Vårtrött men hoppfull

Våren kommer så sakta krypande. Varje morgon sitter en liten talgoxe i grannens syrenträd och sjunger så att det lilla gula bröstet nästan brister. Trädets sträcker sig nästan upp till Lollos balkong och jag tänker att det är tur att hon har sovrummet åt andra hållet. Lilla skruttfågeln tystnar ibland när jag och lille vovven kommer lufsande. Han hörs ju, min lille hund, även om hans ljud inte är så vår-lika. Jo, kanske åt det håll som en traktor låter när den plöjer inför vårsådden.

 

Blekingska vitsippor är de bästa!

I trädgården hemma sticker lila krokus upp sina blomblad mot solen och snödropparna trängs. Döda kvistar står som monument över vinterns kyla och väntar på att jag ska avlägsna dem för att nya friska kvistar ska kunna växa fram. Snart kommer vitsipporna och översvämmar våra skogsbackar och doftar härligt.

Man kan inte tala om att det som gömts i snö kommit fram, för här i väst har det mest varit tö hela vintern. Halleluja! Jag som avskyr blötsnö och halka. Bättre då med klara kalla dagar utan snö som ändå smälter så fort temperaturen kryper upp strax ovan noll.

Den stora vårtröttheten verkar också ha drabbat många med mig. Dagens mest uppiggande händelser är hittills att jag fått två meddelanden från glada och tacksamma elever och ett ifrån en elevs mamma som är nöjd med mitt arbete. Svårt att toppa det.

Ikväll tänkte jag och sambon J ta fram grillen och smälla på ett par majskycklingbröst från hyfsat glada kycklingar. Medan de levde i alla fall. Kanske gör jag en körvelsås till och lättkokta grönsaker med senapsvinägrett. Just senap är min stora passion för tillfället. Jag gillar alltid senap men jag har gjort egen ett tag och det blir ju ärligt talat något helt annat än köpt. Känslan…

Ha en fin helg alla!