Hej då safari!

Nu är jag tillbaka från safarin. Jag önskar verkligen att jag kunde lägga upp alla bilder så att ni kunde se hur vackert och mäktigt det var. Det får bli senare i veckan, men ingen som inte varit där kan ändå förstå hur fantastiskt det var att se allt detta på plats. Nästan overkligt!

Vi bodde på Red chilis camp, några timmars mycket skumpig bilfärd från det Red chili där vi bor i Kampala. Vi fick punktering efter några timmar vilket vi först inte märkte eftersom chauffören körde som en biltjuv och bilens underrede hotade att gå i småbitar. Det skakade så att vi fick skrika till varann i bilen om vi ville säga något. Mitt i den värsta hettan fick vi stanna till och byta däck, vilket tog en stund. Vi var helt röda av all sand som rök omkring. De duschade vi senare av i campens duschar tillsammans med diverse ödlor och grodor…

Framme på campen delades tälten ut och jag fick sova ensam, vilket jag först tyckte var skönt. Framåt natten när en flodhäst stod och buffade på tältduken var det dock mindre kul att vara ensam. Han frustade och stånkade femtio centimeter från mitt tält. Hade jag sträckt ut handen kunde jag ha klappat honom. För att förstärka djungelkänslan satt ett par Marabou-storkar i trädet utanför och klapprade med sina jättenäbbar. Jag somnade med min lilla tröstekatt i handen, som lilla B sytt som maskot åt mig. Fint va?

Söndag morgon åkte vi på safari kl. 06.30. Frukosten fick vi med i påsar och min bestod av en mycket torr macka med jordnötssmör och en fantastisk färsk ananasskiva. Slurp! Safarin var bra och vi såg alla djuren utom leoparden, men det hade vi inte heller riktigt förväntat oss. Fyra lejon på promenad såg, vi och det var tydligen tursamt nu innan regnperioden. Annars en massa antiloper och bufflar, babianer, giraffer, vårtsvin, flodhästar, fåglar, nån slags ekorre eller råtta med lång svans och lite annat smått och gott.

Efter att sedan vi sedan vilat ut en stund och ätit lunch tog vi en tre och en halv timme lång båttur på Nilen. Det var nog det bästa av allt. Vi såg en massa djur, inte minst krokodiler och ursöta svartvita apor som heter Blackfaced monkey eller nåt. Flodhästar i massor, babianer och vårtsvin längs flodkanten och t.o.m. elefanter. Tack vare att J lånat mig sin kikare kunde jag se en massa fåglar som annars varit svåra att upptäcka. Fantastiska färger!

På kvällen var jag så trött att jag nästan inte orkade bry mig om ifall flodhästen skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte.

Imorse steg vi upp och åt frukost innan bilen avgick prick åtta. Vi åkte till Murchisons falls – helt fantastiskt vackra vattenfall som vi såg den nedre delen av på lördagens båtfärd. Nu tog vi oss till toppen av fallen. Det var overkligt vackert där! Luften var tät av vattendroppar och värmen böljade. I vattenmassorna bildades regnbågar och där och då fick jag en känsla av naturens storhet. Jag hade gärna varit ensam en stund för att det kändes så mäktigt. Stora F vet vad jag menar, för hon uppskattar också den här typen av upplevelser. Jag önskar att hon får se detta fall en dag.

Hemma på hotellet igen packar vi nu våra väskor inför morgondagens hemresa. Först ska vi åka till Entebbe och sola och bada på ett hotellområde. Det blir bra en dag då vi annars bara skulle ha gått och väntat på att resa. Jag har haft en fantastisk resa men är bra trött och ser fram emot att komma hem på onsdag. Lilla B har lovat att laga god mat till mig och så ska jag förstås pussa mina vovvar! Tack alla ni som följt mina äventyr i Afrika! Jag ska lägga ut en bildkavalkad när jag kommer hem och sedan återgår jag till matlagning och pyssel igen. Snart blir det dessutom trädgårdstips! Våren är på gång i Sverige har jag hört ryktas! Stämmer det?

Djur i Uganda

I dag tänkte jag blogga lite om djurlivet här i Kampala. Egentligen borde jag väl vänta till efter safarin, men det får bli ett annat inlägg. Precis som alltid skiljer ju livet på landet/savannen/djungeln sig från livet i staden. De intryck jag delger er nu är inte någon ”sanning” om var det finns för djur i Uganda utan endast min uppfattning om det jag har sett hittills.

Det första lilla djur jag mötte här var en pytteliten ödla, förmodligen någon sorts salamander, som kilade omkring på väggen i mitt sovrum. Jag älskar ödlor och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag en hel ödlefamilj i ett skrin med olika fack där jag lät dem bo. Jag anade väl att det inte var så kul för dem och därför visade jag inte heller skrinet för mamma. Hon skulle med all säkerhet satt stopp för den typen av ödleboende…

Den lilla ödlan i mitt rum kommer fram då och då, och barnet i mig vill fånga den och ta med den hem till mitt akvarium. Nu tror jag inte att det skulle gå så bra i tullen och inte heller att ödlan skulle trivas hos mig, så den får vara mitt husdjur medan jag är här.

Andra djuret såg jag inte utan hörde. Det var en (Två? Tre?) tupp(ar) som gol som besatt(a) första morgonen i gryningen. De har nog aldrig hört den svenska frasen ”kuckeliku, klockan är sju” för de sätter igång betydligt tidigare. Oftast före första böneutropet från minareten nånstans i närheten.

Tredje djuret jag mötte var en hel flock markattor utanför huset, första morgonen. De är så söta att jag nästan vill försöka klappa dem. Bilden i tisdagens inlägg föreställer just en av dessa små godingar. Imorse hade de fullt upp med någon slags lek på vårt hustak. Jag vaknade i ottan och undrade vem det var som sprang på taket och förstod snabbt att det knappast var mina kollegor som snarkade i rummet intill.

Aporna är ganska små och jag tror att de är av arten ”Black face vervet monkey”. Jag vet inte vad de heter på svenska, men i Magnus bok Wild life of Kenya, Tanzania and Uganda finns en bild på exakt likadana apor. De är hur som helst vansinnigt söta och ganska modiga. En av eleverna sträckte fram en banan åt en av de småsmå aporna igår och den vågade sig fram hela vägen, även om den spratt till och tappade bananen när den gjorde reträtt. Imorse lade jag fram en banan till och det tog inte många sekunder innan den hämtades av den modigaste lilla apan i gänget. Han/hon jagades sedan av de andra, men var smart och åt sin banan alldeles själv, utan att dela med sig. Skalet droppade han sedan från hustaket utan att tänka på sopsortering. Jag tror dock att det fanns andra djur som tog hand om skalet ganska snabbt.

För övrigt finns det en hel del fåglar som tjoar på olika sätt. Ibisen är den största som jag har sett, frånsett två gamar som häckade på restaurangens tak i förrgår. Ibisen skriker nästan värre än galarna (fiskmåsarna) hemma på västkusten. De verkar alltid flyga, men i dag såg jag en komma spatserande utanför vårt hus. Han var dock för snabb för mig, så jag hann inte fotografera den.

Husdjur är inget man håller sig med för skojs skull. Hundar finns för att aporna tar sig så stora friheter annars, sa någon här till mig. Schäfern (?) som bor på hotellet är dock så fruktansvärt fet att den knappast skulle orka jaga iväg en enda apa. Den orkar nästan inte röra sig alls. Möjligen är det hundens egen odör som håller aporna borta, för den stinker verkligen. I förrgår trängde den sig in mellan mig och en av eleverna när vi satt i restaurangen. Det fanns verkligen ingenstans att gå men den fortsatte att böka sig fram mellan våra stolar. Slutligen lade den sig på golvet hos oss. Vi kom på att den förmodligen var rädd för åskan, den stackaren! Men även om vi tyckte synd om den var vi väldigt glada när den förflyttade sig till Magnus istället för det var RYSLIGT vad den stank!

Hotellets trebenta katt tar sig fram hellre än bra. Vi spekulerar vad som kan ha hänt den. En krokodil är mitt tips, även om jag inser att det kanske inte är så välgrundat här i Kampala långt ifrån krokodilträsken… Trafikskadad var någon annans gissning och jag måste medge att det är mer  troligt än krokodilbett. Nåja, den kissen hade aldrig överlevt om den inte kunnat hänga i hotellbaren.

Dagens djurmöte var två små sköldpaddor som fick simma i hotellpoolen tillsammans med sin otroligt fete ägare – en kritvit norrman som själv tyckte att han var jätterolig. Han var där med sin ”flickvän”, en väldigt söt och välsvarvad ung ugandisk tjej. Norrmannen var självgod och dryg och jag avhöll mig från att diskutera med honom. Hans åsikter om Uganda var ungefär att ugandier är dumma och okunniga medan vita européer är smarta och bra. Hjälp, vilken dum människa.

Sköldpaddorna simmade glatt omkring dock, och tydde sig väldigt mycket till en av mina elever som hade den hos sig i poolen. Jag hoppas att den inte hade salmonella – jag får se till att hon handspritar sina händer noga sen.

På lördag åker åtta av oss på safari. Två elever och en lärare ska stanna kvar i Kampala för att fiska och göra lite annat. De hoppas på nilaborre i storleken 50 kg. Vi får väl se hur långt armarna räcker till när de ska berätta för oss andra sen, hur stora fiskar de fick…

Jag har fått veta att det inte finns några zebror på den safari vi ska på. Lite synd, för som den gamla hästtjej jag är måste jag säga att zebror är bland de vackraste djuren på savannen. Men lejon, elefanter och förhoppningsvis leoparder får duga. Pumba (vårtsvin) lär det finnas i överflöd liksom giraffer och olika antiloper. Det ska bli spännande. Jag hoppas slippa ett sådant möte som min kära vän Pernilla hade på sin safari. Efter ett nattligt toabesök stod hon öga mot öga med en flodhäst. Det är inte ett möte jag längtar efter…

Ja, nu vet ni lite mer om alla spännande djur som jag mött på min resa. Dagen har för övrigt varit händelselös eftersom jag stannat på hotellet medan de andra åkt till stan. Jag har huvudvärk och känner mig lite yr och konstig. Kanske är det malariatabletterna som gör det, kanske är det något annat. Det spelar ingen större roll i det stora hela. Jag trivs i alla fall och mår gott i värmen för det mesta. Endast på kvällstid kan det bli jobbigt eftersom myggen biter så svårt att man måste klä sig heltäckande. Mitt blod är tydligen gott för de äter upp mig, även genom kläderna, medan Magnus kan sitta i shorts utan att bli biten alls. Orättvist, men är man go´ så är man! Kramar till er alla!