Nytt möte i Musselakademien

I fredags var det dags för ännu ett viktigt möte för anrika sammanslutningen Musselakademien. För läsare som glömt tidigare inlägg, eller nytillkomna läsare kan jag berätta att denna akademi är en mycket viktig del av mitt liv. Medlemmarna är två och kan inte bli fler. Jag och vännen Pernilla (tillika självutnämnd faster till mina, fram till dess, fasterlösa barn) innehar alla styrelseposter. Omväxlande delar vi på ordförandeposten, så att den som har det aktuella mötet hemma hos sig är ordförande.

Vad är då målet med akademien? Jo, att äta musslor så ofta vi kan, utan att slarva med omständigheterna. Goda musslor och många musslor. Olika musslor på olika sätt. Friska musslor som man inte blir magsjuk av. Billiga musslor och dyra musslor. Musslor intas med god dryck och i gott sällskap.

Det finns stadgar i denna akademi, jo då. De bygger på stor respekt för delikatessen och även omständigheterna kring den. En av stadgarna säger faktiskt att vi tillfälligt kan ta in en suppleant för en kväll, men det krävs då att denna bugar hela vägen ner till marken, av tacksamhet över att få delta. Till exempel. Här slarvas det inte! En annan viktig ingrediens är att man ska hålla tal under mötena. Tal till musslorna och till akademien. Den här gången slarvade vi lite på den punkten men vi pratade mycket, det är det ingen tvekan om.

Fredagens möte kändes viktigt då det hölls efter att jag och faster Pernilla avlämnat fina dottern lilla B, hos goda vänner till mig. Hon ska arbeta hos dem över sommaren och flyttar in i deras fina gästrum med spetsgardiner, utsikt över blomsterängar och med hästar och kor utanför knuten. Lilla B ska hjälpa till med allt som behövs på en liten gård med gris (levande kompost, hihi), katter, hundar, hästar, kaniner och jag vet inte vad. De ska driva loppis och gårdscafé och har ni chansen och kör förbi Limmared ska ni absolut göra en avstickare till Månstad, som platsen heter. Där finns lilla B och hennes goda bakverk vilka är värda en omväg, jag lovar.

Jag har en väldig respekt för grisar - ju större desto mer. Lilla Såsen på bilden här till höger, är inget undantag. Hon är liten men naggande god. Jag är dock lite rädd för att bli biten och håller mig på avstånd. Såsen är en ganska värdig dam som håller viss distans även till sina ägare. Anders, som majoren på gården heter, fick klia henne när vi var på besök men det var nådigt och på Såsens villkor. Fattas bara annat.

Det nyfödda russfölet har jag inga bilder på men när lilla B lägger upp bilder på sin blogg ska jag länka dit så att ni får se hur fint hon bor över sommaren.

Åter till musslorna. Den här gången lagade vi Fassolari, en för mig ny musselsort som såg spännande ut. Bruna, blanka och stora var de och vi bar hem dem med viss förväntan. Med facit i hand borde vi ha sköljt dem mycket mycket mer, för de var fulla med grus och aningen knastriga att tugga. Det finns nästan ingenting som äcklar mig så mycket som att få grus i munnen när jag äter, så smakupplevelsen grusades en aning, haha.

Musslornas innehåll var väldigt köttigt och annorlunda. Färgen på det lilla djuret var inte som blåmusslorna utan väldigt färgstarkt (ursäkta dålig bild dock). Vi kokade musslorna på sedvanligt sätt, med vitlök, vitt vin och vatten. Sedan tog vi upp dem och försökte rensa bort gruset, men det var här vi borde varit mer ihärdiga tror jag. Hur som helst fräste vi vitlök i olja, hällde på hackade förska tomater, tomatpuré, vitt vin, örtkryddor, peppar och salt. Det fick koka ihop ordetligt medan vi sippade på mousserande vin. När såsen var klar serverade vi musslorna i den med kokt (al dente) bavette och vitt lantbröd. Det var inte dumt alls förutom gruset då.

Som ni kan se på bilden till höger var innehållet i musslan rena konstverket. Jag tycker att det ser ut som en installation under Modernismen ungefär. Salvador Dali, kanske? Gillar ni läsare musslor? Oftaste är det ju så att man gillar eller ogillar. Mellantinget "sådär" brukar inte gälla musslor. Eller har ni andra favoriter när det gäller skaldjur???