Tre års tystnad på bloggen

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓 

Bloggen lever men har varit i dvala i tre års tid. Jag vet inte varför jag fick lust att skriva igen, men det fick jag. 

Jag vet inte ens om någon läser bloggar längre? Instagram har tagit över och jag kan förstå det, samtidigt som jag sörjer att det skrivna ordet läggs åt sidan för snabba bilder och korta kommentarer. Jag saknar tiden då jag gick in och läste underbara recept hos Mårtenssons kök (numera bland mina allra, allra bästa och finaste vänner), Malins diner och andra fantastiska bloggare. 

Nu följer jag dem på Instagram och det är väl bra, men de där berättelserna försvinner i bildflödet. Tur att vi har blivit så goda vänner att vi träffas, jag och Mårtensson, om än för sällan, och gläds tillsammans.

Senaste inlägget handlade om jul och Corona. Då var det isolering och ensamhet för många. I år firar vi jul hos äldsta och yngsta barnbarnen, lilla A och allra minsta B. Lilla A har blivit fyra år och är en klok, varm och känslofylld liten människa. Allra minsta B är inte så liten utan föddes med rekordvikt och -längd i vår släkt. Nu ska jag äntligen får träffa honom, tre veckor gammal (ung).

På närmare håll har jag näst minsta C som är en riktig godbit med bus i blicken. Tänk att jag har blivit mormor och allt! Till tre fulländade små människor. Tacksamheten väller över mig, ofta.

Advent har gått så fort i år. Så blir det, när fjärde advent infaller på själva julafton. I dag är det julavslutning i skolan där jag jobbar, och jag har gått all in med julblus, dingliga örhängen och extremt juliga låtsasglasögon. Jag är trött men glad att jag orkat igenom ytterligare en termin. Skolan är en arbetsplats som tar på orken och ibland är det bara för mycket, utan att överdriva. Den senaste PISA-rapporten är ett tydligt tecken. Bristande studiero och sjunkande resultat. Då är det tur att jag tycker om mina elever och kollegor.

Julen brukar inte vara så stor för mig. Jag har aldrig älskat julen. Men det är fint att träffa familjen och mysa med dem. Särskilt efter pandemin som verkligen fick en att tänka efter på vad som är viktigast i våra liv.

Nåväl. Jag vill önska den som eventuellt läser detta en riktigt god jul och hopp om ett gott nytt år. Vem vet, jag kanske fortsätter att blogga? Inget är hugget i sten.

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

Corona, ensamhet men även glädje

 Julen 2020 kommer inte att bli lik någon annan jul i modern tid. Det är tio dagar kvar till julafton och vi vet ännu inte hur vi kommer att må den dagen, hur läget ser i ut i landet, i världen. Det enda vi vet är att vi oavsett det måste hålla distans på olika sätt.

Alla drabbas vi på olika vis och jag inser att jag är lyckligt lottad. Sambon och jag firar jul hemma, vi två. God mat, kanske en långpromenad och sedan glögg, fika, god mat och dryck, kanske en mysig film och tända ljus. Lite julgodis på det och ett glas portvin så är julen ändå här för oss.

Men min älskade mamma, som är i riskgrupp, får sitta ensam på julafton. Det smärtar mig mer än något annat just nu och jag orkar inte riktigt ta in den känslan. Förra julen var mamma på ett korttidsboende och vi vågade knappt hoppas på att hon skulle finnas hos oss den här julen. Men det gör hon. Som en vän uttryckte det i vintras – ”Halleluja hon är återuppstånden!” (ej religiös vän ska väl tilläggas). Som väl är har mamma Nisse till sällskap och ärligt talat är han ett fantastiskt sällskap. Pälsig och kärleksfull och klok. Det är en tröst att veta.

Många sitter ensamma även då det inte är Corona och det är naturligtvis ännu sorgligare på sätt och vis. Men allt sorgligt och eländigt får inte ta över, känner jag. Vi måste bejaka det som är glatt, härligt och underbart. För det finns ljuspunkter för de allra flesta av oss. Emellanåt.

Som i lördags. Då blev stora F (äldsta dottern) och starka G (hennes sambo) fruar. De gifte sig utanför sin lada på gården där de och sonen, lille A, bor. Få visste och tärnorna var klädda i gula varselkläder och hade regnbågsfärgade diadem av plastblommor. Starka G:s syster A var med och höll koll på lille A. Glädjen var stor och bröllopet firades i ladan, där det sopats och fixats de senaste veckorna. Jag borde ha anat något när de röjde så i ladan mitt i vintern, haha!

Bild: C. Milde

Min glädje är stor av flera skäl:

       Min dotter är lycklig och har hittat en fru som är den bästa fru en kan ha. Även den bästa svärdotter en kan ha.

          Genom stora F och starka G har min familj utökats. En familj bestående av varma och fina människor i Söderköping och Norrköping.

Vi bor i ett land där människor enligt lag tillåts älska vem de vill och när de blivit myndiga får gifta sig med vem de vill. Därigenom får alla samma rättigheter när det gäller arvsrätt osv.

Ha en fin måndag i advent. Var snälla mot varandra och håll avstånd så gott det går.

 

 

Barnbarnsfunderingar

I oktober blev jag mormor till ett litet barn som var så efterlängtat att det är svårt att föreställa sig ett mer efterlängtat barn. Förväntningarna var skyhöga och samtliga infriades.

Gossen som föddes med viss möda av sin mamma G, påhejad av mamma F, var helt objektivt det sötaste någon någonsin sett, och hör sen. Detta lilla skrynkliga knyte med blå hudton låg där hos sina båda mammor och knep ihop sina ögon inför omvärlden. I magen var arbetsnamnet "Lilla Bröd" efter att mamma F haft en dröm där en vän till henne födde ett barn som fick detta minst sagt unika namn.

Lilla minsta A i mormors famn

Lilla Bröd var lite trött och medtagen och även lite gul i huden när det blå lagt sig. Han fick ett annat "riktigt" namn och så var det avgjort. Jag hade blivit mormor till Lilla minsta A och nu är det svårt att förstå hur jag och resten av världen har klarat sig utan honom förut? Nog trodde jag att det skulle bli fint att få kalla sig mormor men det har faktiskt gett mitt liv en ny dimension.

Mitt i all lycka över Lilla minsta A upplevde jag och mina närmaste några svåra veckor då min älskade mamma var nära att gå bort. Hon kämpade i veckor på Intensivvårdsavdelningen och jag slets mellan lyckan över att bli mormor och sorgen över att samtidigt bli moderlös. Nu överlevde min starka och kämpande mamma, tack och lov, men det var svårt att kastas mellan dessa ytterligheter gällande känslor.

Fyra generationer - vilken lycka!

Mitt lilla barnbarn bor en bra bit ifrån mig vilket även min mamma gör. Vi lyckades i januari förena oss alla i Karlskrona och mamma G tog bilder på oss, fyra generationer. I november trodde jag aldrig att det skulle bli verklighet och ni kan alla se på bilden hur glada vi är.

Jag är djupt tacksam för allt detta även om jag vet att det i framtiden kommer nya sorger. Men just nu tillåter jag mig att vara glad. Väldigt glad och även tacksam.

Fredagsfundering

Fredag igen. Det surrar i mitt huvud. Ute har det snöat och jag promenerade till jobbet imorse istället för att cykla. Hala fläckar under snö kan få tråkiga konsekvenser.

I media är det Coronaviruset som spökar. Nu är det här i vårt land. På Sahlgrenska sjukhuset där min Lilla B jobbar finns det en patient (eller flera) med konstaterad smitta. Ska jag vara orolig? Vad är information och vad är desinformation? Fågelinfluensan kändes ju ärligt talat så här i efterhand som en höna av en fjäder (!) men ska jag vara orolig för Corona? Hur ska en veta det?

Handsprit dagtid och ikväll möte med Musselakademin. Vi ska gå till Bee bar - ett förträffligt ställe i Göteborg där det lär serveras goda musslor med pasta. Måste prövas av oss musselkännare.

På jobbet serverades i dag pariserbullar bakade av mig. Det var sjuuuukt roligt att baka dem. Rekommenderas starkt, för det var inte svårt utan tog bara tid. Medan munkarna jäste i väntan på fritering dammsög jag och tog ett bad (ej i kombination).

Receptet hittade jag HÄR och vaniljkrämen HÄR. Av äggvitorna som blev över bakade jag sega chokladmaränger som var lättgjorda och goda om du gillar så söta bakverk. Receptet på dem hittar du HÄR. Underbara Zeina levererar som vanligt.

Happy Friday alla!

Februarifunderingar

Jag sitter och tänker på livets skörhet. Finns det ens ett ord som heter "skörhet"? Nåväl - det är i alla fall det jag tänker på. Hur vi ska kunna ta till vara på livet så bra som möjligt? Plötsligt är någon inte hos oss längre. Då är det så dags.

De som känner mig vet ju att jag i höstas hade en jobbig tid då jag höll på att förlora min mamma; inte bara en gång utan flera. Det var så fruktansvärt sorgligt och svårt att jag nästan får andnöd nu när jag skriver om det. Min mamma som alltid funnits här hos oss, var på väg bort. Det var på många sätt oväntat och min bror sa till mig att "Men hon var ju inte färdig här."

Nu blev det inte så att mamma lämnade oss. Hon är kvar och jag veeet att det inte är för alltid men jag är så oändligt tacksam att hon blir kvar en tid till. Varje dag känns som bonustid för mig, även om mamma bor en bra bit ifrån mig. Men avståndet är bara fysiskt. Jag känner i hela min kropp att jag har min mamma kvar.

De månader mamma vistades på IVA, vårdavdelning och korttidsboende hade jag som ett tomrum i mitt inre. Det var en saknad som gjorde så ont och jag vet att den kommer att komma tillbaka en dag. Men inte nu. Inte just nu.

Mitt i all sorg och förtvivlan föddes mitt första barnbarn, Abbe. Han gick under arbetsnamnet "Lilla bröd" i magen men kom ut efter viss möda och fick namnet Abbe. Detta mirakel skedde mitt i brinnande sorg och var en motvikt som gjorde livet lättare att stå ut med. Samtidigt vad det då jag verkligen funderade på skörheten i livet. Ett liv är på väg bort, ett nytt kommer. Lyckan finns!

Bild: Gabbi Rolf

Livet är inget självklart, något som ska tas för givet. Livet är en gåva som ska tas om hand och vårdas. Vi har ett enda liv men får ibland en chans att se det på ett nytt sätt. Det kan vara sjukdom eller en kris som vi övervinner. Abbe är en ny krydda i mitt liv, en glädje som inte går att förklara eller mäta. Han är, trots avståndet, den som gör mig glad varje dag med hjälp av hans mammor som skickar bilder till mig så att jag kan följa hans utveckling och lilla liv på gården i Östergötland.

Detta funderar jag på i dag, senvinter som mer liknar vår ute och det är Korv stroganoff i skolans matsal, fåglarna sjöng imorse när jag cyklade till jobbet i mörkret och Gabriella har namnsdag. Det finns hopp.

Fisktacos

Torsdag efter lunch och min energidepå är i botten. I maj är nästan alla lärare ruggugglor som släpar sig fram. Vi är tyngda av rättning, peppning av skoltrötta elever, tjat, mail från upprörda föräldrar (för det är tydligen lärarens fel att deras barn ej varit på mina lektioner) osv. Ja, jag är gnällig så här års. Trött in i märgen och sur.

Men... det finns ljusglimtar också. Glädjeämnen. Eleven som skrev godkänt på alla tre delarna på nationella provet, vars mamma var så glad att det inte fanns gränser. Och han själv. Ojojoj! Det är glädje i sin renaste form.

Mina squashplantor som växer fort. Ljusgröna letar de sig uppåt i hopp om sol, värme och regn. Det sistnämnda får vi varje dag nu och det behövs verkligen. Det är glädje.

En annan ljusglimt är barnen. Alltid. Mina två fantastiska, starka, kloka och vackra barn som skänker mig så mycket glädje och styrka. Tänk att de kom just till mig. Dessa två som båda satt bo, utbildat sig (den ena klar med finfint resultat och den andra på väg, också med finfint resultat). Starka och kloka unga kvinnor som står upp för rättvisa och jämlikhet. Det gör mig glad så in i märgen.

Mat gör mig också glad. Till fredagens eventuella tacomys kan jag tipsa om recept på fisktacos. Alltså, det är nåt helt annat än köttfärsen och de gamla vanliga tillbehören. Gör fisktacos istället. Sjukt mycket godare och säkert också nyttigare. Receptet har jag ändrat lite men det ursprungliga hittar du HÄR.

Min ändring bestod i att jag gjorde en ananassalsa istället för pico de gallo. Man kan ta vilkets om men jag är ju en sån som ändrar i recept.

Jag gjorde inte heller guacamole utan tog fryst avocado i tärningar. Ibland får en göra det lätt för sig.

Ha en bra dag!

Lakrits, citron och lite annat

Våren är på väg, tro mig. I morse var det ljust när jag cyklade till jobbet och koltrasten sjöng i träden på vägen. Visst, det kommer att ösa ner snö nån dag eller två i mars - så är det ju alltid. Men vintern får inte riktigt fäste så här års och för mig som bor vid Västkusten är det bara skönt. Slask har jag fått nog av.

I dag bjuder jag på ett recept på små lakritsmaränger från Elle Mat & Vins Catarina König. Igår åt jag och sambon spaghetti carbonara och jag fick fyra äggulor "över". Vad passar då bättre än att baka maränger? Carbonaran lagades f.ö. av sidfläsk från Sveriges rökigaste person Håkan i det  berömda Mårtenssons kök. Godare finns inte. Och jag som inte ens äter fläsk.

Själv älskar jag lakrits, något jag delar med sambon som är nästan manisk när han får en lakritspåse i handen. Inte bra för blodtrycket, ajaj. Som vanligt följde jag inte receptet till punkt och pricka men för dig som gillar fasta ramar finns HÄR originalreceptet.


Små lakritsmaränger

4 äggvitor från normalstora ägg
2 dl strösocker
1 msk lakritspulver av valfritt slag (jag tog ett lite beskt pulver från Kalabrien)


Vispa äggvitor och socker över ett vattenbad tills sockerkristallerna har smält och det inte längre knastrar mellan tänderna när du provsmakar. (Jag var tvungen att smaka måååånga gånger. Jobbigt!)

Blanda i lakritspulvret och häll smeten i en spritspåse. Engångspåsar är bra för då slipper en diska. En påse som återanvänds är mer miljövänlig. Välj själv. Jag har en påse från Tupperware som jag älskar. 

Spritsa ut maränger i den form och modell du gillar, på en plåt med bakplåtspapper. Jag gjorde mina platta eftersom jag skulle lägga grejer på.

Grädda dem i ca 100-120 grader varmluft tills de är lätta och spröda. I min ugn tog det ca en timme. 

När marängerna svalnat lägger du lite lemon curd på dem, sedan spritsar du grädde lite snyggt ovanpå och strör riven choklad och eventuellt nåt fint strössel på. Servera genast för annars blir marängerna sega.