Av fina fina bloggvännen fick jag igår ett kuvert med uppmuntrande presenter, och ett underbart Muminkort med värmande ord på baksidan. Tänk, vilken tur jag har! Jag vill tacka dig, Sofia, för alla kommentarer och din inbjudan till Hjo. Var säker på att vi kommer! Kram!
När jag bläddrade i den gamla tidningen från 1973 slogs jag av hur tiderna förändras; inte minst språket. Uttryck som "alla tiders", "pennfajtas" och "party" känns ju ruskigt förlegade. Sååå 1973 liksom...
Jag började inte läsa Starlet förrän jag var tolv år - ganska sent kanske, men jag var lite sen med sånt. Det var mest hästar innan. Men sen kom ju Familjen Macahan som TV-serie och då var det klippt! Luke fanns på bild överallt och jag klippte och klistrade. Himmel vad alla dyrkade honom. Utom min mamma som var rätt tänd på Uncle Zeb i sin tighta skinndräkt. Jag ryser fortfarande när jag tänker på hur han måste ha doftat efter en vecka i sadeln med denna jättesparkdräkt på sig. (Ja, jag vet att det bara var film, men ändå).
På sjuttiotalet bakade man chokladbollar, fast då hette de något annat. Man lagade lövbiff (elefantöra) med persiljesmör och kyckling var festmat. I ovan nämnda tidning Starlet, hette killarna "Steffe" och tjejerna "Sussie". De rökte hasch, hade party och hånglade. I dag heter killarna Marcus och tjejerna Ellen. De tar en gobbe och strular. Så vad är nytt under solen? Inte mycket. Det är same same, but different.
Vad läste ni för tidningar och magasin när ni var i början av tonåren?