Utmaning nr 4, sent omsider

Nu är det tyst och lugnt i huset, förutom hundens snarkningar och hamsterns vilda spring i hjulet. Nu kan jag sätta mig och författa den fjärde delen av utmaningen genom finaste Elin med bloggen Elvornas hem. Den fjärde delen börjar med...

Jag växte upp...

i en liten by som heter Nättraby. Det är ett litet samhälle med ca 3000 invånare ungefär en mil utanför Karlskrona, i Blekinge. I Nättraby har man gjort ett makalöst fynd under bronsåldern; en guldskål som är ett av Sveriges största enskilda guldföremål som hittats. Man tror att byn fått sitt namn av att man för länge sedan lade ut nät för att fånga fisk - Notarby. Byn är inte känd för särskilt mycket annars.

Jag, 1966

När jag var liten var Nättraby ungefär så stort som tillvaron krävde. Där tog jag mina första stapplande steg. Där bodde jag med min familj. Alla jag tyckte om bodde där, förutom min faster med familj som bodde i Göteborg. Mamma, pappa, lillebror, mormor och morfar men framför allt mina kusiner. Min storkusin Anders var precis sjutton dagar äldre än jag. Han var hos oss mycket eftersom han hade så många syskon och hans mamma var lite skör efter att ha förlorat sin ena dotter i leukemi. Hos oss fick han en fristad från alla småsyskon. Jag fick en lekkamrat och mamma fick förmodligen lite lugn och ro när jag hade att göra.

Bild: www.antikviteter.net

Jag och Anders gjorde så många roliga saker tillsammans. Vi lekte med våra hästar av plast, ja för någon riktig fick jag ju aldrig. Hästarna råkade ut för allt möjligt och vi fantiserade dagarna i ända. Hästarna var små och tillverkade i England. De hade en liten plastpigg i ryggen på vilken man satte fast ryttaren som finurligt nog hade ett hål i rumpan, så att de satt fast på hästen när man lekte att den galopperade. Veckopengen gick åt till nya hästar jämt och ständigt.

Min finaste häst hette Sultan och var en vit arab. Jag har fortfarande kvar honom och Dawn, som stoet hette. Hugo, August, skottkärrorna, hundarna, hönorna, det mesta finns kvar. Mina barn lekte med detta som små och älskade det. Jag är mycket rädd om dessa dyrgripar än i dag.

Jag, Anders och lillebror Martin på väg mot Köpenhamn.
Anders lurade mig att spotta ut min gröna godis över relingen.

När vi inte lekte med hästar var vi detektiver. Vi satt på Indianberget och skrev upp bilnummer. Dessutom spanade vi på Bergqvists hus, för han hade suttit i fängelse och vi var ganska rädda för honom. Kanske var han en mördare... eller åtminstone en tjuv. Några andra brott kände vi inte till som små.

En dag stod det en husvagn på Bergqvists garageinfart. Vi var övertygade om att han stulit den och ökade spaningen mot hans hus från stadig till intensiv. Jag minns inte upplösningen men han åkte i alla fall inte in i fängelse igen...

I Nättraby bodde man och handlade det man behövde. Konsum fanns och där handlade man kooperativt som en god medmänniska. Strax intill låg BIBLIOTEKET, som var ett av mina favoritställen. Jag lånade högvis och läste från fem års ålder. Dessutom fanns Anetts, som var en garnaffär, fiskaffären (som sedermera blev lägenhet och där min mormor och morfar bodde ett antal år mot slutet av sina liv), en bank, en liten matbutik som var fristående från allt vad kedjor och franchising heter och en bensinstation och en möbelaffär. Stort mer var det inte, men det räckte.

Jag och mormors Sniff. Hundälskare redan då.

En gång i veckan kom Lanérs glassbil och vi köpte de smalaste och godaste citronglasspinnar, gjorda på mjölk och riktiga råvaror. Det var innan glassbilen med den hemska melodin kom och konkurrerade ut kvaliteten... I Nättraby lärde jag mig cykla, gick i skolan, lärde mig simma i det svinkalla vattnet vid Tallholmen, fick hjärnskakning,  busringde, fick en bästa-vän (fina Sanna, som fortfarande är en mycket nära vän) och växte upp helt enkelt.

Allt var inte rosenrött under min uppväxt, långt ifrån, men det fanns mycket som var bra och som har format mig till den jag är i dag. Nättraby ligger kvar så klart, men konstigt nog verkar Indianberget och Hiskliga backen ha krympt... Min bror med familj bor kvar liksom vännen Sanna. Det gör att jag känner mig hemma när jag hälsar på. Men flyttar tillbaka, det gör jag aldrig.

Var växte ni upp?