Fredagskakan 11 och lite funderingar om bilar

Visste ni att man kan vara ansiktsblind? Så där att man glömmer ett ansikte man sett, alltså någon man har träffat, och därför inte känner igen den personen när man träffar hen igen. Nu menar jag inte den där vanliga åkomman, när man ser någon på stan som hejar, och man inte känner igen hen med en gång. Först efter en stund kommer man på att det är hen som jobbar i lösgodisaffären hemmavid. Nä, mer de där människorna som faktiskt inte KAN känna igen ett ansikte förrän efter många gånger och knappt ens då.

Dumlefluff

Nu undrar ni säkert varför jag tar upp det här!? Jo, för jag är bil-blind! Jag jobbar på ett fordonsgymnasium men kan verkligen ingenting om bilar, och vad värre är - jag är inte ens lite intresserad av bilar. Inget körkort har jag heller.

När jag och J är ute och går i närområdet (på en käck promenad till godisaffären eller nåt), vinkar han till var och varannan bil som kör förbi. Eller, klart att han vinkar till den som sitter i men ni fattar vad jag menar! Min fråga blir alltid: Vem var det där? Han svarar då "Det var han som bor på hörnan i vårt hus, Pelle du vet." Jaha, liksom. Och hur visste han det? Jag såg nämligen ingenting för det var kolmörkt i bilen och han körde ganska fort. Jo, J såg att det var Pelles bil...

Allvarligt talat - jag har bott granne med Pelle i ungefär 18 år. Jag har aldrig nånsin funderat på vad han har för bil. I skrivande stund kan jag inte ens komma på vilken färg hans bil har, trots att han flera gånger i veckan backar ut den ur garaget och jag byter ett par ord med honom. HUR kan J veta vad Pelle har för bil??? Han har bara bott hos mig i ett halvår. Jo, han är intresserad av bilar och det är verkligen inte jag.

Jag är däremot intresserad av hundar. Om jag hade frågat J vad det är för ras på den lilla hund som Pelle brukar passa, så hade han sett helt frågande ut och säkerligen inte ens kommit ihåg färgen på hunden. Jag däremot vet att det är en Yorkshireterrier-tik. Jag är också intresserad av människor. Därför vet jag vad Pelles barn och barnbarn heter och att han har haft en sommarstuga i Halmstad. Jag vet också att grannen mittemot har en bichon frisé men inte vad hon heter. Sån är jag.

Så om jag inte hälsar på nån av er om ni skulle susa förbi mig i en bil så beror det inte på att jag är snorkig utan på att jag är bil-blind.

Inte helt osökt bjuder jag i dag på ett recept på en mumsig topping som man kan ha i eller på en kaka. Man kan ha den som fyllning i en tårta eller som topping på muffins. Den funkar fint som dessert på barnkalas för stora eller små.

Man kan göra fluff av det mesta i godisväg - Dumle, Mars, Marianne... Ja, vad man nu kan vilja fluffa till.

I hemgjord tårta passar olika fluff fint.

Godisbil-fluff

3 dl vispgrädde
80 g Ahlgrens godisbilar

Häll grädden i en kastrull och lägg i bilarna. Värm försiktigt under omrörning så att bilarna smälter. Ställ alltihop kallt i kylen i minst 6 timmar.

Vispa sedan upp den kalla bilgrädden till ett fluff, ungefär som när du vispar vanlig grädde. Lägg i små skålar och ät som dessert eller använd så som jag beskrev ovan. Fredagsgodis!!!

Förresten - vilken färg gillar du bäst på godisbilar? De vita är godast tycker jag!