Marockansk kycklinggryta

När jag var på safari åt jag en marockansk grönsaksgryta till lunch på Red chillis rest camp. Jag gillar blandningen av kryddor i den sortens grytor - kardemumma, kanel, malt korianderfrö (något helt annat än färsk koriander) och spiskummin. Jag tänkte återskapa den grytan när jag kom hem, fast med kyckling istället för kikärtor som proteinkälla. Det finns alltså inget egentligt recept eftersom allt skapades i mitt huvud, men om ni är någorlunda bevandrade i köket ska det inte vara några problem att laga den!

Red chilli rest camp

Jag styckade en hel färsk kyckling och stekte bitarna i olja i en gjutjärnsgryta, tills de fick lite färg. Det är viktigt att skinnet sitter kvar för där finns en hel del av smaken. Detta kan man plocka bort innan man serverar grytan om man vill. En hackad gul lök och en slantad stor morot fick fräsa med ytterligare några minuter. Samtidigt som jag lade i detta, kryddade jag med ca 2 tsk mald kardemumma, 1 tsk malt korianderfrö, 1 tsk kanel, 1 tsk spiskummin och vanlig svartpeppar. 1/2 vitlök pressades i och allt fick fräsa på låg värme, så att löken inte brändes. Momentet med kryddorna är viktigt eftersom de flesta kryddors smak "blommar ut" då man fräser dem.

Jag slog på 1/2 burk krossade tomater och vatten så att det nätt och jämnt täckte grytans innehåll. Grönsaksbuljongpulver och tomatpuré, kanske en matsked, fick också smaksätta kycklingen. Jag kokade grytan på ganska svag värme i ungeför 45 minuter, så att köttet var riktigt mört. Till detta serverade jag cous cous smaksatt med en kryddblandning av spiskummin, gul curry, kardemumma och peppar.

Bild: http://www.karlstorp.wordpress.com/

I Uganda äter man nästan alltid pitabröd eller chapati (indiska bröd) till maten, men vi avstod det med tanke på alla kalorier som bröd innehåller. Även om vi satsar mer på "bitch 2012" än "beach 2012" i den här familjen så kan det vara bra att tänka på vad man stoppar i sig. En klick tjock yoghurt är gott att toppa en portion med, så det gjorde vi. Alla blev mätta och glada och en flaska vina Albali Gran Reserva från 2004 passade bra till.

Vad gillar ni för köttgrytor? Kalops? Biff stroganoff? Vegetariskt? Berätta!

Lååång väntan

I dag kan jag blogga om fredagens matupplevelse som verkligen var något utöver det vanliga. Tidigare under dagen hade vi lärare varit på turné hos bilverkstäderna för att tacka dem, då de taig så god hand om våra elever under deras praktik. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till vid en marknad, inte långt från där vi bor. Mittemot låg en restaurang som verkade trevlig. Den såg fin ut, träpelare, uteservering och mycket gröna växter. Fint, tänkte vi! Här går vi in och fikar och rekar inför kvällen.

När vi kommit högst upp beställde vi drickor och kaffe. Cola och juice kom på bordet ganska omgående medan kaffet dröjde både länge och väl. Här borde vi ha fattat en misstanke. Om det tar så lång tid att koka kaffe – hur lång tid tar det då att laga mat???

Men vi tänkte att det skulle vara trevligt att äta utanför hotellet för en gångs skull. Sagt och gjort, med fara för våra liv påbörjade vi, två lärare och samtliga elever, den strapatsfyllda vandringen dit. Trafiken är helt galet oordnad här i Kampala! Bilar kör väldigt fort och väldigt nära dikesrenen och boda-bodas (en slags mopeder) kör i vansinnig fart ännu närmare dikesrenen, vilket är enda stället att gå på. Några elever åkte boda-boda i mycket hög fart och utan hjälm. Det gjorde inte jag eftersom jag är rädd om livet…

Framme så var vi alla hungriga och förväntansfulla. Vi beställde mat och dryck och fick in drycken, i mitt fall en kall Heineken, snabbt. Efter en stund kom servitrisen och meddelade att det vi beställt inte fanns. Det som fanns hade hon klottrat ner på en papperslapp. Jaha… Det var ju inte så mycket, nä. Jag beställde Chicken Tikka medan de flesta andra valde cheeseburgare. Och tiden gick. Det blev skymning, det blev mörkt. Efter mycket gnäll från eleverna och till slut också suckar från oss lärare, kom maten.

Tyvärr var det inte någon särskilt bra mat ens med afrikanska mått mätt. Burgarna var sladdriga och köttet i var av mycket tveksam kvalitet. Kycklingen var bättre men ganska trådig och här smakar all kyckling mer som höns. Trådigare och lite segare än vad vi är vana vid. Såsen var ganska god och chapati-brödet till okej. Både ris och potatis var dock för mycket för mig, men jag smakade i alla fall potatisen. Den var förvånande lik vår svenska potatis i både smak och konsistens.

Med fara för våra liv vandrade vi sedan hem i mörkret, och lyckades korsa den hårt trafikerade gatan utan att bli påkörda. Övergångsställen finns inte över huvud taget här och eftersom det är vänstertrafik tittar jag alltid åt fel håll.

I skrivande stund är jag hemma och packar inför safarin imorgon, som är i dag när ni läser detta. Alla dagar är inte lyckade i alla avseenden, men förutom maten var fredagen inte så dum. En stund vid poolen i solen och all betalning till hotellet uppklarad. Det var heller ingen lätt sak att få VISA-kortet att fungera, men det kan jag berätta om en annan dag.

Djur i Uganda

I dag tänkte jag blogga lite om djurlivet här i Kampala. Egentligen borde jag väl vänta till efter safarin, men det får bli ett annat inlägg. Precis som alltid skiljer ju livet på landet/savannen/djungeln sig från livet i staden. De intryck jag delger er nu är inte någon ”sanning” om var det finns för djur i Uganda utan endast min uppfattning om det jag har sett hittills.

Det första lilla djur jag mötte här var en pytteliten ödla, förmodligen någon sorts salamander, som kilade omkring på väggen i mitt sovrum. Jag älskar ödlor och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag en hel ödlefamilj i ett skrin med olika fack där jag lät dem bo. Jag anade väl att det inte var så kul för dem och därför visade jag inte heller skrinet för mamma. Hon skulle med all säkerhet satt stopp för den typen av ödleboende…

Den lilla ödlan i mitt rum kommer fram då och då, och barnet i mig vill fånga den och ta med den hem till mitt akvarium. Nu tror jag inte att det skulle gå så bra i tullen och inte heller att ödlan skulle trivas hos mig, så den får vara mitt husdjur medan jag är här.

Andra djuret såg jag inte utan hörde. Det var en (Två? Tre?) tupp(ar) som gol som besatt(a) första morgonen i gryningen. De har nog aldrig hört den svenska frasen ”kuckeliku, klockan är sju” för de sätter igång betydligt tidigare. Oftast före första böneutropet från minareten nånstans i närheten.

Tredje djuret jag mötte var en hel flock markattor utanför huset, första morgonen. De är så söta att jag nästan vill försöka klappa dem. Bilden i tisdagens inlägg föreställer just en av dessa små godingar. Imorse hade de fullt upp med någon slags lek på vårt hustak. Jag vaknade i ottan och undrade vem det var som sprang på taket och förstod snabbt att det knappast var mina kollegor som snarkade i rummet intill.

Aporna är ganska små och jag tror att de är av arten ”Black face vervet monkey”. Jag vet inte vad de heter på svenska, men i Magnus bok Wild life of Kenya, Tanzania and Uganda finns en bild på exakt likadana apor. De är hur som helst vansinnigt söta och ganska modiga. En av eleverna sträckte fram en banan åt en av de småsmå aporna igår och den vågade sig fram hela vägen, även om den spratt till och tappade bananen när den gjorde reträtt. Imorse lade jag fram en banan till och det tog inte många sekunder innan den hämtades av den modigaste lilla apan i gänget. Han/hon jagades sedan av de andra, men var smart och åt sin banan alldeles själv, utan att dela med sig. Skalet droppade han sedan från hustaket utan att tänka på sopsortering. Jag tror dock att det fanns andra djur som tog hand om skalet ganska snabbt.

För övrigt finns det en hel del fåglar som tjoar på olika sätt. Ibisen är den största som jag har sett, frånsett två gamar som häckade på restaurangens tak i förrgår. Ibisen skriker nästan värre än galarna (fiskmåsarna) hemma på västkusten. De verkar alltid flyga, men i dag såg jag en komma spatserande utanför vårt hus. Han var dock för snabb för mig, så jag hann inte fotografera den.

Husdjur är inget man håller sig med för skojs skull. Hundar finns för att aporna tar sig så stora friheter annars, sa någon här till mig. Schäfern (?) som bor på hotellet är dock så fruktansvärt fet att den knappast skulle orka jaga iväg en enda apa. Den orkar nästan inte röra sig alls. Möjligen är det hundens egen odör som håller aporna borta, för den stinker verkligen. I förrgår trängde den sig in mellan mig och en av eleverna när vi satt i restaurangen. Det fanns verkligen ingenstans att gå men den fortsatte att böka sig fram mellan våra stolar. Slutligen lade den sig på golvet hos oss. Vi kom på att den förmodligen var rädd för åskan, den stackaren! Men även om vi tyckte synd om den var vi väldigt glada när den förflyttade sig till Magnus istället för det var RYSLIGT vad den stank!

Hotellets trebenta katt tar sig fram hellre än bra. Vi spekulerar vad som kan ha hänt den. En krokodil är mitt tips, även om jag inser att det kanske inte är så välgrundat här i Kampala långt ifrån krokodilträsken… Trafikskadad var någon annans gissning och jag måste medge att det är mer  troligt än krokodilbett. Nåja, den kissen hade aldrig överlevt om den inte kunnat hänga i hotellbaren.

Dagens djurmöte var två små sköldpaddor som fick simma i hotellpoolen tillsammans med sin otroligt fete ägare – en kritvit norrman som själv tyckte att han var jätterolig. Han var där med sin ”flickvän”, en väldigt söt och välsvarvad ung ugandisk tjej. Norrmannen var självgod och dryg och jag avhöll mig från att diskutera med honom. Hans åsikter om Uganda var ungefär att ugandier är dumma och okunniga medan vita européer är smarta och bra. Hjälp, vilken dum människa.

Sköldpaddorna simmade glatt omkring dock, och tydde sig väldigt mycket till en av mina elever som hade den hos sig i poolen. Jag hoppas att den inte hade salmonella – jag får se till att hon handspritar sina händer noga sen.

På lördag åker åtta av oss på safari. Två elever och en lärare ska stanna kvar i Kampala för att fiska och göra lite annat. De hoppas på nilaborre i storleken 50 kg. Vi får väl se hur långt armarna räcker till när de ska berätta för oss andra sen, hur stora fiskar de fick…

Jag har fått veta att det inte finns några zebror på den safari vi ska på. Lite synd, för som den gamla hästtjej jag är måste jag säga att zebror är bland de vackraste djuren på savannen. Men lejon, elefanter och förhoppningsvis leoparder får duga. Pumba (vårtsvin) lär det finnas i överflöd liksom giraffer och olika antiloper. Det ska bli spännande. Jag hoppas slippa ett sådant möte som min kära vän Pernilla hade på sin safari. Efter ett nattligt toabesök stod hon öga mot öga med en flodhäst. Det är inte ett möte jag längtar efter…

Ja, nu vet ni lite mer om alla spännande djur som jag mött på min resa. Dagen har för övrigt varit händelselös eftersom jag stannat på hotellet medan de andra åkt till stan. Jag har huvudvärk och känner mig lite yr och konstig. Kanske är det malariatabletterna som gör det, kanske är det något annat. Det spelar ingen större roll i det stora hela. Jag trivs i alla fall och mår gott i värmen för det mesta. Endast på kvällstid kan det bli jobbigt eftersom myggen biter så svårt att man måste klä sig heltäckande. Mitt blod är tydligen gott för de äter upp mig, även genom kläderna, medan Magnus kan sitta i shorts utan att bli biten alls. Orättvist, men är man go´ så är man! Kramar till er alla!

Ugandiska shillings

I dag har jag inte ätit något spännande alls, eftersom jag känt mig lite off. Vid lunchtid kände jag mig rent av yr och trött och inte alls på banan. (Inte sån banan man äter…). Lunchen bestod av en omelett som jag förfärdigade i det spartanska köket i vårt hus. På den lite vita bönor i tomatsås och någon slags kyckling på burk som verkligen smakade just ”urk”. Jag halvsov en stund i en solstol vid den pyttelilla poolen och kände mig sedan något bättre.

Nu är det kväll och jag känner mig oerhört trött trots att jag egentligen inte gjort så mycket. Kanske var det vädret, åska och blåst, som satte sig i kroppen. Kanske är det ålder och utmattning. Hur som helst mår jag lite bättre nu och det är huvudsaken.

Jag tänkte blogga lite om vad saker kostar här i Kampala. En coca cola kostar 2000 shillings i baren. Det är ca sju svenska kronor. En pizza kostar ungefär 12 000 shillings här på hotellet medan en indisk rätt med kyckling, ris och naan på en lite bättre restaurang kostar ca 25 000 shillings. Det är inte särskilt billigt men så äter inte så många ugandier där heller. En ur städpersonalen på hotellet fick tretusen shillings av en lärare i veckan. Hon blev överlycklig då det motsvarade en halv dagslön för henne, dvs. tio kronor. Det ger lite perspektiv på pengar.

Osten är sanslöst dyr här. Jag köpte ett litet paket med ostskivor att ha till frukost, kanske 300 gram. Det kostade 17 000 shillings, alltså mer än femtio kronor. Galet dyrt jämfört med avokado, mango och ananas som kostar nästan ingenting. Och då ska man ju ha klart för sig att försäljarna ändå tar bra mycket mer betalt av oss än av ugandierna.  

Nu gick strömmen här. Dags att publicera inlägget innan Internet försvinner också. To be continued...

Att våga välja grön mat

I Uganda är avocadona stora som mindre meloner. Mjuka som jag vet inte vad och goda som de ska vara. Till frukost smakar det fint med en härligt mjuk avocado skivad och till det ett glas mangojuice.

Kaffet är snabbkaffe men det är ju jag van vid, så det gör liksom ingen skillnad för mig. Klart att det finns Caféer men där är det lika dyrt som hemma. Kaffet är gott där men  inte godare än i mn Nespresso, hihi! Lite bortskämd är jag allt...

Bilden till vänster visar den otroligt goda Palaak paneer som Magnus åt en av dagarna förra veckan. Jag har gjort sådan ost själv, men aldrig lyckats krydda spenatsåsen så gott som här. Fantastisk mat!

Det känns ganska tryggt att äta varm och vegetarisk mat på restaurang eftersom risken att bli matförgiftad är något mindre då. Jag gjorde misstaget att beställa in Fattoush, den libanesiska salladen med friterat pitabröd till middag igår. Jag tänkt emig inte för men som väl var slapp jag magsjuka! Jag älskar libanesisk mat och denna sallad var en av de bättre jag smakat. Råvarorna spelar stor roll liksom proportionerna i dressingen med citron, färska kryddor och annat gott. Har ni aldrig porvat Fattoush så gör det! Här är ett recept som ni kan prova! Jag har lånat det från Allt Om Mat, men ändrat några småsaker som jag alltid gör när jag lagar mat... 

Fattoush

Bild: http://www.ica.se/

10 personer

Ingredienser

1 st  gurka 

4 st  tomater 

1 st  gul lök 

2 st  salladslökar 

1 st  grön paprika 

1 st  röd paprika 

1 knippe  rädisor 

0,5 knippe  färsk mynta 

0,5 knippe  färsk oregano 

0,5 knippe  bladpersilja 

0,5 st  roman- eller isbergssallad, huvud 

Dressing

0,5 dl  olivolja 

0,5 st  citron 

0,5 tsk  salt 

1 msk  sumak 

1 krm  kryddpeppar, mald 

Garnering

2 st  pitabröd, friterade i bitar 

Tillagning

1. Skölj alla grönsaker. Tärna gurka, tomater, lök och salladslök i ca 1 cm stora kuber. Kärna ur paprikorna och skär i lika stora kuber. Skiva rädisorna. Strimla mynta, oregano, persilja, sallad och ängssyra.

2. Blanda samman dressingen. Häll den över salladen och blanda väl.

3. Garnera med friterade pitabrödbitar-´.

4. Servera gärna till grillade kycklingspett eller lammfärsbiffar med citron och mynta. Ät och dö en smula!

Bussi island, cikador och utedass...

Hemkommen från Bussi island, en ö i Victoria lake, är jag ganska trött så här lördag kväll. Resan till ön var planerad sedan länge och syftet var att skänka sex stycken vattendunkar till befolkningen på ön. Med hjälp av dessa dunkar kan man rena smutsigt vatten från bakterier och dessutom värma upp vattnet till 55 grader C. Vi hade också med oss åtskilligt med kläder, skolmaterial och andra saker som vi samlat ihop.

Resan över var skumpig – en varm resa i en bil utan märkbara stötdämpare och sedan en båtfärd i en öppen stor träbåt, över Victoriasjön som väl är en av världens största sjöar. Med oss i båten hade vi mat till oss, som bestod av bland annat två levande hönor som låg fastbundna på golvet…



Restaurangen på Red chili Bild: Magnus Almström



När vi nådde ön stod en massa barn på stranden och skrek ”muzungo” (det stavas inte så, men det uttalas så!). Eleverna radades upp på ett antal boda-bodas och åkte över ön, något de sett fram emot ganska mycket. Jag och ett par till åkte bil längs de gropiga vägarn och längs hela vägen stod svarta små barn och hoppade upp och ner, upp och ner och skrek ”muzungo”. Vi vinkade och kände oss som kungaparet eller nå’t. Bara det att jag inte vinkar lika snyggt som kronprinsessan…

Målet på ön var att nå skolan där vi skulle bo. Två väldigt gulliga tjejer, som kom från Götene och Värnamo, tog hand om oss tillsammans med ett par från Eksjö. Paret var svenska missionärer från Erikshjälpen och hemskt rara. Vi fick fika och installerade oss i små stenhus där vi bodde trångt men helt okej. Toaletterna, eller ska vi kalla dem avträdena, låg på baksidan och var enkla utedass med hål i marken att huka över. Jag brukar var väldigt äcklad av sådant men detta gick ganska bra trots allt. Jag höll mig så länge jag kunde för att sedan gå och kissa länge och väl. Det minimerade besöken. Sent på kvällen smet jag undan vid en buske och kvällskissade för då var det VÄLDIGT stora kryp inne på toan. Tusenfotingar och spindlar tillhör inte mina favoriter när jag halvsitter med rumpan bar…

Middagen var lokal mat som lagats av ett vidrigt stycke kött som inhandlats på marknaden på väg ut till ön. Flugorna som satt på det när det inhandlades var oräkneliga. Detta åt jag inte av. Däremot fick jag äntligen smaka det smaklösa moset ”matoke” som är kokt och mosad matbanan. Utan kryddor. Jag fattar inte riktigt det, för om de hade kryddat upp det lite med kanske muskot och peppar och salt hade det säkert smakat helt okej.

Dessutom serverades kokt ris som var ganska gott när man hällde en skysås över, spaghetti, fiskbitar, cole slaw, köttet och till dessert färsk ananas. Frukten är sagolik här och smakar så gott att det inte går att beskriva. Till och med bananerna som jag annars inte äter är goda och söta. Fisken som jag tog en bit av lyckades jag avyttra till den kringstrykande hunden, som jag verkade vara den enda som gillade. Han blev jätteglad och knastrade glatt i sig den hårda och faktiskt riktigt äckliga fisken. Jag brukar aldrig säga att mat är äcklig men den här fisken såg ut och luktade som torkad hundfisk som fanns att köpa till hundar när jag var barn. Brrr!

Vi åt i mörkret kring en stor lägereld som tänts och missionärerna gjorde några fruktlösa försök att få oss att sjunga med i ”He’s got the whole world in his hands” och ”Jesus älskar alla barnen”. Jag visste inte vart jag skulle titta… Pinsamt!

Bredvid elden var ett hål i marken där en cikada bodde. Emellanåt kröp han fram och satte igång att spela så att våra öron höll på att trilla av. Jag hade ingen aning om att de lät så högt på nära håll! Det var mysigt att sitta och prata runt elden och bara vara. Ingen hade liksom något annat att göra, utan vi var verkligen tillsammans. Våra elever är verkligen toppen! Många skratt och göteborgsskämt drogs...

Natten tillbringades på golvet på madrasser och jag sov förvånansvärt gott, trots det hårda underlaget. Lördagen (i dag) ägnades åt att besöka några av de boende på ön och vi delade ut vattendunkarna till behövande familjer. Vi träffade flera fattiga människor och fick se hur de levde sina liv. Jag fick några riktigt fina bilder som jag ska visa er när jag kommer hem och kan ladda upp dem. Det var väldigt nyttigt att få se hur fattigt en del människor kan ha det. Jag fick mig en tankeställare om allt som vi tar för givet.

Hönorna medan de levde... Bild: Magnus Almström

Innan vi åkte tillbaka till Entebbe, varifrån båten utgått, åt vi upp de f.d. levande hönorna som nu låg i en gryta. Vi fick en massa god frukt också och mangon var sagolik! Jag åt jättemånga bitar av både den och ananasen. Imorgon tänkte jag köpa avokado och kanske också någon annan frukt som ser spännande ut. Söndagen blir vilodag och det kan vi behöva. Jag ska kanske gå i kyrkan men det får vi se. Kanske sover jag ut istället och chillar vid den pyttelilla poolen en stund. Solen skiner och det är härligt varmt och skönt. Jag trivs gott här i Uganda och ser fram emot allt spännande som jag kommer att få uppleva. Tio dagar kvar… Kram till er alla!


Scott träffar en liten pojke på Bussi island   Bild: Emma från Viskastrandsgymnasiet



På väg till en ö - snart...

Min ambition är att blogga så ofta jag kan och när strömtillförseln tillåter. Det är nämligen lite si och så med den. Därför får ni inte tro att jag blivit lejonmat eller bortrövad av en giftaslysten ugandier om jag inte bloggar var dag under min resa. Imorgon reser jag tuíll en ö, och blir i bloggskugga ett par dagar. Det KAN bli så att jag är tillbaka här först på söndag. Håll ut kära bloggisar för DÅ kommer jag att ha spännande saker att berätta!

Innan jag åkte till Uganda fick jag höra mycket berätta som landet, av min kära och fina kollega som varit här tidigare. Maria berättade så mycket spännande att jag, när jag fick en förfrågan, tackade ja till att åka med mina elever som stöd under deras praktik på bilverkstäder i Kampala. Maria berättade om människorna, den röda jorden, de vackra blommorna, de söta markattorna och en massa andra saker. Jag blev nyfiken – kunde det vara så spännande och annorlunda?

Efter drygt ett dygn i Uganda är jag inte någon afrikaexpert, nej då. Men lite har jag hunnit se och  uppleva eftersom jag har sällskap av några lärare som har varit här förut och av eleverna som nu varit här i två veckor. Jag lyssnar och tar in så mycket det går. Att blogga om allt jag upplever är ett bra sätt att ”skriva dagbok” om resan. Min blogg är alltså just nu en reseblogg, men kommer att återgå till att bli mer en pyssel- och matlagnings- och (till våren) en trädgårdsblogg.

Jag tänkte beskriva lite av det vi äter här och vad man kan köpa i butikerna och på marknaderna. Det kanske kan vara intressant att få veta vad saker och ting kostar här också, så det tar jag med. Ugandas valuta är ugandiska shilling. 100 svenska kronor är ungefär 30 000 ugandiska shilling. Jag är kass på att räkna men ska försöka ändå.

I Kampala där vi är, kostar saker naturligtvis mer än på den ugandiska landsbygden. Ungefär som hemma – i Stockholm är det svårt att äta lördagslunch under 150 kr, medan det i Bäckefors eller Hjo skulle vara i det närmaste otänkbart att ta lika mycket betalt för en lunch. När vi äter här är det mest på restauranger för turister och i mitt fall beror det på att jag är så rädd att bli magsjuk. Jag skulle gärna äta något tillagat ”på gatan” men den där Montezumas hämnd som brukar uppenbara sig sex timmar efteråt, gör att det helt enkelt inte är värt det. Hänga på toa är inte min idé om bra reseminnen.

Dagens lunch bestod av diverse rätter. Det började med att servitörerna rusade på oss och i det närmaste prackade på oss sina menyer. Det uppstod inget tumult men det var aningen svårt att läsa menyernas förslag, samtidigt som servitörerna stod och sa i örat: ”Do you like fish,madam? This is good, very good!” under det att de vilt pekade ut rätter i ”sina” menyer. Jag förstår att det är deras sätt att få bonus men hjälp så stressande. Jag valde att äta vegetariskt och indiskt. Den goda osten  ”paneer” fanns i flera varianter och den jag föll för befann sig bitvis i tomatsås och koriander. Till detta avnjöts underbart varma naanbröd penslade med ghee. Jag fick dessutom smaka av Magnus ris och raita. Det blev massor över trots att Anders förbarmade sig över det jag lämnat (ungefär hälften av paneeren. Denna furstliga måltid betalade jag 18000 shillings för och då drack jag en Krest till. Det här var ett relativt dyrt ställe men väldigt prisvärt och vi hade kunnat dela fyra rätter på fem personer utan tvekan.

Kvällens middag åt jag på hotellet, och den bestod av en pizza med tonfisk, majs och citronolivolja som ringlats över. Också gott, men kanske inte sp nyttigt. Nåja, nu lämnade jag det mesta av pizzabottnen, så det var rätt okej ändå.

I matbutiken i köpcentret ”Garden... någonting”, har jag köpt lite spännande saker. Torkade svampar och kaffe och annat som jag kanske ska ge bort som present. Det är svårt att hitta bra presenter men vi ska åka till en marknad någon dag och där kan jag säkert hitta fina örhängen och annat som känns ugandiskt. Jag är ute efter fina tygtryck att sy kuddar eller göra tavlor av när jag kommer hem. Och så vanilj förstås! Vi får se vad det kan bli.

Ha en bra dag alla mina muzungovänner! Kimuli muli, ruga ruga och matoke.

Ny dag i Uganda

Ännu en natt under moskitnätet är avklarad. Gårdagens strömavbrott gjorde att jag inte kunde ha fläkten igång under natten, vilket i sin tur gjorde att jag var aningen varm i den stillastående luften. Lilla ödlan som brukar springa på väggen var inte på plats - kanske han också kände av värmen?

Internet här är mycket långsamt och det är i det närmaste omöjligt att ladda upp bilder utan att få ett sammanbrott. Jag har inte riktigt den tiden, så ni får ha överseende med att mina inlägg kanske blir lite tråkiga. Jag får försöka fylla dem med ett spännande innehåll istället.

I dag har vi haft möte, vi lärare, sedan vi skickat iväg eleverna till deras praktikplatser. Läs HÄR om lite mer kring projektet, om ni vill. Solen skiner svagt och det är ganska disigt. Jag bara älskar de små markattorna som hoppar kring husen här och tidvis också i trädet utanför stugan som jag och de andra lärarna bor i. Det är primitivt men rent och fint med afrikanska mått mätt. Vi äter frukost "hemma" och har hittills ätit de andra målen ute. Någon kväll blir det väl att laga mat i stugan men det är inte dyrt att äta på restaurang och en lyx man kan unna sig tycker jag.

Jag hoppas på lite shopping i dag. Vaniljstänger måste jag försöka få tag i och kanske någon annan spännande mat att blogga om. I Kina köpte jag ju en massa saker att ta med hem. Kryddor är något som inte är så stort här, verkar det som. Afrikansk mat kan ju vara så mycket. Här äter man ganska smaklös mat som kokbananmos, matoke, och bambu, malawa (tror jag) som kokats på nåt sätt. Det vore roligt att prova den lokala maten någon kväll, men allt hänger på vad eleverna vill och orkar. Det är ju trots allt för deras skull jag är här. De är mycket trötta efter att ha arbetat i 25 - 30 graders värme i en verkstad mellan 8 och 17. AC är ju ingenting man har här, utan ibland står man mitt i solen och grejar. Det är viktigt att dricka mycket vatten för att inte bli uttorkad. Lätt att glömma och då slår yrseln till.

Jag hörde av en annan av lärarna att han gett städerskan på hotellet dricks. 1000 shillings, vilket då mostvarar tre svenska kronor. Hon blev överlycklig, då detta motsvarar en halv dagslön för henne. Tänkvärt i tider då vi västerlänningar pratar om att inte ha råd med olika saker. Här funderar man inte på om man har råd att åka på semester eller köpa ny bil. Här funderar man på om man ska ha råd att äta den här dagen.

Jag menar inte att avsluta mitt inlägg med en pekpinne om hur tacksamma vi ska vara - detta är inte en sån blogg. Men jag tror att vi alla mår bar av att stanna till ibland och tänka efter. Vad är det vi strävar mot? Vad vill vi med våra liv? Jag önskar mina läsare en skön dag och att ni inte tappar intresset för att läsa. Jag kan inte pyssla så mycket här, så det får bli en lite annorlunda blogg just nu.

Kram till er alla!

Africa calling

Hej alla m'zungo där hemma! M'zungo betyder "viting" men är inte nedsättande, utan mer ett konstaterande. Här är ungefär 25 grader varmt men mörkt redan vid sjutiden. Jag sitter nu på hotellets restaurang och ska beställa en pizza med tonfisk och majs. Markattorna tjattrar och cikadorna gnisslar i buskarna.

Vi har varit och besökt alla eleverna på deras praktikplatser i dag, vilket var en spännande upplevelse. Men det ska jag inte berätta om här och nu. Dagens inlägg blir kort, eftersom jag ska blogga på skolans blogg också. Det tar ungefär 20 - 30 minuter att ladda upp en bild här på kvällen, så det hoppar jag över i dag!

Stor kram till er alla! Jag är snart tillbaka!

"Limonad"

Den här helgen har det varit lite bloggtorka för min del. Jag har haft fullt upp med att planera och packa för min resa till Uganda. PÅ tisdag reser jag dit för att vara med mina elever, Jonas och Scott, som gör sin praktik i fyra veckor på Scania och Toyota bilverkstäder. De har redan varit där i två veckor och nu åker jag och två andra lärare ner för att lösa av de lärare som åkte ner med eleverna i mitten av februari. Vill ni läsa mer om detta så gå in på http://www.praktikiuganda.blogspot.com/. Jag kommer att blogga både här och i den bloggen när jag är på plats. Mest mat och privata saker här och mer allmänt i den andra.

Det blir inget matreseminne eller tjälknöl som jag utlovade igår - jag sparar det till imorgon tror jag. I dag blir det recept på en härlig lemonad, eller "limonad" som min mormor alltid sa. Hon tyckte att kalla lite sura drycker var "läskiga" och med det menade hon nog läskande.

Lemonaden jag gjorde kommer från Hemköps nya kundtidning, Salt och peppar. Den var inte lika bra som ICAs eller COOPs, men alla barn i början. Lemonaden högg jag dock direkt på. Jag hade fått över ett gäng citroner efter att jag gjort citronsalt och citronsocker i veckan som gick. I dessa var det bara skalen som skulle användas, och därmed hade jag fyra nakna citroner fulla med sur och nyttig saft.

Citronlemonad

Ca 1 liter

2 dl strösocker
2 citroner, finrivet skal
1 liter vatten
5 - 6 citroner, pressad saft

Skrubba två av citronerna och riv skalet fint. Blanda socker, citronskal och 1 1/2 dl av vattnet i en kastrull. Koka upp under omrörning. Sjud 5 minuter och rör om då och då. Låt kallna.

Tillsätt resten av vattnet och citronsaften. Blanda väl och sila. Servera lemonaden väl kyld med isbitar, citronskivor och kanske färska myntablad.

Här är en bild på en av burkarna med citronsocker. Perfekt att använda att sockra på färska bär eller i något bakverk som ska ha en citronig smak. Denna burk förärades fina vännen Gisela som kom på besök i lördags kväll, för att skänka saker till fattiga barn i Uganda. De kommer att bli sååå glada över bokmärken, klistermärken, kritor och många andra saker. Inte minst pruttkudden! Det är fortfarande en av mina favoritleksaker!