Pytt och Doris förstärkta

Ikväll har jag lagat pytt i panna, eller "pytt in der pann" som de sa på låtsastyska i en gammal reklamfilm. På finska heter det "pyttipannu" och på danska "biksemad". Men det är tydligen inte samma sak. Jag tror att det är köttet som är olika i biksemad. Någon som vet?

Varje gång jag gör denna skåprensar-rätt tänker jag på min hädangångna faster Doris. Hon som satte sån skräck i min yngre bror när han var liten, att han åt upp sina frukostflingor i ren förvåning och av rädsla. Med henne bråkade man inte ostraffat! När vi åkte till Göteborg för att hälsa på släkten, när jag var barn, bodde vi hos faster Doris. Hon bodde i lägenhet och hade en guldspegel i hallen. Överst på spegeln satt undulaten Pippilotta som var en hane. Min blygsamhet föbjuder mig att berätta vem som döpt den stackars pippin, haha!

Faster Doris med mig på armen, 1966. Mamma i bakgrunden
i tjusigt skuren sextiotalsklänning.

Doris skrattade lite tillgjort som en del gjorde på film och hade alltid vanvettigt goda godispåsar på lut. Såna där gelégrodor som inte görs längre, så där så att den vita papperspåsen fick fettfläckar av de färska gröna grodorna. Sockerbitarna var så sega att de nästan fastnade i tänderna. Mmmm!

Men allt var inte godis, även om Doris var den största sockerråtta jag mött. Hennes "förstärkta" pytt i panna slår det mesta jag smakat i pytt i panna-väg. Här var det inte tal om skåprensing utan ren och skär kokkonst. Goda små korvar, fint skuret kött, jämna och fina potatisbitar, skinka, perfekt stekta ägg och som en extra piff blandade hon i finhackad smörgåsgurka av god kvalitet. Ägg efter ägg stekte hon efter allas önskemål men jag kan aldrig minnas att hon åt så mycket själv. Hon åt desto mer godis, vilket gav henne en ganska stor kroppshydda med åren. Doris var oerhört generös trots att hon och hennes man, Erik, hade en ganska begränsad ekonomi. De tjänade lite men var sparsamma i kombination med generositet mot andra. Sedan var Doris en stridsvagn utan pardon i andra lägen men det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg...

Oj, jag höll på att glömma rödbetorna, detta nödvändiga tillbehör. Igår åt vi ketchup och senap till pytten men rödbetor ska det vara tycker jag. Här får ni ett recept på egeninlagda från Perstorps ättika, för visst är det godast!?

Kolonirödbetor och annat gott, 2010

Inlagda rödbetor

2 kg små späda rödbetor
vatten
salt
1 tsk hela nejlikor

Lag :
2 1/2 dl ren ättika, 24 %
7 1/2 dl vatten
800 g socker, ca 9 dl
1 tsk hela nejlikor
1 bitar hel ingefära
1 tsk hel vitpeppar
2 bitar muskotblomma

Borsta och skölj rödbetorna väl. Skär av bladen, men inte skaft och rotspets. Koka rödbetorna 15 minuter eller knappt mjuka i lättsaltat vatten. Spola dem med kallt vatten. Drag av skalet.
 
Koka upp ättika, vatten, socker och kryddorna in-knutna i en bit gasväv eller tunn linnelapp. Lägg ner rödbetorna i lagen. Koka dem 10 - 15 minuter eller tills de mjuknat. Tag upp rödbetorna. Lägg dem i glasburkar.

Koka ihop lagen cirka 10 minuter. Häll den het över rödbetorna. Sätt på täta lock. Låt stå 3 dygn.

Häll av lagen. Koka den 10 minuter med krydd-påsen. Låt lagen kallna. Tag upp kryddpåsen. Häll den kalla lagen över rödbetorna. Strö över nejlikorna. Sätt på täta lock. Förvara svalt.

Jag brukar vända burkarna upp och ner medan de svalnar, för att luften ska försvinna och för att de ska hålla länge utan att mögla. Och när jag inte lägger in rödbetor själv köper jag jättegoda färdiga på COOP. Även solen har fläckar, hihi!