På gatan där jag bor...

Senaste tiden har jag lyssnat en del på Laleh och JAG VET att jag är hopplöst sen med det mesta när det gäller musik. Lilla B har stenkoll och jag vet aldrig nåt om nån som sjunger längre. Lilla B kan ALLA texter utantill (utom möjligen gamla psalmer) och vet alltid vem det är som gjort låten i original osv. Att börja lyssna på Laleh NU är förmodligen stenålderspoäng, men det struntar jag i. Sent ska syndar'n vakna.

Bild: www.scandipop.co.uk

Låten På gatan där jag bor, väckte en massa tankar hos mig. Tankar på var jag har valt att bo. Jag bor i en trerumslägenhet sedan 1988. I denna lägenhet har jag upplevt glädje och sorg, stort och smått, gammalt och nytt. När jag flyttade in var jag gravid med stora F, som föddes sju månader senare. Fyra år senare kom lilla B och ytterligare sex år senare blev jag ensam med mina barn, när deras pappa gick bort. 2001 träffade jag J som sedan dess hängt i och trots allt inte tröttnat på mig. Åtminstone inte mer än att han fortfarande dyker upp regelbundet, särbo som vi är.

Innan vi flyttade in hade det bott ett par i lägenheten, som flyttade ut när husen totalrenoverades och blev bostadsrätter. Jag blev med trädgård i ett nafs och fick rätt att tapetsera och greja inomhus utan någon husvärd som hade synpunkter på mina val. Sedan inflytt har jag tapetserat om köket fyra gånger. Vardagsrummet bara två men hallen tre. Jag har låtit bygga en trappa ner till ett källarrum som jag har som sovrum ibland. En uteplats med trägolv har kommit till och jag har renoverat badrummet till viss del alldeles själv.

Barnen har växt upp här. De har blivit så stora från att ha varit så små. I den här lägenheten har de tagit sina första steg. De har ätit sitt första mål mat och badat sitt första karbad. I köket har de bakat sina första bullar och på gården har de gungat första gången. I trädgården har de badat i plaskbassäng och här dränkte lilla B nyckelpigor. Stora F satte upp en skylt på gården där det stod "myrväg" för att ingen skulle trampa på myrorna som pilade tvärs över gårdens asfalterade gång. Lilla B rymde till grannen så att jag närapå fick hjärtfel när jag inte kunde hitta henne. I trädgården ligger några hamstrar, en undulat och vår första hund Bullen begravda (hunden är kremerad, ja). Vi har skördat våra första hemodlade potatisar här och plockat bort gröna larver ur broccolin. Här har jag läst sagor och baddat febriga pannor. Gråtit, skrattat och sovit.

Vårt hem är på väg att bli mitt hem. Lilla B tar studenten om två veckor ungefär, och sedan flyttar hon till Månstad för att jobba över sommaren. Jag är så glad för hennes skull. Vad hon ska göra efter sommaren är oklart. Kanske flyttar hon hem ett tag, kanske inte. Stora F bor i Hallsberg och pluggar där. Och jag blir kvar i lägenheten. Allt är som det ska. I en liten vrå i mitt mammahjärta kniper en liten tång om en öm nerv. Det gör lite ont att mina tjejer lämnar mig. Rent fysiskt lämnar de mig. Samtidigt är jag så glad att de är självständiga och vill flytta. Inte vill jag ha en vuxen unge hemma som inte vill ta ansvar eller klara sig själv. Det vore illa.

Stora F och lilla B

Det stundar nya tider när ens barn flyttar ut. Så skönt att slippa tjata om smulor på köksbänken, hårstrån i badkaret, disk i sovrummet, smutstvätt på golvet... Och ändå. Ändå tror jag att jag kommer att sakna det lite. Vissa stunder. Andra stunder kommer jag att njuta av ensamheten, för det är ju skönt att få egen tid också. Men det går inte att komma ifrån att en ny tid kommer. Blandat med saknaden efter barnen bär jag en stolthet. Jag är så stolt över mina två barn som tagit sig igenom så många skolår och blivit två så fina människor. Starka, stolta tjejer med rak rygg och bra värderingar.

Tack, tjejer, för att ni alltid gör mig så stolt och glad över att ni finns! Kärlek!

P.S. Lilla B - jag vet att det är Lena PH som har skrivit På gatan där jag bor... D.S.