Ett ljus i mörkret

Ikväll tänder jag ett ljus för en ung man, som jag kände en gång. Då var han en liten busig pojke som inte kunde sitta stilla och inte vara tyst. Han var fullkomligt omöjlig i vissas ögon men mitt hjärta rörde han. Trots att jag blev galen på honom kunde jag inte låta bli att tycka om honom. Hans inre lyste igenom. En liten snäll, men rädd pojke som bråkade för att bli sedd. Han var bara bra på att busa och nåt ska man ju vara bra på.

Den lille pojken växte upp och formades av en tradition som gjorde honom hård och svår att resonera med. Han ställde sig bakom principer som jag själv aldrig skulle kunna kompromissa med. Han var tvungen på grund av familjen. Familjen gick före allt.

Igår fick jag veta att den lille, store killen stupat som frihetskämpe i ett fasansfullt krig. Ett meningslöst krig, som ju alla krig är. Krig som inte har några vinnare utan enbart förlorare. Krig som utplånar människor för deras tro och övertygelse. I jakt på makt.

Som religionslärare blir jag allt mer styrkt i min tro. Inte en religiös tro utan min tro på att jag som lärare ändå måste jobba på att förändra och upplysa, diskutera och konfrontera unga människor så att de åtminstone får veta att de har ett val. Inte alla väljer något som går emot den egna traditionen. Men någon. Ibland. Som flickan som ville gå estet-programmet, men inte vågade för att hon inte ville vara enda tjejen med slöja på skolan. Jag peppade och stöttade. Hon vågade och jag gick till hennes student och gav henne en liten present. Hon sken som solen och i dag jobbar hon med feminism inom sin religion, en inte helt lätt uppgift för en muslimsk ung kvinna.

Jag kund inte stötta den unge man som dog i krig igår. Man kan inte hjälpa alla. Det får ibland räcka med att göra så gott man kan. Det här inlägget är till dig, M, och jag hoppas att du nu är i ditt paradis. Din tid på jorden blev alltför kort. Jag tänder ett ljus för dig ikväll.