Tröst

Vem ska trösta knyttet?

Bild: www.bokia.se

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är. "

Tove Janssons text om det ledsna och rädda knyttet ger mig gåshud varje gång jag läser den. Jag hade tänkt lägga upp hela här men då hade inläggets längd säkert skrämt iväg mina sista läsare, haha. Den är lång nämligen. Jag känner mig som det lilla knyttet ibland. Rädd, ängslig, liten och inte så stursk. Men ibland vågar jag också stå på mig, precis som knyttet när han biter i mårrans kalla svans (stackars, stackars mårran) och imponerar stort på skruttet, som är lika ängslig som han själv.

Bild: www.nigella.com

När man behöver tröstas är det livsfarligt med mat som tröst. Lätt att man tröstar sig lite för ofta och med fel grejer. Jag menar... vem tröstäter rivna morötter? Jag såg ett program med matgurun Nigella Lwason för ett par år sedan, där kvällens program handlade om just tröstmat. Vet ni vad hon lagade som tröstmat??? Potatismos!!! PAH! Det var det dummaste jag någonsin har sett och jag kan inte riktigt förlåta henne för det, även om jag innerst inne tycker att hon är både duktig, smart och sanslöst vacker. Hrmpf!


När jag är ledsen och faktiskt tar till något att äta som en liten tröst eller uppmuntran äter jag gärna en god smörgås eller en riktigt god chokladbit. Nu menar jag inte när man är riktigt ledsen för då vill ju knappast någon äta, men när man känner sig lite nere eller har en hemsketenta framför sig (vem är inte nere då?). Vad äter ni, mina kära läsare, när ni känner att humöret behöver boostas med något ätbart? Är ni så där duktiga att ni ger er ut på en löprunda eller gör ni som de flesta andra - stoppar något i munnen???