Bussi island, cikador och utedass...

Hemkommen från Bussi island, en ö i Victoria lake, är jag ganska trött så här lördag kväll. Resan till ön var planerad sedan länge och syftet var att skänka sex stycken vattendunkar till befolkningen på ön. Med hjälp av dessa dunkar kan man rena smutsigt vatten från bakterier och dessutom värma upp vattnet till 55 grader C. Vi hade också med oss åtskilligt med kläder, skolmaterial och andra saker som vi samlat ihop.

Resan över var skumpig – en varm resa i en bil utan märkbara stötdämpare och sedan en båtfärd i en öppen stor träbåt, över Victoriasjön som väl är en av världens största sjöar. Med oss i båten hade vi mat till oss, som bestod av bland annat två levande hönor som låg fastbundna på golvet…



Restaurangen på Red chili Bild: Magnus Almström



När vi nådde ön stod en massa barn på stranden och skrek ”muzungo” (det stavas inte så, men det uttalas så!). Eleverna radades upp på ett antal boda-bodas och åkte över ön, något de sett fram emot ganska mycket. Jag och ett par till åkte bil längs de gropiga vägarn och längs hela vägen stod svarta små barn och hoppade upp och ner, upp och ner och skrek ”muzungo”. Vi vinkade och kände oss som kungaparet eller nå’t. Bara det att jag inte vinkar lika snyggt som kronprinsessan…

Målet på ön var att nå skolan där vi skulle bo. Två väldigt gulliga tjejer, som kom från Götene och Värnamo, tog hand om oss tillsammans med ett par från Eksjö. Paret var svenska missionärer från Erikshjälpen och hemskt rara. Vi fick fika och installerade oss i små stenhus där vi bodde trångt men helt okej. Toaletterna, eller ska vi kalla dem avträdena, låg på baksidan och var enkla utedass med hål i marken att huka över. Jag brukar var väldigt äcklad av sådant men detta gick ganska bra trots allt. Jag höll mig så länge jag kunde för att sedan gå och kissa länge och väl. Det minimerade besöken. Sent på kvällen smet jag undan vid en buske och kvällskissade för då var det VÄLDIGT stora kryp inne på toan. Tusenfotingar och spindlar tillhör inte mina favoriter när jag halvsitter med rumpan bar…

Middagen var lokal mat som lagats av ett vidrigt stycke kött som inhandlats på marknaden på väg ut till ön. Flugorna som satt på det när det inhandlades var oräkneliga. Detta åt jag inte av. Däremot fick jag äntligen smaka det smaklösa moset ”matoke” som är kokt och mosad matbanan. Utan kryddor. Jag fattar inte riktigt det, för om de hade kryddat upp det lite med kanske muskot och peppar och salt hade det säkert smakat helt okej.

Dessutom serverades kokt ris som var ganska gott när man hällde en skysås över, spaghetti, fiskbitar, cole slaw, köttet och till dessert färsk ananas. Frukten är sagolik här och smakar så gott att det inte går att beskriva. Till och med bananerna som jag annars inte äter är goda och söta. Fisken som jag tog en bit av lyckades jag avyttra till den kringstrykande hunden, som jag verkade vara den enda som gillade. Han blev jätteglad och knastrade glatt i sig den hårda och faktiskt riktigt äckliga fisken. Jag brukar aldrig säga att mat är äcklig men den här fisken såg ut och luktade som torkad hundfisk som fanns att köpa till hundar när jag var barn. Brrr!

Vi åt i mörkret kring en stor lägereld som tänts och missionärerna gjorde några fruktlösa försök att få oss att sjunga med i ”He’s got the whole world in his hands” och ”Jesus älskar alla barnen”. Jag visste inte vart jag skulle titta… Pinsamt!

Bredvid elden var ett hål i marken där en cikada bodde. Emellanåt kröp han fram och satte igång att spela så att våra öron höll på att trilla av. Jag hade ingen aning om att de lät så högt på nära håll! Det var mysigt att sitta och prata runt elden och bara vara. Ingen hade liksom något annat att göra, utan vi var verkligen tillsammans. Våra elever är verkligen toppen! Många skratt och göteborgsskämt drogs...

Natten tillbringades på golvet på madrasser och jag sov förvånansvärt gott, trots det hårda underlaget. Lördagen (i dag) ägnades åt att besöka några av de boende på ön och vi delade ut vattendunkarna till behövande familjer. Vi träffade flera fattiga människor och fick se hur de levde sina liv. Jag fick några riktigt fina bilder som jag ska visa er när jag kommer hem och kan ladda upp dem. Det var väldigt nyttigt att få se hur fattigt en del människor kan ha det. Jag fick mig en tankeställare om allt som vi tar för givet.

Hönorna medan de levde... Bild: Magnus Almström

Innan vi åkte tillbaka till Entebbe, varifrån båten utgått, åt vi upp de f.d. levande hönorna som nu låg i en gryta. Vi fick en massa god frukt också och mangon var sagolik! Jag åt jättemånga bitar av både den och ananasen. Imorgon tänkte jag köpa avokado och kanske också någon annan frukt som ser spännande ut. Söndagen blir vilodag och det kan vi behöva. Jag ska kanske gå i kyrkan men det får vi se. Kanske sover jag ut istället och chillar vid den pyttelilla poolen en stund. Solen skiner och det är härligt varmt och skönt. Jag trivs gott här i Uganda och ser fram emot allt spännande som jag kommer att få uppleva. Tio dagar kvar… Kram till er alla!


Scott träffar en liten pojke på Bussi island   Bild: Emma från Viskastrandsgymnasiet



På väg till en ö - snart...

Min ambition är att blogga så ofta jag kan och när strömtillförseln tillåter. Det är nämligen lite si och så med den. Därför får ni inte tro att jag blivit lejonmat eller bortrövad av en giftaslysten ugandier om jag inte bloggar var dag under min resa. Imorgon reser jag tuíll en ö, och blir i bloggskugga ett par dagar. Det KAN bli så att jag är tillbaka här först på söndag. Håll ut kära bloggisar för DÅ kommer jag att ha spännande saker att berätta!

Innan jag åkte till Uganda fick jag höra mycket berätta som landet, av min kära och fina kollega som varit här tidigare. Maria berättade så mycket spännande att jag, när jag fick en förfrågan, tackade ja till att åka med mina elever som stöd under deras praktik på bilverkstäder i Kampala. Maria berättade om människorna, den röda jorden, de vackra blommorna, de söta markattorna och en massa andra saker. Jag blev nyfiken – kunde det vara så spännande och annorlunda?

Efter drygt ett dygn i Uganda är jag inte någon afrikaexpert, nej då. Men lite har jag hunnit se och  uppleva eftersom jag har sällskap av några lärare som har varit här förut och av eleverna som nu varit här i två veckor. Jag lyssnar och tar in så mycket det går. Att blogga om allt jag upplever är ett bra sätt att ”skriva dagbok” om resan. Min blogg är alltså just nu en reseblogg, men kommer att återgå till att bli mer en pyssel- och matlagnings- och (till våren) en trädgårdsblogg.

Jag tänkte beskriva lite av det vi äter här och vad man kan köpa i butikerna och på marknaderna. Det kanske kan vara intressant att få veta vad saker och ting kostar här också, så det tar jag med. Ugandas valuta är ugandiska shilling. 100 svenska kronor är ungefär 30 000 ugandiska shilling. Jag är kass på att räkna men ska försöka ändå.

I Kampala där vi är, kostar saker naturligtvis mer än på den ugandiska landsbygden. Ungefär som hemma – i Stockholm är det svårt att äta lördagslunch under 150 kr, medan det i Bäckefors eller Hjo skulle vara i det närmaste otänkbart att ta lika mycket betalt för en lunch. När vi äter här är det mest på restauranger för turister och i mitt fall beror det på att jag är så rädd att bli magsjuk. Jag skulle gärna äta något tillagat ”på gatan” men den där Montezumas hämnd som brukar uppenbara sig sex timmar efteråt, gör att det helt enkelt inte är värt det. Hänga på toa är inte min idé om bra reseminnen.

Dagens lunch bestod av diverse rätter. Det började med att servitörerna rusade på oss och i det närmaste prackade på oss sina menyer. Det uppstod inget tumult men det var aningen svårt att läsa menyernas förslag, samtidigt som servitörerna stod och sa i örat: ”Do you like fish,madam? This is good, very good!” under det att de vilt pekade ut rätter i ”sina” menyer. Jag förstår att det är deras sätt att få bonus men hjälp så stressande. Jag valde att äta vegetariskt och indiskt. Den goda osten  ”paneer” fanns i flera varianter och den jag föll för befann sig bitvis i tomatsås och koriander. Till detta avnjöts underbart varma naanbröd penslade med ghee. Jag fick dessutom smaka av Magnus ris och raita. Det blev massor över trots att Anders förbarmade sig över det jag lämnat (ungefär hälften av paneeren. Denna furstliga måltid betalade jag 18000 shillings för och då drack jag en Krest till. Det här var ett relativt dyrt ställe men väldigt prisvärt och vi hade kunnat dela fyra rätter på fem personer utan tvekan.

Kvällens middag åt jag på hotellet, och den bestod av en pizza med tonfisk, majs och citronolivolja som ringlats över. Också gott, men kanske inte sp nyttigt. Nåja, nu lämnade jag det mesta av pizzabottnen, så det var rätt okej ändå.

I matbutiken i köpcentret ”Garden... någonting”, har jag köpt lite spännande saker. Torkade svampar och kaffe och annat som jag kanske ska ge bort som present. Det är svårt att hitta bra presenter men vi ska åka till en marknad någon dag och där kan jag säkert hitta fina örhängen och annat som känns ugandiskt. Jag är ute efter fina tygtryck att sy kuddar eller göra tavlor av när jag kommer hem. Och så vanilj förstås! Vi får se vad det kan bli.

Ha en bra dag alla mina muzungovänner! Kimuli muli, ruga ruga och matoke.