Vikten av att ha någon som tror på en...

Varning! Långt inlägg! Läs på egen risk.

Igår hade vi skolavslutning i min skola, precis som så många andra. Mina elever gick på sommarlov, sjutton år gamla, några något äldre. Några har sommarjobb, andra inte. Några har sommarskola för att de inte lyckats nå målen i kurserna svenska, engelska eller matematik. En del i alla tre...

I min blogg brukar jag inte skriva om samhällsproblem, elände eller djupsinniga funderingar. Men i dag måste jag bara dela en fundering med er. Jag funderar ofta på vad det är som gör att elever/barn/ungdomar lyckas i skolan. Vilka faktorer det är, förutom lätt att lära och bra kom-ihåg, som gör att eleverna lyckas nå uppsatta mål och bli "godkända" (detta hemska ord) i sina olika kurser. Jag har äntligen fått bekräftat det jag alltid trott - att den viktigaste biten är att ha någon som tror på en.

Nyss läste jag en forskningssammanställning av en nyzeeländsk man som heter John Hattie och han har kommit fram till att det finns en sak som är viktigare än alla andra faktorer när det gäller att lyckas. Det är att ha (framför allt) en förälder som tror på en, eller två. Det spelar mindre roll vilken social situation man befinner Sig i, vilken socioekonomiskt situation du har, var på samhällsstegen du är (jo, för kom inte och säg att vi inte har ett samhälle med klasser) eller om föräldrarna ger eleven datorförbud eller minskar TV-tittar-tiden. Det som är absolut mest betydelsefullt för en elev är att det finns någon med tilltro till henne eller honom. Inte så att det andra är helt utan betydelse, men det har egentligen inga mätbara effekter att tala om.

Då tänker jag därnäst - men hur ska vi då göra med alla dessa som inte har någon? Verkligen INTE NÅGON som tror på dem. Hur ska vi som jobbar i skolan kunna kompensera, hinna SE alla dessa vilsna själar som vandrar runt utan en enda kotte som tror på dem och deras förmåga, allra minst de själva.

Vi kan ta ett exempel: Vi har en kille som börjar gymnasiet, vi kan kalla honom P. P har gått igenom grundskolan utan att någon egentligen sett hans behov, hans möjligheter eller kunskaper. Man har fokuserat på att han är stökig, att han skolkar, att han stör lektionerna. Ingen har haft tid att sätta sig ner med honom och prata med honom. Fråga vad han vill eller vad han hoppas på. För varje år blir P:s skal lite hårdare, lite mer ogenomträngligt. Han bygger upp ett hårt skal för att klara av alla törnar, för att orka med att höra att han är hopplös. Även om ingen säger det så får han ju bekräftelse på att han är hopplös på alla konferenser kring honom. Han blir själva problemet personifierat.

När P börjar gymnasiet har han väldig tlite kunskaper med sig. Lärarna i grundskolan godkände honom för att att han trots allt hade "försökt". P:s föräldrar orkar inte längre. De har en slitsam skilsmässa bakom sig och fullt upp med att rådda sina nya familjesituationer, köra barn till simskolan, flöjtspelningen, fotbollsträningen och rytmikkursen. P är äldst och "borde veta bättre" än att bråka hemma och i skolan. Kraven ökar och förståelsen minskar. P struntar i allt. Han går till skolan då och då eftersom han ändå har kompisar där. Om han går på lektionerna gör han ingenting, för han är ändå så långt efter att det inte är någon idé att försöka hinna ifatt.

När sommaren kommer har P inget jobb, inga betyg och ingen möjlighet att fortsätta gymnasiet. Han är ensam i den stora världen utan någon som tror på honom. Hur det kommer att gå kan vi bara spekulera kring.

Då tänker jag: Hur hade det sett ut för P om han hade haft någon som peppade honom, som trodde på att han kunde, någon som sa att han var bra och dög? Någon som hade tid att sitta och prata med honom och som orkade med hon trots hans fel och brister. Det finns så många övergivna barn och ungdomar som P. Som inte har någon.

I höst börjar jag jobba med frågor om hur barn och unga ska nå målen i skolan. Jag komer att arbeta med det en dag i veckan. Självklart kommer jag inte att lösa några världsproblem men kanske att jag kan bidra med något som underlättar för någon enda elev. I så fall har mitt arbete inte varit förgäves.

Det är viktigt att inse att jag inte är kritisk mot föräldrar med barn som har det svårt i skolan. Jag har själv kämpat som förälder på olika sätt, och vet att den perfekta föräldern finns inte. Inte heller är det alla barn som har det svårt i skolan för att föräldrarna inte tror på dem. Det finns andra svårigheter. Men det är inte dessa jag skriver om här. Utan de övegivna. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser dem.

Blommorna i inlägget är till alla de som arbetar med att göra livet lättare för unga som har det svårt. Ni vet väl att ni är värdefulla?