klara av alla törnar, för att orka med att höra att han är hopplös. Även om ingen säger det så får han ju bekräftelse på att han är hopplös på alla konferenser kring honom. Han blir själva problemet personifierat.

När P börjar gymnasiet har han väldig tlite kunskaper med sig. Lärarna i grundskolan godkände honom för att att han trots allt hade "försökt". P:s föräldrar orkar inte längre. De har en slitsam skilsmässa bakom sig och fullt upp med att rådda sina nya familjesituationer, köra barn till simskolan, flöjtspelningen, fotbollsträningen och rytmikkursen. P är äldst och "borde veta bättre" än att bråka hemma och i skolan. Kraven ökar och förståelsen minskar. P struntar i allt. Han går till skolan då och då eftersom han ändå har kompisar där. Om han går på lektionerna gör han ingenting, för han är ändå så långt efter att det inte är någon idé att försöka hinna ifatt.

När sommaren kommer har P inget jobb, inga betyg och ingen möjlighet att fortsätta gymnasiet. Han är ensam i den stora världen utan någon som tror på honom. Hur det kommer att gå kan vi bara spekulera kring.
Då tänker jag: Hur hade det sett ut för P om han hade haft någon som peppade honom, som trodde på att han kunde, någon som sa att han var bra och dög? Någon som hade tid att sitta och prata med honom och som orkade med hon trots hans fel och brister. Det finns så många övergivna barn och ungdomar som P. Som inte har någon.

I höst börjar jag jobba med frågor om hur barn och unga ska nå målen i skolan. Jag komer att arbeta med det en dag i veckan. Självklart kommer jag inte att lösa några världsproblem men kanske att jag kan bidra med något som underlättar för någon enda elev. I så fall har mitt arbete inte varit förgäves.

Det är viktigt att inse att jag inte är kritisk mot föräldrar med barn som har det svårt i skolan. Jag har själv kämpat som förälder på olika sätt, och vet att den perfekta föräldern finns inte. Inte heller är det alla barn som har det svårt i skolan för att föräldrarna inte tror på dem. Det finns andra svårigheter. Men det är inte dessa jag skriver om här. Utan de övegivna. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser dem.

Blommorna i inlägget är till alla de som arbetar med att göra livet lättare för unga som har det svårt. Ni vet väl att ni är värdefulla?

6 kommentarer:

  1. Jag läste allt utan problem för det är ett mycket viktigt och intressant ämne! Högst aktuellt och vida utbrett om jag kan uttrycka det så. Du har verkligen helt rätt i det du skriver. Alla dessa barn och ungdomar som inte har någon som stöttar, någon som frågar hur dagen varit och hjälper till vid läxläsning.

    Det är så sorgligt och hemskt att det verkligen är en sån stor del av barnen som inte har någon som tror på dem. För det finns otroligt många som P.P. Stackars barn. Ibland känner jag bara extra mycket att vad hemskt det är, vad mycket barnen ska klara och kunna. Allt de ska vara med om, höra och se. Alla dessa upplevelser som sätter spår och minnen som inte går bort. Bleknar kanske men de finns kvar.

    Vuxna behöver ju någon som tror på dem. Även vi behöver det. Fast vi är vuxna med andra erfarenheter av livet och hur man hanterar och löser saker och ting. Det kan ju inte barnen alls på samma vis.

    Tack för att du skriver om det. Det finns hur mycket som helst att skriva. Tyvärr handlar allför mycket om pengar och resurser som inte sätts in...Alla dessa barn som behöver en vuxen...Nej det är både sorgligt och hemskt.

    Tack för att du är du. Att du är den lärare du är. Du tillför och skapar av betydelse. En vuxen som finns för dem. Det är jag helt säker på.

    Jag kikar in i kväll igen!

    Kramkram

    SvaraRadera
  2. Så viktigt ämne du tar upp. Jag ser det redan i förskolan. Barn som får klara sig själva i mångt och mycket känns inte bra. Barn som ska dela sin ensamstående mamma med fyra/fem syskon klart att det är svårt att bli sedd då! Det där cafét som du skrev om i förr förra inlägget borde finns i alla städer i alla kommuner i hela Sverige. Fina fina Erika du gör skillnad kram på dig Sofia

    SvaraRadera
  3. Det du beskriver ser jag ofta där jag arbetar. Vi har både elever med stöd och elever utan, och ser skillnaden i resultaten. Hos oss finns resursen, men det eleverna mer behöver är tiden från de där hemma.

    Kram Malin

    SvaraRadera
  4. Så sant, så sant.. Läste en underbar krönika av Anna Mannnheimer i GP för ett tag sedan där hon beskrev hur mycket kritik hon får från människor runtomkring för att hon curlar för sin dotter. Hon tyckte att de istället för att bekymra sig för Lilla O som får så mycket kärlek borde vara orolig för de barnen som INTE har någon som curlar för dom.
    Det är sådana vuxna som du och Anna som gör skillnad, kloka kvinnor!! Önskar att det fanns fler av er!
    Stora kramen
    Gisela

    SvaraRadera
  5. Det här är SÅ sant... Jag jobbar på en (f.d) resursavdelning på förskola (man kan säga att det fortfarande är en resursavdelning, då benämningen på avdelningen är borta men barnen går kvar) där det är en hel del barn i behov av särskilt stöd. Och man ser genast att dem som har stöd hemifrån klarar sig bättre än de andra. Visst kan vi stötta dem från förskolan, men det viktigaste är ju ändå hemmet. Att föräldrarna tar sitt ansvar och stöttar sina barn. Den rollen kan vi aldrig ta över, hur gärna vi än vill och önskar att vi kunde det. Vi kan aldrig ersätta föräldrarnas roll i sina barns utveckling, vare sig det gäller kunskap eller uppförande. A och O är ju ändå att föräldrarna tar sitt ansvar och lär sina barn.

    Jag var själv rätt stökig under högstadietiden, av olika anledningar. Men jag har ALLTID haft föräldrar som stöttat mig. Och tack vare detta gick det hur bra som helst. Det var inte så att jag hade svårt för mig, men jag hade svårt att bete mig ibland (av olika anledningar som sagt, som jag inte skriver ut här). Jag har alltid haft en otrolig respekt till mina föräldrar. Och den relationen jag har med mina föräldrar borde alla barn ha. Visst kan man få stöttning från någon annan person, men familjen kan aldrig ersättas med något annat. Tyvärr (?). Detta är en svår fråga, som jag också kommer att kämpa med. Men så länge "vi" i skolvärdlden "tar över" föräldrarnas ansvar, så kommer ingen förändring/förbättring att ske... Det är vad jag tror iallafall!

    Otroligt bra skrivet förresten, kram!!!

    SvaraRadera
  6. Mycket bra och tänkvärt skrivet! Känner nästan att jag vill gå tillbaka till min gamla skola som ideell resurs- tror jag skulle kunna göra nytta genom mitt engagemang. Du undrade i ett tidigare inlägg vad som berör mest - utan tvekan barn med olyckliga ögon men även barn med lyckliga ögon.Kram bp

    SvaraRadera