Jag tycker om språk och mat. Jag tycker om att prata och jag tycker om att "prata mat". Jag tycker om att läsa matbloggar och inspireras av det andra skriver om mat. En god vän till mig sa en gång: "Jag gillar god mat och att äta den, men jag kan inte prata mat. Jag menar, vad ska man säga om mat? Man äter den och den är god eller inte. Man blir mätt och det är ju det som är meningen."
Alla som bloggar om mat har nog svårt att hålla med. Mat kan vara så mycket mer än bara energi-intag, eller hur? Om mat bara var energi skulle man väl nöja sig med att äta samma rätt dag ut och dag in. Helt enligt kostcirkeln och utan att lägga tid på planering och nytänkande. Äta ur kastrullen och skippa dukning och annat som tar tid.
För ungefär tjugo år sen på en middag träffade jag en tjej som var mycket smal och hade ett mycket uttråkat ansikte. Hon petade i maten så mycket att jag frågade om hon inte tyckte om maten. "Jo då, sa hon, men jag önskar att man kunde ta ett piller istället, så man slapp äta."
Tänk hur olika vi förhåller oss till mat. Några använder maten som ett sätt att kontrollera tillvaron, någon äter på tok för mycket och mår innerst inne dåligt av detta, alltför många människor har ingen mat alls och svälter, barn kan använda mat som maktmedel mot sina föräldrar som oroar sig över att ungen inte vill äta... Mat kan också vara gemenskap, glädje och njutning.
I dag ska jag gå på mässan Passion för mat, och hoppas på lite smakprov på choklad, lakrits, kanske ett glas vin, lite närodlat m.m. Det är mässans sista dag så man får väl se hur passionerade utställarna orkar vara i dag. Kanske var de ute i Göteborgs nöjesliv (nåja, inte så omfattande kanske) och slarvade igår?
Jag återkommer med rapport från mässan senare, men nu en liten språkspaning. Som språklärare får jag ofta höra att svenska språket är krångligt och att grammatiken inte är logisk. De som klagar mest är naturligtvis mina elever som drillas i stavning, kommatering, användning av rätt tempus etc. Äldre personer klagar mer på nyordens inverkan på vårt svenska språk. Nya ord och uttryck som "hotar" språket. Hotar? Nja, jag vet inte.
Nya ord har alltid kommit till svenskan. Uttryck har förändrats. Tänk bara på "hokus pokus" som från början inte alls hette så utan kom från latinets "hoc est corpus". Det betyder "av min lekamen" vill jag minnas och "filioque" betyder "av sonen". Alltihop har med nattvarden att göra och det är klart att de som lyssnade till prästerna inte förstod vad de sa där i kyrkan. Man tog efter så gott man kunde och så blev det "hokus pokus".
För tillfället spanar jag på uttrycket "dra alla över en kam". Detta uttryck kommer ursprungligen från tyskan då frisören använde samma kam till alla kunder. 1600-tal någonting tror jag. Nu säger i stort sett alla mina elever "dra alla över en kant", och jag har svårt att inte rätta dem. Men, allvarligt talat, vem är jag att rätta dem? Jo, jag kan ju ge dem en lektion i uttryckets historia men sen måste de själva ju få välja vad de säger. Vad de skriver är däremot en annan historia. Skriftspråket måste vara tydligt och klart och korrekt, det hävdar jag bestämt. Men säg gärna emot mig...
