Februarifunderingar

Jag sitter och tänker på livets skörhet. Finns det ens ett ord som heter "skörhet"? Nåväl - det är i alla fall det jag tänker på. Hur vi ska kunna ta till vara på livet så bra som möjligt? Plötsligt är någon inte hos oss längre. Då är det så dags.

De som känner mig vet ju att jag i höstas hade en jobbig tid då jag höll på att förlora min mamma; inte bara en gång utan flera. Det var så fruktansvärt sorgligt och svårt att jag nästan får andnöd nu när jag skriver om det. Min mamma som alltid funnits här hos oss, var på väg bort. Det var på många sätt oväntat och min bror sa till mig att "Men hon var ju inte färdig här."

Nu blev det inte så att mamma lämnade oss. Hon är kvar och jag veeet att det inte är för alltid men jag är så oändligt tacksam att hon blir kvar en tid till. Varje dag känns som bonustid för mig, även om mamma bor en bra bit ifrån mig. Men avståndet är bara fysiskt. Jag känner i hela min kropp att jag har min mamma kvar.

De månader mamma vistades på IVA, vårdavdelning och korttidsboende hade jag som ett tomrum i mitt inre. Det var en saknad som gjorde så ont och jag vet att den kommer att komma tillbaka en dag. Men inte nu. Inte just nu.

Mitt i all sorg och förtvivlan föddes mitt första barnbarn, Abbe. Han gick under arbetsnamnet "Lilla bröd" i magen men kom ut efter viss möda och fick namnet Abbe. Detta mirakel skedde mitt i brinnande sorg och var en motvikt som gjorde livet lättare att stå ut med. Samtidigt vad det då jag verkligen funderade på skörheten i livet. Ett liv är på väg bort, ett nytt kommer. Lyckan finns!

Bild: Gabbi Rolf

Livet är inget självklart, något som ska tas för givet. Livet är en gåva som ska tas om hand och vårdas. Vi har ett enda liv men får ibland en chans att se det på ett nytt sätt. Det kan vara sjukdom eller en kris som vi övervinner. Abbe är en ny krydda i mitt liv, en glädje som inte går att förklara eller mäta. Han är, trots avståndet, den som gör mig glad varje dag med hjälp av hans mammor som skickar bilder till mig så att jag kan följa hans utveckling och lilla liv på gården i Östergötland.

Detta funderar jag på i dag, senvinter som mer liknar vår ute och det är Korv stroganoff i skolans matsal, fåglarna sjöng imorse när jag cyklade till jobbet i mörkret och Gabriella har namnsdag. Det finns hopp.

Långsamhetens lov

När man är hemma några veckor som jag har varit nu, får man mycket tid att tänka. Det kan vara både bra och dåligt. Det som har varit bra för mig är att jag har hunnit sörja min pappa som gick bort för fem veckor sedan. Jag har haft tid att reflektera över vår relation och all den glädje som han gett mig genom livet. Det har varit fint. Jag har också haft tid och möjlighet att gråta ut. Ensam hemma med min lilla hund som sällskap och tröst. Livet har gått långsamt, så långsamt.

Jag fick ta farväl av min pappa först då han dog, och jag satt med honom in i sista andetaget. Sen på begravningen och minnesstunden efteråt då min familj var hos mig och vi kunde stötta varandra. Det var inte optimalt att en operation var inplanerad mitt i begravningsbestyren men sånt kan man ju sällan påverka.

Jag har alltså varit hemma i fyra veckor nu och det är märkligt hur dagarna går. De första veckorna stapplade jag fram på ena foten och med kryckors hjälp. Det tog hela dagarna att komma upp, tvätta av mig, klä på mig och äta. Jag läste mycket och tittade en del på film. Jag sov mycket. Väldigt mycket. Tiden går långsamt utan att det blir tråkigt eftersom jag har att göra. Det är bara det att jag gör andra saker än jag brukar.

Nu är jag, trots en elak infektion i foten, på benen rätt bra. Fortfarande har jag en krycka med mig när jag går ut. Den är en signal till stressade människor att jag faktiskt inte kan flytta på mig så snabbt. Trots det upplever jag hur människor missar att ta hänsyn. När jag skulle stiga av bussen igår, efter ett besök på apoteket, knuffades jag åt sidan av två unga gossar som skulle på bussen innan jag stigit av. Jag har fått både en och annan törn av förbipasserande när jag varit ute och gått, eftersom jag inte gått fort nog i deras ögon.

Kort från lilla B

Det som har varit positivt är att så många har varit så oändligt snälla mot mig! Många har rest sig på bussen när jag kommit haltande. Flera har erbjudit sig att bära min väska (kanske väskryckare, haha?) Jag har fått mycket hjälp av min familj och så många fina kort, brev och presenter av vänner nära och långt borta.

Det är en fröjd att få ett fint kort med posten. Häromdagen ringde lilla B till mig och undrade varför jag snörvlade så i luren. Jag lyckades hulka fram att jag var så rörd av kortet hon skickat mig. Det fina kortet med de fina orden. Sånt gråter jag för. Samma sak med stora F. Hon skickade lakrits och ett gulligt kort. Stora näsduken kom fram. Liksom när Mårtenssons skickade ett fint kort med vackra ord. Tåreflöde!!! Bästa barndomsvännen Sanna skickade också ett paket som fick tårarna att spruta. Tack!!!

Jag och min pappa

Jag är också så glad över hälsningar på Facebook, Instagram, sms och telefonsamtal. Nu ska allt bli bättre tänker jag. Jag dricker kaffe med smak av äpplepaj och tänder ljus för min pappa. Jag tittar på hyacinterna och den knoppande amaryllisen. Lyssnar till hundens snarkningar och grannens dammsugare.

Livet går vidare.