Advent tar fart

Imorgon är det första dagen i december 2015. Då börjar min julkalender. Det blir ett inlägg varje dag fram till jul och kanske någon utlottning eller tävling.

Det blir boktips, recept och berättelser om julen. Lite pyssel och annat avkopplande. Följ gärna med på färden mot jul.

Advent med bak

Advent stundar och regnet häller ner utanför rutan. Jag sitter i köket och dricker mitt lördagsmorgonkaffe och känner mig tacksam över att ha det varmt och ombonat. Jag tänker på tiggarna som om ett par timmar kommer att ligga på knä i regnet och förnedra sig för några kronor till mat åt sina barn. Jag tänker att människor åtminstone i adventstid kanske ger lite mer av sitt överflöd åt dessa mindre lyckligt lottade människor. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen.

Advent är en tid jag tycker om. Själva julen är inte så noga för mig men advent är en tid att njuta av. Ljus, kakor, glögg och mys. Kanske också lite påhitt som gör att allt det mörka blir lite ljusare. I år drar vi till hotell Havanna i Varberg, jag och sambon. Tillsammans med J:s bror och fru ska vi inta denna lilla stad som är så mysig och lagom stor. På dagen blir det fika och kanske något loppisfynd. På kvällen äter vi julbord som lär vara bra, eller hur Malin?

Igår flexade jag ut tidigt från jobbet. Jag har en hel del övertid och den bör väl tas ut antar jag. Sagt och gjort gick jag hem, drack kaffe och klappade hunden. Och så satte jag igång att baka så klart! Bröd och kakor till advent och hela lägenheten luktade av sirap, kanel, ingefära och saffran. Åh så gott!

Brödet hittade jag på receptet till, så det kan jag inte dela med mig av, men ett recept ska ni få. Urlätta små kakor att baka och vanvettigt goda att sätta tänderna i. Varning dock för sockerchock så bjud inte eventuella barn på dem strax före sänggående. Risken finns att de går igång ordentligt.

Receptet hittade jag i den underbara bakboken Vinterns söta av systrarna Eisenman. Jag behöver ingen annan bakbok till jul. Den har allt - pralinrecept, kakor och inspirerande bilder. Dessutom verkar dessa två systrar så sympatiska och deras inställning till livet tilltalar mig. De är dessutom lika vackra som sina kakor, vilket kanske bara är en bonus.

Glad advent!

Gingersnaps (ur Vinterns söta)
 (ca 20-30 kakor)

2 1/2 dl farinsocker
125 g rumsvarmt smör
1/2 dl mörk sirap (jag tog ljus)
1 ägg
5 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bikarbonat
1 tsk malen kanel
1 tsk malen ingefära
1/2 tsk malen kryddnejlika
en nypa salt

1/2 dl strösocker

Sätt ugnen på 200 grader. Rör socker och smör poröst. Tillsätt sirap och ägg. Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten. Tryck ihop till en slät deg. Häll strösockret på en tallrik. Rulla degen till bollar och rulla dem i sockret. Lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Tryck till varje boll lite. Grädda mitt i ugnen i ca 10-12 minuter. Låt kakorna svalna lite på plåten, därefter på galler.

Morgontankar kring medmänsklighet

Inatt kom första frosten till oss. Luften blev kall och mättad av fukt igår och man liksom kände att kylan var på väg. Jag gick hem tidigare från jobbet och städade lite, satte fram stearinljus och tände  här och var.

Det är kallt i Sverige nu, ja i många delar av Europa. Vi är några som har turen att vara födda här, av föräldrar som aldrig har upplevt krig eller svält. Som tänker på oss och de andra. Några säger att vi måste ta hand om "våra egna" först. Som om det var viktigare att vissa människor inte fryser än andra.

Det här är inte en politisk blogg men en medmänsklig. Jag tänker inte fördjupa mig i resonemang kring vem som har rätt att vara i Sverige och inte. Jag vill bara skriva att jag inte tar för givet att det är min rätt att ha det varmt och skönt, mat på bordet och en familj som finns runt omkring mig.

I stundande adventstider blir många av oss lite extra givmilda och blöthjärtade. Vi ger en tjuga till tiggaren utanför ICA trots att vi i vanliga fall inte ens svarar på hens "hej-hej" när vi går in för att handla fredagsmys. Trots att vi har hört att det är en rumänsk "liga" som tar tiggarens pengar varje kväll och hämtar tiggarna i limousine, joho för det har stått på Facebook.

Jag vet inte vad som är sant, men jag vet att om jag själv fick välja skulle jag inte ligga på knä ute i kyla och regn med en pappmugg framför mig, om jag inte var tvungen. Vad jag vill säga med mitt inlägg är att vi måste tänka efter ibland, inte döma och försöka sätta oss in i hur det är att fly från krig och förföljelse och andra hot.

Njut av att ha det bra, men ta det inte för givet. Ge lite extra till någon som behöver det. Var medmänniska och låt hjärtat vara med.

Fortfarande inga bilder, men många tankar inför advent

Fredag och slutet av arbetsveckan närmar sig. Ute regnar/haglar det så att man knappt kan höra vad man tänker. På min arbetsplats har vi ett glastak som fungerar som en trumma ungefär, när det spöregnar. Tur att det inte gäller själva lärarrummet där jag just i dag arbetar, när fredagens elever är på praktik.


Det är inte utan att jag börjar bli lite adventssugen. Jag vet inte hur det är med er, men när det börjar bli som allra mörkast och gräsligast ute - då längtar jag efter ljus och värme inne. När jag får ställa fram adventsljusstakarna i fönstren hemma (efter att J föredömligt putsat rutorna) så känns det fint. En vit amaryllis i en fin kruka, lite trollhassel i ett krus och några vackra kulor i det samt lite hyacinter i glas. Då trivs jag trots mörker och kyla.


Ja, det där med kylan är ju relativt. 11 plusgrader känns ju inte som någon kyla direkt. Mer som en vanlig midsommarhelg, fast utan blad på träden. Ja och så mörkret då. Ljus är fint även på sommaren men de har större effekt nu.


Jag sätter nytt ljus i karlskrona-lampan som min kära vän Katarina så fint putsat upp för mig. Lampan ärvde jag av pappa och när jag tänder den är det för honom. I köksfönstret står den och sprider ett milt gulaktigt sken och jag är säker på att pappa är nöjd med det.


Advent och kommande jul manar till eftertanke och många känslor letar sig fram. Känslor som annars kanske puttas undan av tidsbrist. Men i tider då omtanke ska vara ett ledord kryper också saknaden efter de vi inte längre har med oss fram. En saknad som ibland är möjlig att bära och ibland näst intill omöjlig, om än nödvändig.


Under de två senaste åren har jag mist tre nära personer. Två var familj och en var en omistlig vän, om än på distans. En hade levt ett förhållandevis långt och bra liv och lämnade barn och barnbarn efter sig liksom många goda minnen. En gick bort för ung men hade ändå hunnit leva många år och upplevt mycket att vara tacksam för. En lämnade oss i djupaste förtvivlan och saknaden efter honom kommer alltid att vara så stor att den inte går att laga.


Men trots denna saknad finns en tacksamhet över att ha fått känna dessa tre människor, som var och en på sitt sätt har gjort mig till den jag är. Lärt mig saker som jag aldrig skulle ha lärt mig utan dem. Tacksamhet är det jag tänker på, när jag tänker på dessa tre. Jag försöker tänka i tacksamhetens banor även då det känns tveksamt.


Tacksamhet är ofta underskattad och då menar jag inte den sort som gör att man känner sig skyldig någon någonting. Nej... Jag är tacksam över att bli äldre, få mer erfarenhet och fler upplevelser att lägga på hög. Minnen som är goda och som kan plockas fram när jag vill. Mot krämpor och värk ställer jag all glädje som jag får uppleva. Tacksam över livet även då det är en prövning.


Jag önskar er en fin helg. Ta vara på det ni har. Tillåt er att sörja, vara arga och ibland avundsjuka. Men låt inte sådana känslor vinna över tacksamheten över det som är bra. Trots allt.

Tankar kring läsning

Ibland läser man någonting som går rakt in i ens hjärta. Något som berör och som etsar sig kvar i en inre och inte släpper taget. Ibland är det något obehagligt som krafsar på själen, som en recensent skrev om Pippi-boken en gång, och ibland är det något som lägger sig som bomull kring hjärtat och värmer långt efter att man läst.

Jag fick ett tips av vännen Anki om en kille som skriver sådana där texter som stannar kvar hos läsaren. Hon försökte förklara hur hon menade men sa att jag själv måste läsa dem för att riktigt förstå vad hon menade. Jag fick en länk till Kristianstadsbladet, läste och blev förförd, rörd och djupt berörd. Jag satt på jobbet med en tår i varje öga och funderade på vad det var i texten som kom så nära. Igenkänning är väl oftast det som gör att en text berör, men det är också något mer. Förmågan att måla med orden och hitta formuleringar som känns nya och samtidigt lätta att ta till sig.

Skribenten i fråga heter Lukas Ernryd och jag kan bara tipsa er om att läsa. Sist i mitt inlägg hittar ni en länk till en av hans krönikor. När det är dags för hans bok att släppas lovar jag att återkomma. Den kan, enligt honom själv, inte köpas utan den får man. Under förutsättning att man sätter in 200 kronor till Barncancerfonden. Och så berördes mitt hjärta igen.


Klicka HÄR så kommer du till en av Ernryds texter.