Paradiset på jorden

När jag var barn hade jag ett ställe att fly till när livet inte alltid var så snällt. Ekdala hette det, och det var min mormor och morfars trädgårdsmästeri och hus. Ekdala låg två kilometer från mitt hem och mormor och morfar var nästan alltid hemma. Jag brukade cykla dit på sommaren och gå på vintern. Någon gång åkte jag skidor över gärdena som var snötäckta.

Hos mormor och morfar var jag alltid välkommen. Morfar stod i landen och rensade ogräs eller skördade sockerärtor. Han brukade höja en jordig näve och ropa: "Hej däka!" Däka är blekingska för flicka.

Mormor stod oftast i köket och bakade vaniljbullar eller skorpor eller syltade eller saftade. Det luktade alltid så gott och jag fick alltid ett glas saft och ibland en chokladbit ur skafferiet. I skafferiet stod också ett paket Bregott, alldeles mjukt och kladdigt, för så ville mormor och morfar ha det. Jag tyckte att det var så konstigt och spännande med deras mat, för den var så annorlunda än vår.

Morfar odlade allt som var möjligt och en del som var omöjligt. Mina minnen av hans gula bigarråer, söta smultron, solvarma augustipäron och äpplen i olika varianter får mig att sucka. Sedan 2001 finns varken mormor eller morfar kvar på jorden. Min saknad är stor men minnena är ljusa.

När jag och J var på semester i Blekinge i år, cyklade vi till Ekdala. Där bor nu Micke och Nina och deras barn. Micke är vän med min bror, så jag visste att det var okej att besöka Ekdala, även om de inte var hemma. Det var vemodigt att se den igenväxta jorden, fruktträdsallén som nu är en äng, bigarråträdet som nu står på min arga gamla ridskolefrökens tomt och huset som är helt annorlunda.  Jag vet att saker och ting måste förändras men det känns vemodigt i alla fall. Några bilder tog jag för att åtminstone ha något kvar. Men jag tror nog att jag efter att ha publicerat bilderna här, låter Ekdala förbli i mitt minne. Som det en gång var...