Smörkyckling från Indien

Jag älskar indisk mat - både att äta den och att laga den. Dhal, tandoori, alo gobi, kyckling tikka, lamm Balti osv. Nu är jag relativt sett novis i köket då det gäller denna matkultur. Vill ni ha proffsrecept ska ni titta in hos underbara Amy, som har riktigt koll på det här med indisk matkultur. Hennes recept är helt otroligt lockande och spännande till max.

Men... för er som tycker att det kan räcka med att laga en rätt utan kryddor som är svåra att få tag i, kan säkert mitt recept ur Stora asiatiska kokboken passa. Alla ingredinser finns att köpa på ICA eller COOP. Numera kan man ju i och för sig handla ganska många exotiska kryddor och ingredienser lite varstans. Världens matkultur har spritt sig och kartan har krympt på det sättet. Jag tror, men det är bara en gissning, att det nu för tiden är fler svenska barn som har ätit thaimat än kåldolmar eller biff á lá Lindström; vad tror ni? Matvärlden är i förändring och fort går det.

Smörkyckling

Jag var så himla hungrig att bilden blev mer informativ än vacker!

4 portioner

1 kg kycklingfilé
1 tsk salt
4 msk citronsaft

2 1/2 dl yoghurt
1 hackad lök
2 pressade vitlöksklyftor
3 cm riven ingefära
1 hackad grön chili
2 tsk garam masala

1 1/4 dl tomatpuré
1 1/4 dl vatten
2 cm fint riven färsk ingefära
2 1/2 dl grädde
1 tsk garam masala
2 tsk socker
1 krm chilipulver
4 tsk citronsaft
1 tsk mald spiskummin
100 g smör

1. Skär kycklingen i två cm breda strimlor. Strö över salt och citronsaft. Om du vill kan du hälla 2 tsk gul hushållsfärg och 1 tsk röd hushållsfärg över kycklingen för att få fin färg, men detta brukar jag hoppa över. För mig är karamellfärgad mat inte så aptitligt, men det är bara min åsikt.

2. Lägg yoghurt, lök, vitlök, ingefära, chili och garam masala i en matberedare och kör till en slät smet. Du kan också mixa allt med en stavmixer i en skål.  Häll på yoghurtblandningen och rör om så att all kyckling får marinad på sig. Täck skålen med plastfolie och marinera i kylen i fyra timmar.

3. Lyft sedan kycklingen ur marinaden och lägg bitarna i en ugnsfast form. Baka den i ugn i 15 minuter på 225 graders ugnsvärme. Släng marinadresterna.

4. Smält smöret i en stor gryta, utan att det tar färg. Häll i ingefära, grädde, garam masala, socker, chilipulver, citronsaft och spiskummin. Rör ner tomatpurén och vattnet och låt koka upp. Koka i två minuter, sänk värmen och lägg i kycklingbitarna. Rör om så att allting blandas väl. Sjud försiktigt i två minuter.

5. Servera med basmatiris och gärna raita och naanbröd eller chapati. Mango chutney passar till det mesta men till den här rätten hoppar jag över den, eftersom jag tycker att tomatsmaken är godare utan mango. Som dryck passar mineralvatten eller öl bäst tycker jag.

Eftersom jag inte kan låta bli att fixa och trixa hackade jag två färska tomater och blandade ner i smörsåsen och lät koka med. Det blev jättegott! Dessutom ökade jag på kryddorna en aning, men det är för att jag gillar lite starkare mat. Vilken är er indiska favoriträtt?

Att mäta, väga och följa recept till punkt och pricka

När jag var en liten fräknig flicka med blå glasögon, sa min mamma en gång så här: "Du vet att du kan laga mat när du inte längre måste följa receptet eller då du kan höfta till en deciliter utan att mäta exakt." Jo du, tänkte jag, det där kommer aldrig att hända mig. Jag kommer aldrig att bli så bra som mamma eller mormor på att laga mat utan att ha ett recept att gå efter. Tänkte jag.

Nu, många år, fräknar och glasögon senare, lagar jag oftast mat utan recept. Till vardags använder jag i stort sett aldrig ett recept och på helgerna oftast bara som inspiration. Jag bläddrar gärna i mina kokböcker eller surfar runt hos olika matbloggare (Amy, Malin och Mårtenssons för att nämna några matlagare jag gillar). Men när det väl gäller att följa recept är jag bångstyrig. Jag flyttar gärna runt ingredienserna så att de passar mig. Står det två vitlöksklyftor tar jag helst en halv vitlök. En tesked paprikapulver blir lätt en och en halv. Fransk senap kan bli utbytt mot Johnnys sötstarka. 

Jag vet inte varför det blir så här. En förklaring är kanske att jag planerar dåligt och att jag inte har alla ingredienser hemma när jag bestämt mig för vad jag ska laga. En annan kan vara min bångstyrighet och egna vilja. Experimentlusta är en mer positiv förklaring som jag själv lutar åt. Eller så är det en kombo av alltihop. Följden blir hur som helst att jag sällan gör en maträtt som smakar likadant från gång till gång. Det kan vara en nackdel men också en fördel. Köttbullarna kan sluta med timjan och kalvfond i smeten eller så blir det texmexstuk eller oregano-tomat-bullar a´la´Italien.

Nu råkar jag veta att det finns fler därute som har svårt att "lyda" receptets råd. För det är ju just råd. Man gör ju som man vill i slutändan i alla fall. Visst är det härligt att få stöka kring i köket och vara kung över grytorna? Eller drottning kanske? Det ger en känsla av makt (en positiv sådan) och ett glädjerus när maten får beröm och de ätande suckar av välbehag. Nu är det kanske inte vid varje middag detta händer men när det händer DÅ är det härligt. Hur är det med er? Följer ni recept slaviskt? Eller gör ni som jag - tittar på det först gången och gör sen lite som ni vill? Berätta!

Som avslutning lägger jag upp ett recept som ni kan följa om ni vill (fniss). Det är busenkelt men också fantastiskt gott. Min kära kusin Vitamin bjöd på denna sås till kycklingfilé och ris en gång och den är bara sååå god.

Carinas aprikossås

10 torkade aprikoser (+3 dl vatten för blötläggning)

2-3 schalottenlökar

1 msk margarin

1 dl vitt vin

½ msk grönsaksbuljong

½ msk asiatisk chilisås

¼ krm cayennepeppar

2 msk margarin

1. Slå kokande vatten på aprikoserna och låt dem ligga i blöt över natten.

2. Strimla löken

Och bryn den i 1 msk margarin. Tillsätt vin, aprikoser, buljong och blötläggningsvatten. Låt småputtra under lock tills aprikoserna har mjuknat helt.

3. Mixa slätt, späd eventuellt med vatten. Smaksätt med chilisås och cayennepeppar. Hetta upp och vispa i 2 msk margarin, lite i taget.

Eller gör som ni vill, haha!

Rålåpor

Min morfar älskade svensk husmanskost. Han var tacksam över att kunna äta sig mätt i hela sitt vuxna liv och slängde aldrig mat. Han njöt av rotmos, fläskpannkaka, köttsoppa och rårakor. Eller rålåpor som han kallade dem.

Jag på morfar Gustavs arm 1966

Mormor stekte rålåpor för kung och fosterland och morfar åt dem med rårörda lingon och ett stort glas mjölk till. Rålåporna bestod av råriven potatis som blandades med ett ägg, saltades och pepprades och stektes knapriga i en stekpanna.

Min yngre bror, som var som en son i huset hos morfar och mormor, lagar alltid rålåpor 22 februari. Det var morfars födelsedag och den dagen äter familjen detta till minne av en mycket stor (fast inte kroppsligt) men ödmjuk man. Det är härligt med matminnen som man förknippar med en person tycker jag. Själv älskar jag rårakor och äter dem med lingon men också gärna lite stekt kalkonbacon. Eller med finhackad rödlök och gräddfil, som blinier ungefär. Tunna ska de vara och knaperstekta i smör. Inte nyttigt alls men oj så gott!

Rårakor på ett ungefär

Riv fyra eller fem stora vinterpotatisar på rivjärnets kortsida så att det blir som en potatissmet. Krama ur en del av vätskan och lägg rivet i en skål. Blanda ner ett ägg, vitpeppar och salt. Om du vill kan du också riva en halv liten lök och blanda ner.

Hetta sedan upp en stekpanna med lite smör i. Stek runda tunna plättar av potatissmeten på ganska hög värme, tills de är knapriga och ljust bruna på båda sidor. Lägg dem på ett galler i ugnen på ca 100 grader, så håller de sig knapriga tills alla är stekta. Ät och njut och drick gärna en öl till om du gillar det.

Hjärtan fyllda med vaniljkräm och kärlek

I dag har jag och lilla B bakat vaniljhjärtan. I regnet. Eller snarare på grund av regnet. Det finns inte så mycket annat att göra när det regnar än att ta fram degblandaren och mjölet och sätta igång. I alla fall inte för mig.

Det blev goda kakor och jag kunde inte motstå att placera en på det fina upphöjda fatet jag fick av lilla B som midsommarpresent. Jag fick en liten tillhörande bricka och matchande servetter också. Tänk vad roligt med genomtänkta presenter!!!

Eftersom vi gjorde dubbel sats vaniljkräm passade vi på att baka bullar samtidigt. När ugnen ändå är varm liksom. All deg gick inte åt till hjärtana, så lilla B kokade sylt av de kvarvarande jordgubbarna och stoppade i ett gäng syltkakor. Mums! Det blev go'fika senare när bror M med familj kom hem efter Universeumbesök. Min bror har varit konditor så man får passa sig när man bjuder honom på kakor. Därför gjorde vi vaniljkrämen med ägg, vispgrädde och äkta vaniljsocker. I mördegen var det så klart smör och inte margarin. Bror M hummade och godkände kakorna - phew!!!

Vaniljhjärtan

Recept på degen kommer ur den gamla boken Stora bakboken, som finns kvar efter lilla B:s och stora F:s pappa, som var en hejare på att baka. 

200 g smör
3/4 dl strösocker
1 äggula
5 dl vetemjöl

Blanda ihop ingredienserna och ställ degen att vila kallt en stund. Gör under tiden vaniljkrämen. Receptet på denna är lånat ur Sommarens söta, men vi gjorde om receptet lite.

1 ägg
2 msk strösocker
2 msk smör
2 msk potatismjöl
2,5 dl vispgrädde
0,5 dl vatten
3 tsk vaniljsocker

Blanda alla ingredienserna i en kastrull och värm under ständig vispning. Se till att det inte bränner fast i botten på kastrullen! Så fort första bubblan syns börjar krämen koka och då ska du ta bort den från spisen bums! När krämen svalnat tillsätts vaniljsockret.

Kavla ut degen och klä hjärtformar i metall (Jag har köpt mina för tio kronor på en loppis. En hel bunt fick jag för de pengarna...). fyll hjärtat med vaniljkräm, så mycket att du kan få på ett lock utan att det bubblar över när du gräddar dem. Baka dem långt ner i ugnen på 200 - 225 graders värme i ca 12 minuter. Passa noga så att de inte bränns.  När hjärtana svalnat pillar du försiktigt loss dem ur formarna. Pudra lite florsocker över före serveringen. Om du bakar många och fryser in några så ska du vänta med att sockra dem du lägger i frysen.

Vaniljkrämen vi fick över passade fint i bullar, men dem ska vi äta imorgon. Inte alla kakor på en dag...

Vad gjorde barn när inte dataspel fanns?

Efter några dagars bloggtorka är jag tillbaka. Det är galet mycket nu och imorgon inleder jag min sex veckor långa semester. Jag satt och tänkte på mina sommarlov i dag. De jag hade förr alltså. Min nuvarande lärartjänst är en semestertjänst, så jag har sex veckors semester som alla andra, inga lov över huvud taget - inte ens en klämdag då och då. Vi jobbar jämt, och då menar jag jämt, på min skola...

Just därför tänkte jag kanske på sommarloven som man hade som barn. När skolan äntligen var slut för terminen och sommarens ledighet låg oändlig framför en. Mest tyckte jag nog om åren när jag var runt tio - tolv år. Man var fortfarande för liten för att oroa sig för mycket för framtiden eller för hur man såg ut och samtidigt stor nog att ha kul och vara självständig. Då fanns inget fritids utan man skötte sig själv och fixade väl mat själv om dagarna när föräldrarna jobbade. Jag minns inte ens att jag åt eller vad jag åt, så särskilt utsvulten kan jag inte ha varit. Men ingen micro hade man...

Jag minns när bonden slog gräset första gången och vi samlade ihop så mycket vi vågade och byggde gräskoja i huset på lekplatsen. Vi satt på varsin gren i den stora eken i kossehagen och hade hemlig klubb. Jag minns också att helt plötsligt en dag i juni stod bara min sommarkompis där och sa: "Hej!" och så var leken igång. Vi hade inte setts på ett år eftersom han bodde i Göteborg, men hans mormor bodde i min hemby Nättraby och hos henne var han om somrarna. Men Bästisen S var jag förstås mest med.

Vi cyklade, plockade smultron, badade, lekte Röda och vita rosen, indianer och cowboys och satt på Indianberget och skrev upp bilnummer och bytte filmisar. Vi fiskade mygglarver i gölarna uppe i skogen, vi köpte surbomber och sega häxskor i Mjöviksbutiken och åt glass i stora lass. Ibland var vi hos mormor och morfar och läste gamla Allers från fyrtiotalet och klippte ut klippdockor som vi lekte med. Vi lekte med våra fina plasthästar och drömde om en egen häst en dag. Min skulle vara svart och heta Aramis. Vi läste hästböcker och någon enstaka gång såg vi sommarfilm som SVT satte in när det regnade allt för jäkligt. Annars visades inga program dagtid. Vi samlade sniglar, grodor och skalbaggar. Ödlor om vi hade riktig jaktlycka.

Bild: F. Gelotte

Allt detta och mycket mer gjorde vi och himmel vad roligt vi hade. Det fanns inga dataspel, inga föräldrar som skjutsade oss överallt och inga tecknade filmer på TV. Sommaren var vår och vi ägde den utan en tanke på att man kunde ha tråkigt annat än korta stunder. Jag tror inte att våra föräldrar hade dåligt samvete för att de inte gjorde så mycket med oss. Det var helt naturligt att barn lekte med varandra och inte hängde inne och väntade på att föräldrarna skulle roa dem.

Och vi plockade jordgubbar... Söta och solvarma fanns de hos morfar som var trädgårdsmästare. Sengana och allt vad de hette. De största var inte så söta som de mindre. De allra största var en sort som mormor gjorde saft och sylt på. Jag tänkte på allt detta. Igår plockade jag en hel liter jordgubbar i vårt trädgårdsland. De var precis så söta som jag minns morfars. Imorgon ska jag bjuda mina brorsbarn dem till frukost. Sedan ska jag baka vaniljhjärtan och njuta av min ledighet, trots regnet.

Har ni börjat er semester än?

Att kunna säga tack...

Jag är så dålig på att tacka för en komplimang eller snälla ord. Äsch, nej, men inte ska väl jag eller usch då jag som är så kass.... Jantelagen lever i mig men jag jobbar på att bli av med den. I dag fick jag en så fin hyllning på min yngsta dotters blogg. Tårarna rann och jag blev helt stum. Tack finaste lilla B - jag älskar dig så!

http://dreamsofcountrylife.blogspot.se/2012/06/i-love-you-more-than-pizza-and-i-really.html

Pizza och primörer

Igår kom jag hem efter ett givande dygn på Vann spa (jag vann alltså inte en spa-vistelse som någon trodde. Jag får sluta berätta om mina vinster, hihi!). I kylen låg två bitar mozzarella som snart skulle bli gamla och trötta om jag inte använde dem. Jag kom på den briljanta idén att baka en pizza.

Jag vet att det är billigare att göra sin egen deg, men trots allt tycker jag att det är hur bra som helst med de här färdiga pizza-bygge-kiten som man kan köpa i butik. Snabbt, lätt och gott.

På pizzan lade jag vad som fanns i kylen - rökt kalkon, plommontomater, tonfisk och lite kalkonfärs. Kryddat med oregano, basilika och chilipeppar blev det en mumsig rätt.

I mitt lilla trädgårdsland skördade jag alldeles späda nya rädisor och den första ruccolan som smakade helt fantastiskt!

Blomkål och spenat växer också där och ser väldigt lovande ut.