Snusmumriken och snorkfröken

När jag var liten hade vi en fondtapet med mumintrollen på. Antagligen var det min mamma som valt den, för hon hade väldigt god smak för trender och design när hon var ung. (Det har hon nu också, men hon var mer trendig då!) Jag var rädd för trollen, som satt uppklistrade ovanför min säng. Särskilt hattifnattarna var otäcka. De var ju farliga när det åskade och eftersom min mamma var fruktansvärt åskrädd, och fortfarande är, måste ju hattifnattarna vara farliga.

Numera är jag barnsligt förtjust i mumintrollen, men allra mest i Lilla My. Hon är liten och arg och ber inte om ursäkt för att hon finns. Undrar varför jag beundrar henne så!?

I vintras fick jag min mammas lilla muminsamling som hon köpt eller fått på 1950-talet. De är lite kantstötta och någon av figurerna saknas, men jag gillar dem. De står på min byrå, framför mumintavlorna i porslin och Lilla My-muggen i gult.

Jag tycker att de är väldigt fina men det har säkert att göra med att jag fick leka med dem som barn. Det är förmodligen också därför de är kantstötta!