Barnbarnsfunderingar

I oktober blev jag mormor till ett litet barn som var så efterlängtat att det är svårt att föreställa sig ett mer efterlängtat barn. Förväntningarna var skyhöga och samtliga infriades.

Gossen som föddes med viss möda av sin mamma G, påhejad av mamma F, var helt objektivt det sötaste någon någonsin sett, och hör sen. Detta lilla skrynkliga knyte med blå hudton låg där hos sina båda mammor och knep ihop sina ögon inför omvärlden. I magen var arbetsnamnet "Lilla Bröd" efter att mamma F haft en dröm där en vän till henne födde ett barn som fick detta minst sagt unika namn.

Lilla minsta A i mormors famn

Lilla Bröd var lite trött och medtagen och även lite gul i huden när det blå lagt sig. Han fick ett annat "riktigt" namn och så var det avgjort. Jag hade blivit mormor till Lilla minsta A och nu är det svårt att förstå hur jag och resten av världen har klarat sig utan honom förut? Nog trodde jag att det skulle bli fint att få kalla sig mormor men det har faktiskt gett mitt liv en ny dimension.

Mitt i all lycka över Lilla minsta A upplevde jag och mina närmaste några svåra veckor då min älskade mamma var nära att gå bort. Hon kämpade i veckor på Intensivvårdsavdelningen och jag slets mellan lyckan över att bli mormor och sorgen över att samtidigt bli moderlös. Nu överlevde min starka och kämpande mamma, tack och lov, men det var svårt att kastas mellan dessa ytterligheter gällande känslor.

Fyra generationer - vilken lycka!

Mitt lilla barnbarn bor en bra bit ifrån mig vilket även min mamma gör. Vi lyckades i januari förena oss alla i Karlskrona och mamma G tog bilder på oss, fyra generationer. I november trodde jag aldrig att det skulle bli verklighet och ni kan alla se på bilden hur glada vi är.

Jag är djupt tacksam för allt detta även om jag vet att det i framtiden kommer nya sorger. Men just nu tillåter jag mig att vara glad. Väldigt glad och även tacksam.