Lilla syster kanin och pappa kanin...

När jag var barn fick jag alltid ha husdjur. Många husdjur! Jag hade akvariefiskar, undulater, hamstrar, marsvin, hundar, katt och kaniner. Min första kanin hette Jocke och var en liten, liten kaninbebis som vi köpte för fem kronor på Sturkö djurpark. Det var ganska mycket pengar i början av sjuttiotalet, även om det låter lite i dagens penningvärde. Jocke visade sig ge valuta för pengarna, åtminstone om man räknar på kilopriset. Han var nämligen av rasen belgisk jättekanin som växte och växte och blev JÄTTESTOR!

Jocke skymtar i kaninburen till höger om lekstugan

Jocke var den sortens kanin som, när man öppnade burens lucka, vände rumpan till och kissade rakt bakåt på den som öppnat. Liten som jag var tyckte jag mest att Jocke var skräckinjagande och jag vet inte vem som tog beslutet att han skulle "flytta till en bondgård". Vart han tog vägen vet jag inte och har aldrig frågat pappa och mamma heller. Jag hoppas att han trots allt fick ett bättre liv. Det är svårt att tro att någon skulle ha ätit upp den stora kaninen. Han måtte ha varit fasligt seg i så fall.

Nästa kanin hette Piggelin och var världens sötaste kaninunge. Det var mina kusiners kaniner som hade gjort det  som kaniner är bäst på, och fått tre alldeles förtjusande små kaninbarn. Piggelin blev min och Friscus blev min lillebrors. Piggelin var i mångt och mycket som en liten hund. Han hoppade hinder, gick i koppel och följde med mig när han var lös. När jag blev tretton år var jag inte längre så intresserad av kaninen, så då fick han flytta till en kille som jag tror kallades Svenne Duva och som längtade svårt efter en egen kanin. Friscus var då död, namnet till trots.

Jag, ca fyra år gammal. I vänstra handen har jag min
leksakskanin Trubbnos!

Nästa kaninbekantskap var när min första dotter stora F var några år gammal, och vi skulle läsa om Lillasyster kanin som mötte de hemska morgonrävarna. Har ni inte läst om Lillasyster kanin måste ni genast göra det, oavsett om ni har små barn eller inte. Beställ den genast hos Adlibris. Stora F identifierade sig med Lillasyster kanin så mycket att hon snart inte kunde gå förbi en port i stan utan att andäktigt kika in mellan gallren och viska: "Därinne bor morgonrävarna!" Dessa hemska rävar som lurpassade överallt.

Stora F fick en egen kanin när hon fyllde åtta eller nio år, jag minns inte riktigt. Han hette, som så många andra kaniner, Stampe och var svart och jättefin. Han gick i koppel och var alldeles väldigt rar. En vacker dag var han inte i livet mer. Senare fick lilla B en kanin som fick heta Totte. Totte var brun och gick tyvärr ett förfärligt öde till mötes. Han övertogs av min dåvarande arbetskamrat, eftersom Goliat, min hund, var helt skogstokig bara vid åsynen av Totte. Totte glömdes bort i sin bur mitt i solskenet, fick värmeslag och dog på fläcken. Usch!

Men vem är då Pappa kanin? Jo, det är min senaste kaninbekantskap. En dag när jag skulle gå till soprummet upptäckte jag något brunt som skuttade på gräsmattan på gården. Vi har många harar runtomkring så jag tänkte inte så mycket på det först. Men när jag kom närmare såg jag att det var en kanin, med brun och lurvig päls och de sötaste små öron. Han skuttade mjukt omkring och åt grönt gräs och var så hjärtans glad. Hjälp, tänkte jag, han har rymt. Jag måste fånga honom. Men i rörelsen hejdade jag mig med tanken: "Vem blir det som får ta hand om kaninstackaren om ingen vill ha honom?" Så jag frågade några grannar som satt i sin trädgård om det möjligen var deras kelgris som rymt? Nej, sa de, det är grannens kanin som är en utekanin. Jaha!??? Vadå utekanin så här i stan? Jo, tydligen har han en bur i sin trädgård där han kan skutta in efter behag. Vilken tur att jag inte fångade och bar iväg honom då! Kaninrövare liksom...

Dagen därpå mötte jag kaninens ägare som var på jakt, eftersom han tydligen gett sig av på vift. Vi hittade honom i den vajande rosenrabatten längs gatan, där han lugnt mumsade i sig av ogräs och andra delikatesser. När jag frågade den rare lille gossen vad kaninen hette, blev han en aning skär om kinderna och medgav att kaninen inte hade något namn. "Men vi brukar kalla honom för Pappa Kanin, eftersom han har så många barn!" Himmel vad jag fick hålla mig för att inte brista ut i skratt! Pappa Kanin! Det var det roligaste kaninnamn jag hört.

Imorse träffade jag och Goliat på Pappa Kanin när vi tog vår morgonpromenad. Blöt i pälsen skuttade han på gården, obekymrad om allt utom det saftiga gräset. Under min promenad tänkte jag på alla faror som måste hota Pappa Kanin. Bilar, hundar, stora katter, kråkor, måsar... Efter en stund kom jag fram till att även om Pappa Kanins liv kanske blir kortare än en burkanins liv så har han ju ett mycket, mycket bättre liv. Stackars alla dessa burkaniner som aldrig får komma ut och som sitter på 40X50 cm och gnager på burgallret i ren frustration. Nej, då är Pappa Kanin en bra mycket lyckligare kanin, även om hans liv skulle bli kort.

Vart vill jag då komma? Jag vet inte. Jo, köp inte en kanin som gosedjur till yngre barn. Kaniner är enormt krävande och kan bli aggressiva om de inte får tillräckligt med motion och stimulans. Köp hellre ett marsvin eller ännu hellre två om barnen vill ha djur.

Ja och så var det det där med recept... Recept på kanin kan ni få - det är väldigt gott kött. Säkert finns det en och annan som tycker att det är hemskare att äta kanin än kyckling, men det där ligger inte för mig. Att äta djur som är söta är inget problem om jag inte känner dem. Jag skulle hellre äta en okänd kanin än ett lamm som jag fött upp själv. Men alla är vi olika. På http://www.recept.nu/recept_nu/huvudratt/vilt/kaningryta_fran_mykonos/ hittade jag ett recept som fungerar lika bra med kyckling, om man nu hellre äter det. Även bilden är därifrån.

Kaningryta från Mykonos

Antal portioner: 6

2 kg kanin (med ben)salt och malen vitpeppar1 dl vetemjöl6 gula lökar3 vitlöksklyftor3/4 tsk riven muskotnöt1 1/2 tsk timjan1 lagerblad2 msk rödvinsvinäger2 1/2dl torrt vitt vin1l hönsbuljong1 dl olivolja

1. Dela kaninen i bitar. Krydda dem med salt och peppar och vänd i vetemjöl.

2. Skala lökarna och skär dem i 4 delar. Skala vitlöksklyftorna. Häll olivoljan i en gryta och sätt den på stark värme. Lägg i löken när oljan blivit het, men inte börjat ryka. Fräs den i 5-6 minuter och krydda sedan med muskot och timjan. Häll på vin och vinäger, lägg i vitlöksklyftorna och lagerbladet och salta. Lägg på locket och sänk värmen.

3. Låt en stekpanna bli het på stark värme med så mycket olja att den skyler bottnen. Bryn kaninbitarna i omgångar när oljan är het och precis börjar ryka. Lägg över bitarna i grytan.

4. Späd med hönsbuljong. Buljongen ska nå upp till 3/4 av köttet. Lägg på lock och sjud på svag värme i minst 1 timme. Det kan ta ända till 1 1/2 timme innan köttet är mört. Det är bättre att koka lite för länge än tvärtom.

För dig som är känslig har jag också ett recept på falsk hare...

http://www.smakapaskane.se/download/18.57943c6a132ea9b676d80001474/Falskhare.pdf