Det finns nästan alltid två sidor av en sak. Jag har
funderat på detta mycket den senaste veckan; hur man kan betrakta det halvfulla
eller halvtomma glaset. Hur ska man förhålla sig till saker och ting? Orkar man
alltid försöka vara positivt inställd eller är det okej att ibland bara få
tycka att allt är rätt jobbigt? Är ni alltid positiva och glada? Klart att ni inte är - ni är väl också människor.
![]() |
Ringblomma, i brist på maskrosbild... |
Ta till exempel den där gröna slänten översållad med solgula
maskrosor som sträcker sig mot skyn i vårsolen. Du ser den genom bussfönstret
på väg hem från jobbet och känner hur våren har kommit och hur vackert det är
med allt det gula.
När du kommer hem och går ut på altanen med en kopp kaffe
ser du att även din gräsmatta är full av de solgula rosorna och slås av att här
är det ogräs snarare än en skönhetsupplevelse och ett vårtecken. En
tacksamhetens tanke går till grannen som donerat sin förlängda maskrosuppdragare
till oss, efter att själv ha byggt en altan över hela sin uteplats. Min rygg
kommer att sparas när jag drar upp ogräset jag nyss tyckte var så vackert.
Ett annat exempel är den gulliga ungen i Youtube-klippet,
som skriker när lillebror biter honom i fingret. Vi tittar igenkännande och ler
och tycker att både Charlie och storebror är gulliga. Frasen ”Charlie bit my
finger” känner väl alla till nu!?
Sen åker man hem från jobbet och hämtar ungarna på dagis. På
vägen hem biter lilla Greta storebror Kalle i fingret och han skriker så att
alla i bussen blir totalt lomhörda. När du går av bussen är du helt
genomsvettig och varken du, Kalle eller nån annan på bussen tycker att
händelsen var något att le åt. Charlie och hans storebror skänker du inte en
tanke.
Min lillebror bet mig inte men pinkade i badvattnet... |
Spårvagnar är en annan grej som det definitivt finns två sätt att se på. När man inte bor i Göteborg är spårvagnar något mysigt, lite pittoreskt färdmedel som skramlar fram lite planlöst på väg till Liseberg. Man ser fram emot att kliva på och få en stilla och skön åktur tillsammans med goa gubbar och för all del också gummor.
När man bott i Göteborg ett tag och måste ta spårvagnen till
jobbet slås man av hur fruktansvärt omysigt det är. Vagnen är sen för det låg
en pinne över spåret nånstans på vägen. När du går på är vagnen knökfull och
din plats blir beredvid en jäkligt go gubbe som heter Conny och som definitivt
inte har lämnat nåt halvfullt glas bakom sig. Han luktar sådär och tjötar hål i
huvudet på dig under färden. Resan tar en halv evighet eftersom vagnen stannar precis överallt och när du väl är framme
upptäcker du att det har börjat regna och paraplyet ligger kvar bredvid Conny
som till avskedsfras levererade ”E du go eller? Ska du redan av lella vännen?
Ha en himla käck dag nu!”
Nu kanske ni tycker att jag är lite gnällig? Lugn, bara
lugn! Det finns två sidor av mig också. I dag väljer jag att vara glad trots en
del motigheter. Glad att just ni tittade in här och orkade ta er igenom det här
inlägget.