söndag 23 september 2018

Lyxproblem eller inte?

Jag läser inte kvällstidningar (varför de nu fortfarande heter det, när de kommer ut långt före kvällen) men någon gång tittar jag in på Aftonbladet på nätet. Nästan varje gång ångrar jag mig på grund av usel journalistik, skvallerartiklar och idiotrubriker som ”Pojken går mot vattnet och då HÄNDER DET OMÖJLIGA. Varning för starka bilder!” Och så kommer det en hund i full galopp och springer omkull ungen. Oj då! 

Imorse gjorde jag det ändå, läste lite i ovan nämnda blaska. Jag fick då veta att ”Värmeböljan gör våra pommes frites kortare”. Underrubriken talar om att det finns ett ”lugnande besked” i artikeln. Men vilken tur! Så orolig som jag blev! Kortare pommes frites!? Sånt hotar ju verkligen oss och våra liv och rent av världsfreden. Eller inte...

Det har säkert med stigande ålder att göra, men jag har blivit allt mindre fördragsam med dumhet med åren. Jag blir irriterad över saker som är rena lyxproblem. ”Oj, jag måste ställa in mina vattenkannor och surra fast mina trädgårdsmöbler inför stormen”. Ja, oj så jobbigt! Eller så ska en kanske vara glad över att ha en trädgård. Det finns de som inte har ett dugg.

Jag vet att en inte alltid kan tänka på att det finns de som har det sämre, inte alltid. Men nog tusan borde vi oftare stanna upp och tänka till. Pommes fritesen blir kortare - nämen jösses! Alltså, det finns människor som inte har potatisskal att äta. Kanske vore det bättre att oroa sig, eller åtminstone mer realistiskt, över klimatet som gör att potatisarna krymper i värmen. Eller?

Trängselskatten är en annan fråga jag har svårt att engagera mig i. Jag tycker att det är bra om vi åker kommunalt i, till och från stan. Faktiskt. Att parkeringspriserna är höga gillar jag. Bra, då blir det för dyrt att köra bil till stan. Eller så får du betala. 

Lätt för mig att säga, som inte har körkort? Och som bor nära stan. Ja, fast min sambo har och vi tar ALDRIG bilen till stan. Verkligen aldrig. Det är ju inte som om nån har hittat på det där med miljöförstöringen för att ha kul. Utsläppen skadar verkligen, om ingen fattat det förut. 

Jag vet att vissa måste ta bilen till jobbet när de bor långt från stan och att alla zoner kanske inte är helt smart genomförda. Kommunerna måste se till att ordna alternativa körvägar och bygga ut lokaltrafiken, jag vet. Det är inte det jag stör mig på. Jag retar mig på människors oförstående och oförmåga att tänka efter VARFÖR. 

Nåväl, det lugnande beskedet då? I Aftonbladet. Jo, där kan en läsa att Mc Donald’s inte kommer att minska pommes-portionerna eller höja priset på nämnda potatis. Puh! Vilken tur. Vad hade hänt annars?


Ha en fin söndag önskar en sömnlös funderare.

lördag 8 september 2018

Lördagsfunderingar

Lördag morgon väcks jag av solen. Så snart jag lyfter huvudet från kudden är det en liten propeller som går i gång precis intill mitt ansikte. En pälsklädd liten svans går runt runt i en imponerande hastighet. Glädjen över att få stiga upp är obeskrivlig, och vi smyger ut ur sovrummet för att inte väcka J som behöver sova ut.

Tidiga och ensamma morgnar är bland det bästa jag vet. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig, jag uppskattar ensamheten en liten stund innan dagen börjar på riktigt. Nu har jag ju sällskap av lilla lånehunden, men så snart hon kissat och fått lite mat somnar hon nöjt om. Promenaden kan vänta i dag. Det är ju trots allt lördag.

Mitt lilla kök är en trygg plats. Där sitter jag vid köksbordet från sextiotalet och dricker mitt kaffe vid Perstorpsskivan, den lite nötta och slitna. Kaffet får mig att långsamt vakna till.

I kaffeburken ligger en liten sked av trä, som jag använder var morgon jag skopar upp mitt kaffe. Skeden är liten och handgjord. En gång har träet i den var ett träd som växt tills det höggs ned. Nu är en del av det en liten sked som lever vidare. I en vas står ringblommor från trädgården och på väggen tickar klockan fram tiden, en sekund i taget. Det går långsamt, precis som jag vill ha det.

Stora F har gjort min lilla sked, som jag älskar. J
ag älskar Stora F också!
Och ändå går tiden så fort. När jag tittar ut över gården ser jag den gamla lekplatsen som nu är (o)gräsbevuxen. Gungor och rutschkana har tagits bort på grund av EU-direktiv. Staketet likaså. Det känns lite vemodigt att se den tomma ytan, där mina barn för ungefär tjugofem år sedan lekte, grävde och åt sand.

Solen skiner och det ser ut att bli en fin höstdag. Min hosta är efter fyra veckor på tillbakagång och jag känner mig sliten efter en hemsk förkylning. Den här helgen ska jag vila mig. Gå ut med lilla lånehunden. Fika och sitta ute. Umgås med sambon. Äta gott.

Bananflugorna vimsar omkring en skål tomater. De är färre än i går. Eller... lika många men de flesta ligger döda i en skål med saft, rödvin, honung och diskmedel som jag försåtligt ställde fram igår kväll. Jag är bananflugornas fiende nummer ett, det kan båda mina barn intyga.

Ha en fin lördag alla!