Lördagsfunderingar

Lördag morgon väcks jag av solen. Så snart jag lyfter huvudet från kudden är det en liten propeller som går i gång precis intill mitt ansikte. En pälsklädd liten svans går runt runt i en imponerande hastighet. Glädjen över att få stiga upp är obeskrivlig, och vi smyger ut ur sovrummet för att inte väcka J som behöver sova ut.

Tidiga och ensamma morgnar är bland det bästa jag vet. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig, jag uppskattar ensamheten en liten stund innan dagen börjar på riktigt. Nu har jag ju sällskap av lilla lånehunden, men så snart hon kissat och fått lite mat somnar hon nöjt om. Promenaden kan vänta i dag. Det är ju trots allt lördag.

Mitt lilla kök är en trygg plats. Där sitter jag vid köksbordet från sextiotalet och dricker mitt kaffe vid Perstorpsskivan, den lite nötta och slitna. Kaffet får mig att långsamt vakna till.

I kaffeburken ligger en liten sked av trä, som jag använder var morgon jag skopar upp mitt kaffe. Skeden är liten och handgjord. En gång har träet i den var ett träd som växt tills det höggs ned. Nu är en del av det en liten sked som lever vidare. I en vas står ringblommor från trädgården och på väggen tickar klockan fram tiden, en sekund i taget. Det går långsamt, precis som jag vill ha det.

Stora F har gjort min lilla sked, som jag älskar. J
ag älskar Stora F också!

Och ändå går tiden så fort. När jag tittar ut över gården ser jag den gamla lekplatsen som nu är (o)gräsbevuxen. Gungor och rutschkana har tagits bort på grund av EU-direktiv. Staketet likaså. Det känns lite vemodigt att se den tomma ytan, där mina barn för ungefär tjugofem år sedan lekte, grävde och åt sand.

Solen skiner och det ser ut att bli en fin höstdag. Min hosta är efter fyra veckor på tillbakagång och jag känner mig sliten efter en hemsk förkylning. Den här helgen ska jag vila mig. Gå ut med lilla lånehunden. Fika och sitta ute. Umgås med sambon. Äta gott.

Bananflugorna vimsar omkring en skål tomater. De är färre än i går. Eller... lika många men de flesta ligger döda i en skål med saft, rödvin, honung och diskmedel som jag försåtligt ställde fram igår kväll. Jag är bananflugornas fiende nummer ett, det kan båda mina barn intyga.

Ha en fin lördag alla!

Två sidor av samma mynt

Det finns nästan alltid två sidor av en sak. Jag har funderat på detta mycket den senaste veckan; hur man kan betrakta det halvfulla eller halvtomma glaset. Hur ska man förhålla sig till saker och ting? Orkar man alltid försöka vara positivt inställd eller är det okej att ibland bara få tycka att allt är rätt jobbigt? Är ni alltid positiva och glada? Klart att ni inte är - ni är väl också människor. 

Ringblomma, i brist på maskrosbild...

Ta till exempel den där gröna slänten översållad med solgula maskrosor som sträcker sig mot skyn i vårsolen. Du ser den genom bussfönstret på väg hem från jobbet och känner hur våren har kommit och hur vackert det är med allt det gula.

När du kommer hem och går ut på altanen med en kopp kaffe ser du att även din gräsmatta är full av de solgula rosorna och slås av att här är det ogräs snarare än en skönhetsupplevelse och ett vårtecken. En tacksamhetens tanke går till grannen som donerat sin förlängda maskrosuppdragare till oss, efter att själv ha byggt en altan över hela sin uteplats. Min rygg kommer att sparas när jag drar upp ogräset jag nyss tyckte var så vackert.

Ett annat exempel är den gulliga ungen i Youtube-klippet, som skriker när lillebror biter honom i fingret. Vi tittar igenkännande och ler och tycker att både Charlie och storebror är gulliga. Frasen ”Charlie bit my finger” känner väl alla till nu!?

Sen åker man hem från jobbet och hämtar ungarna på dagis. På vägen hem biter lilla Greta storebror Kalle i fingret och han skriker så att alla i bussen blir totalt lomhörda. När du går av bussen är du helt genomsvettig och varken du, Kalle eller nån annan på bussen tycker att händelsen var något att le åt. Charlie och hans storebror skänker du inte en tanke.

Min lillebror bet mig inte men pinkade i badvattnet...

Spårvagnar är en annan grej som det definitivt finns två sätt att se på. När man inte bor i Göteborg är spårvagnar något mysigt, lite pittoreskt färdmedel som skramlar fram lite planlöst på väg till Liseberg. Man ser fram emot att kliva på och få en stilla och skön åktur tillsammans med goa gubbar och för all del också gummor.

När man bott i Göteborg ett tag och måste ta spårvagnen till jobbet slås man av hur fruktansvärt omysigt det är. Vagnen är sen för det låg en pinne över spåret nånstans på vägen. När du går på är vagnen knökfull och din plats blir beredvid en jäkligt go gubbe som heter Conny och som definitivt inte har lämnat nåt halvfullt glas bakom sig. Han luktar sådär och tjötar hål i huvudet på dig under färden. Resan tar en halv evighet eftersom vagnen stannar precis överallt och när du väl är framme upptäcker du att det har börjat regna och paraplyet ligger kvar bredvid Conny som till avskedsfras levererade ”E du go eller? Ska du redan av lella vännen? Ha en himla käck dag nu!”

Nu kanske ni tycker att jag är lite gnällig? Lugn, bara lugn! Det finns två sidor av mig också. I dag väljer jag att vara glad trots en del motigheter. Glad att just ni tittade in här och orkade ta er igenom det här inlägget.