Att göra visit

Ur Husmoderns presentbok ”Värdinnans ABC” följer nu lite nyttig samhällsinformation kring hur man egentligen ska göra visit. Hur dags gör man visit? Det framgår av denna eminenta bok att om unga frun gör visit vid samma tider som hon var van vid där hon först bodde, måste hon fundera på om den ”passar i Håköping?”. Kanske dyker man upp då familjen sitter och äter? (Ve och fasa!) Skulle man då bli mottagen känner man sig förmodligen som en inkräktare (författarens åsikt). När man sedan sagt adjö och kommit ut på gatan ”skyller man naturligtvis på den där familjen. Hur kan folk äta så tidigt?”

Att göra visit verkar vara en hel vetenskap, men författaren slår fast att man måste ta seden dit man kommer även om man råkar vara från Paris. Om man INTE söker umgänge behöver man dock inte anpassa sig efter nya ortens seder. Bokens lår också fast att det kan hända att ”nykomlingarna kanske rent av vilja reformera det efterblivna Håköping?” Detta avråds man bestämt ifrån att försöka sig på. Särskilt om man är av lägre rang (än vadå?)

Boken tar vidare upp olika slags visiter och hur man lämnar sitt visitkort (ni trodde väl inte att man kunde göra det hur som helst!?). Sedan får man veta att frun kan behålla pälsen på om den är snygg men att en kappa som inte är presentabel ska tas av. Klänningen ska ha långa ärmar – om ni nu trodde något annat. Handen ska sträckas fram för hälsning enligt konstens alla regler och man säger sitt namn efter olika bestämda turordningar. Ibland presenteras man av värdinnan och herrns namn sägs före damens och yngre före äldre om nu inte det handlar om en verkligt gammal herre (?).

Har man hembiträde krävs det att hon (knappast en han eller hen) kan hon ha ljusblå klänning med snibb men med serveringsförkläde som hon tar på när det ringer. Vid middagens servering byter hon snibben mot en spetsmössa.

Ni förstår ju själva att jag aldrig mer kommer att reda ut att gå på visit efter detta. Jag aviserade de kära bloggarna Mårtenssons om att jag och J tänkte susa förbi deras hemort i sommar men efter att ha läst detta vet jag inte. Men vi får väl ses på lokal. Hoppas nu inte att jag hittar en massa krångliga regler kring det, för då lär vi aldrig mer kunna hälsa på nån, haha!

Det var allt för denna gång. Men misströsta icke! Ni har spännande avsnitt att se fram emot. Vad sägs om ”Vad skola vi ha för vin?” eller ”Hur man skall ordna ett kafferep”? Visst lockar det och drar i fantasinerven! 

Ovärderliga tips för husmödrar!

I mitt skoningslösa röjande i källaren, dök jag igår på en gammal bok som jag slarvigt glömt bort att läsa och vårda ömt, nämligen Värdinnans ABC - HUsmoderns presentbok. Denna samhällsinformationsdyrgrip är skriven av en Mary T. Nathorst som av namnet att döma inte haft så mycket annat för sig i sitt liv än att fundera på bjudningar, etikett och vikten av att göra ett gott intryck. Jag tänkte bjuda på några smakprov ur denna källa till visdom.

Mina nya vänner som jag helt felaktigt lagt bort titlarna med.

Bokens första kapitel inleds med upplysningen att bokens syfte främst är att jämna värdinnans väg. Författaren upplyser också läsaren om att hon kanske inte kommer att ta upp alla de frågor som kan röra ett värdinneskap men att vi får trösta oss med att åtskilligt som tas upp i boken inte direkt lyder under värdinnans ABC och att viktiga fakta dessutom betonats både en och två gånger.

Vilken lättnad denna upplysning fyllde mig med! Äntligen kan jag hitta allt det där som gör mig till en perfekt värdinna och därmed en bra kvinna. Första tipset som jag tänker dela med mig av är hur man får ett umgänge. Jag menar - utan umgänge kan man ju knappast vara värdinna. Hallåååå, som man säger nu för tiden... Här kommer det i alla fall:

Om man som ung flicka bor i en medelstor stad ärver man en del av föräldrarnas umgänge (hör och häpna!). Jo då, så är det. Släkten räknas också in här och med detta kommer nya medlemmar utan att man själv behöver göra så mycket mer än att spela sina kort väl.

Hrm, undrar om mamma sitter och fundrar på
vem hon ska dua?

Sedan är det ju det här med vilka kamrater ens man har, för tydligen så har man en man. Det förutsätts liksom. Har man ingen man kan man inte vara värdinna. Punkt. Och, om man bor på en ort där mannens kamrater bor och väljer att umgås med andra än dem är man inte juste! Joråsåatt! Man KAN umgås med andra men man får inte utesluta mannens kamrater. Egna kamrater har man tydligen inte enligt den här författaren. Detta gäller då om mannen tillhör en kår, som t.ex. posttjänstemän eller officerskåren.

Om mannen tillhör ett fritt yrke (?) väljer man mer fritt i umgänget. Man ska bara tänka på att  inte ha för stort umgänge för det kan växa lavinartat. På vilket sätt detta kan vara skadligt framgår inte av boken. Jag misstänker dock att jag som läsare inte ska ifrågasätta det som skrivs; jag är ju gudbevars ett vilset fruntimmer i jakt på ledning och styrning i tillvaron.

Nåväl, OM det unga paret flyttar till en ny ort och mannen är agronom (!) kan de göra visit hos prästen eller läkaren, men inte helt utan inbjudan. Det verkar lite knepigt det där. Bättre att vänta tills man själv blir inbjuden och sedan kvickt som tusan bjuda tillbaka. Men om mannen är ingenjör eller officer kan man börja med att göra visit hos chefen och sedan hos andra man vill umgås med. Sedan får man vackert vänta på att bli bjuden tillbaks. Blir man inte det så står det inte vad man ska ta sig till.

Så skönt för herrarna att slippa fundera på duandet!

När man sedan fått vänner ska herrarna vara du med varandra men kvinnorna bör vänta lite. Man kan (som kvinna) slippa en del taktlöshet om man tar det lite lugnt med att bli du med folk. Glöm nu inte att det är den äldre som ska föreslå att man blir du med varandra. Fast det gäller inte om det är en kvinna med högre ställning som till exempel landshövdingens fru eller varför inte biskopens fru? Om någon som är äldre vill bli du går det inte att neka detta.

Men om det är en herre som vill vara du men om inte du vill det, då går det bra att säga nej. Det är nämligen högst ouppfostrat av en man att be en kvinna om att lägga bort titlarna. Det är hon som ska ta detta enorma steg. I det hemska läge att en man skulle föreslå detta plumpa, råds man att lite käckt svara: "Vi skola allt lära känna varandra lite bättre först!" Det står ingenting om man ska lägga huvudet på sned och plira lite skälmskt också, men jag anar detta mellan raderna. Detta är en kvinnas privilegium lika väl som att gå först genom en dörr. I alla fall enligt Värdinnans ABC från 1930. To be continued...