Långsamhetens lov

När man är hemma några veckor som jag har varit nu, får man mycket tid att tänka. Det kan vara både bra och dåligt. Det som har varit bra för mig är att jag har hunnit sörja min pappa som gick bort för fem veckor sedan. Jag har haft tid att reflektera över vår relation och all den glädje som han gett mig genom livet. Det har varit fint. Jag har också haft tid och möjlighet att gråta ut. Ensam hemma med min lilla hund som sällskap och tröst. Livet har gått långsamt, så långsamt.

Jag fick ta farväl av min pappa först då han dog, och jag satt med honom in i sista andetaget. Sen på begravningen och minnesstunden efteråt då min familj var hos mig och vi kunde stötta varandra. Det var inte optimalt att en operation var inplanerad mitt i begravningsbestyren men sånt kan man ju sällan påverka.

Jag har alltså varit hemma i fyra veckor nu och det är märkligt hur dagarna går. De första veckorna stapplade jag fram på ena foten och med kryckors hjälp. Det tog hela dagarna att komma upp, tvätta av mig, klä på mig och äta. Jag läste mycket och tittade en del på film. Jag sov mycket. Väldigt mycket. Tiden går långsamt utan att det blir tråkigt eftersom jag har att göra. Det är bara det att jag gör andra saker än jag brukar.

Nu är jag, trots en elak infektion i foten, på benen rätt bra. Fortfarande har jag en krycka med mig när jag går ut. Den är en signal till stressade människor att jag faktiskt inte kan flytta på mig så snabbt. Trots det upplever jag hur människor missar att ta hänsyn. När jag skulle stiga av bussen igår, efter ett besök på apoteket, knuffades jag åt sidan av två unga gossar som skulle på bussen innan jag stigit av. Jag har fått både en och annan törn av förbipasserande när jag varit ute och gått, eftersom jag inte gått fort nog i deras ögon.

Kort från lilla B

Det som har varit positivt är att så många har varit så oändligt snälla mot mig! Många har rest sig på bussen när jag kommit haltande. Flera har erbjudit sig att bära min väska (kanske väskryckare, haha?) Jag har fått mycket hjälp av min familj och så många fina kort, brev och presenter av vänner nära och långt borta.

Det är en fröjd att få ett fint kort med posten. Häromdagen ringde lilla B till mig och undrade varför jag snörvlade så i luren. Jag lyckades hulka fram att jag var så rörd av kortet hon skickat mig. Det fina kortet med de fina orden. Sånt gråter jag för. Samma sak med stora F. Hon skickade lakrits och ett gulligt kort. Stora näsduken kom fram. Liksom när Mårtenssons skickade ett fint kort med vackra ord. Tåreflöde!!! Bästa barndomsvännen Sanna skickade också ett paket som fick tårarna att spruta. Tack!!!

Jag och min pappa

Jag är också så glad över hälsningar på Facebook, Instagram, sms och telefonsamtal. Nu ska allt bli bättre tänker jag. Jag dricker kaffe med smak av äpplepaj och tänder ljus för min pappa. Jag tittar på hyacinterna och den knoppande amaryllisen. Lyssnar till hundens snarkningar och grannens dammsugare.

Livet går vidare.