Februarifunderingar

Jag sitter och tänker på livets skörhet. Finns det ens ett ord som heter "skörhet"? Nåväl - det är i alla fall det jag tänker på. Hur vi ska kunna ta till vara på livet så bra som möjligt? Plötsligt är någon inte hos oss längre. Då är det så dags.

De som känner mig vet ju att jag i höstas hade en jobbig tid då jag höll på att förlora min mamma; inte bara en gång utan flera. Det var så fruktansvärt sorgligt och svårt att jag nästan får andnöd nu när jag skriver om det. Min mamma som alltid funnits här hos oss, var på väg bort. Det var på många sätt oväntat och min bror sa till mig att "Men hon var ju inte färdig här."

Nu blev det inte så att mamma lämnade oss. Hon är kvar och jag veeet att det inte är för alltid men jag är så oändligt tacksam att hon blir kvar en tid till. Varje dag känns som bonustid för mig, även om mamma bor en bra bit ifrån mig. Men avståndet är bara fysiskt. Jag känner i hela min kropp att jag har min mamma kvar.

De månader mamma vistades på IVA, vårdavdelning och korttidsboende hade jag som ett tomrum i mitt inre. Det var en saknad som gjorde så ont och jag vet att den kommer att komma tillbaka en dag. Men inte nu. Inte just nu.

Mitt i all sorg och förtvivlan föddes mitt första barnbarn, Abbe. Han gick under arbetsnamnet "Lilla bröd" i magen men kom ut efter viss möda och fick namnet Abbe. Detta mirakel skedde mitt i brinnande sorg och var en motvikt som gjorde livet lättare att stå ut med. Samtidigt vad det då jag verkligen funderade på skörheten i livet. Ett liv är på väg bort, ett nytt kommer. Lyckan finns!

Bild: Gabbi Rolf

Livet är inget självklart, något som ska tas för givet. Livet är en gåva som ska tas om hand och vårdas. Vi har ett enda liv men får ibland en chans att se det på ett nytt sätt. Det kan vara sjukdom eller en kris som vi övervinner. Abbe är en ny krydda i mitt liv, en glädje som inte går att förklara eller mäta. Han är, trots avståndet, den som gör mig glad varje dag med hjälp av hans mammor som skickar bilder till mig så att jag kan följa hans utveckling och lilla liv på gården i Östergötland.

Detta funderar jag på i dag, senvinter som mer liknar vår ute och det är Korv stroganoff i skolans matsal, fåglarna sjöng imorse när jag cyklade till jobbet i mörkret och Gabriella har namnsdag. Det finns hopp.