Inte så klimatsmart men gott!

I dag har jag lagat middag för första gången på nästan tre veckor. Det var riktigt roligt och avkopplande. Om jag var på resande fot ständigt, vore nog matlagning och bakning det jag skulle sakna mest förutom min familj och vänner. Äta på restaurang har sin tjusning, särskilt om man har råd att gå på de bättre, men att laga mat hemma är ändå svårslaget. Lilla B tyckte att det var väldigt skönt att få middagen serverad, då hon haft eget hushåll i flera veckor nu.

Trots att jag vet att man ska köpa säsongens grönsaker och frukter kunde jag inte motstå ett paket jordgubbar, när jag handlade. De lyste så röda och inbjudande i fruktdisken. Jag serverade dem med en klick ananaskeso, vilket är ett bra och smalt alternativ till grädde eller glass. Jag tänkte ha resten av keson till frukost imorgon, med lite frukt och kanske någon sked müsli.

Keso är annars något jag förknippar med åttiotalet då jag var en av alla de som gick på olika dieter för att gå ner i vikt. Keso och ananas var då en av de mest vanliga. Jag åt keso och ananas tills jag var utled på det. Inte gick jag ner i vikt för det! Och keso ville jag inte se åt på nära tjugo år efter det.

Innan jag avslutar den här dagen tänkte jag dela med mig ett bra recept på lemon curd och hur man kan använda den till dessert.

Lemon curd

ca 5 dl

3äggulor
1 ägg
125 g smör
2 dl strösocker
2 citroner

Vispa ihop ägget med äggulorna. Smält smöret i en liten kastrull, tillsätt sockret och låt det smälta ner i smöret på svag värme. Finriv en av de tvättade citronerna och pressa sedan 1 dl citronsaft. Häll äggblandningen och citrosaft+skal i kastrullen. Sjud sedan under kraftig vispning tills blandningen blir tjock. Det tar ca tio minuter. Sänk hellre värmen och låt det ta lite längre tid, än att du bränner vid curden. Det är annars lätt gjort.

Bild: www.hemkop.se

Låt kallna och förvara sedan i kylskåp. Curden håller en vecka ungefär (om du inte äter upp den innan!).

Om du vill göra goda små pajer till fikat eller som dessert kan du köpa smördeg (eller göra egen om du har tålamod). För sex små pajer behöver du tre plattor som du tinar i rumstemperatur i ungefär en kvart. Dela plattorna en gång på mitten och lägg varje del i en stor muffinsform av folie. Du kan också använda små pajformar eller en muffinsplåt.

Grädda pajerna i 225 graders värme i ca 15 minuter. Om degen reser sig för mycket kan du trycka till den med en sked. Låt pajerna kallna i sina formar.

Klicka sedan i en halv dl lemon curd och en klick vispgrädde precis före serveringen. Vill du kan du blanda hårt vispad grädde med lemon curd i önskade proportioner. Jag tar gärna hälften av varje och garnerar sedan med ett citronmelissblad. Gott och vackert! Idén har jag lånat från Hemköps medlemsblad.

En annan variant är att baka små mördegsformar i platta småformar och sedan breda lemoncurd över. Detta toppas sedan av spritsad maräng som sätts in i ugnen på grill helt kort, tills marängen fått färg. Suveränt gott!

Borta bra men hemma bäst

Markatta utanför hotellet

Ja, så var jag då hemma igen. Hemma i det kalla, men i dag soliga, landet. Jag fick skjuts av en elev och hans föräldrar eftersom jag var den enda som inte möttes av någon på flygplatsen. De tyckte väl synd om mig skulle jag tro. Snällt av dem i alla fall, eftersom jag hade tre supertunga väskor med mig hem.

Jag har samlat några bilder som får avsluta mitt bloggande om Afrika. Imorgon kommer det nya tips på mat, pyssel och så vidare.

Liten möter stor

Soluppgång vid Nilen

Krokodil på hugget

Tjocka och goa, men ack så farliga om de blir retade!

Är bananerna fina?

Vid Murchisons falls

Blomma på hotellområdet

Bugalobi i Kampala

Här tältade jag ensam med flodhästar och annat utanför

Palm i ensamt majestät på savannen

Nilens strandkant. I klippans håligheter bor småfåglar.

Bedövande vackert! Murchison´s falls

Sådana här hus bodde vi i, på Red chili i Kampala

Flicka på Bussi island

 

Hej då safari!

Nu är jag tillbaka från safarin. Jag önskar verkligen att jag kunde lägga upp alla bilder så att ni kunde se hur vackert och mäktigt det var. Det får bli senare i veckan, men ingen som inte varit där kan ändå förstå hur fantastiskt det var att se allt detta på plats. Nästan overkligt!

Vi bodde på Red chilis camp, några timmars mycket skumpig bilfärd från det Red chili där vi bor i Kampala. Vi fick punktering efter några timmar vilket vi först inte märkte eftersom chauffören körde som en biltjuv och bilens underrede hotade att gå i småbitar. Det skakade så att vi fick skrika till varann i bilen om vi ville säga något. Mitt i den värsta hettan fick vi stanna till och byta däck, vilket tog en stund. Vi var helt röda av all sand som rök omkring. De duschade vi senare av i campens duschar tillsammans med diverse ödlor och grodor…

Framme på campen delades tälten ut och jag fick sova ensam, vilket jag först tyckte var skönt. Framåt natten när en flodhäst stod och buffade på tältduken var det dock mindre kul att vara ensam. Han frustade och stånkade femtio centimeter från mitt tält. Hade jag sträckt ut handen kunde jag ha klappat honom. För att förstärka djungelkänslan satt ett par Marabou-storkar i trädet utanför och klapprade med sina jättenäbbar. Jag somnade med min lilla tröstekatt i handen, som lilla B sytt som maskot åt mig. Fint va?

Söndag morgon åkte vi på safari kl. 06.30. Frukosten fick vi med i påsar och min bestod av en mycket torr macka med jordnötssmör och en fantastisk färsk ananasskiva. Slurp! Safarin var bra och vi såg alla djuren utom leoparden, men det hade vi inte heller riktigt förväntat oss. Fyra lejon på promenad såg, vi och det var tydligen tursamt nu innan regnperioden. Annars en massa antiloper och bufflar, babianer, giraffer, vårtsvin, flodhästar, fåglar, nån slags ekorre eller råtta med lång svans och lite annat smått och gott.

Efter att sedan vi sedan vilat ut en stund och ätit lunch tog vi en tre och en halv timme lång båttur på Nilen. Det var nog det bästa av allt. Vi såg en massa djur, inte minst krokodiler och ursöta svartvita apor som heter Blackfaced monkey eller nåt. Flodhästar i massor, babianer och vårtsvin längs flodkanten och t.o.m. elefanter. Tack vare att J lånat mig sin kikare kunde jag se en massa fåglar som annars varit svåra att upptäcka. Fantastiska färger!

På kvällen var jag så trött att jag nästan inte orkade bry mig om ifall flodhästen skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte.

Imorse steg vi upp och åt frukost innan bilen avgick prick åtta. Vi åkte till Murchisons falls – helt fantastiskt vackra vattenfall som vi såg den nedre delen av på lördagens båtfärd. Nu tog vi oss till toppen av fallen. Det var overkligt vackert där! Luften var tät av vattendroppar och värmen böljade. I vattenmassorna bildades regnbågar och där och då fick jag en känsla av naturens storhet. Jag hade gärna varit ensam en stund för att det kändes så mäktigt. Stora F vet vad jag menar, för hon uppskattar också den här typen av upplevelser. Jag önskar att hon får se detta fall en dag.

Hemma på hotellet igen packar vi nu våra väskor inför morgondagens hemresa. Först ska vi åka till Entebbe och sola och bada på ett hotellområde. Det blir bra en dag då vi annars bara skulle ha gått och väntat på att resa. Jag har haft en fantastisk resa men är bra trött och ser fram emot att komma hem på onsdag. Lilla B har lovat att laga god mat till mig och så ska jag förstås pussa mina vovvar! Tack alla ni som följt mina äventyr i Afrika! Jag ska lägga ut en bildkavalkad när jag kommer hem och sedan återgår jag till matlagning och pyssel igen. Snart blir det dessutom trädgårdstips! Våren är på gång i Sverige har jag hört ryktas! Stämmer det?

Vesuvio, Calzone, Vegetariana…

När det här inlägget publiceras är jag på savannen, eller vad det nu heter, för att kolla in elefanter och lite andra djur, för andra dagen. Men, kära vänner, jag har inte glömt er för det. Här kommer dagens inlägg. Matreseminnen är ju ett hett tema och jag tror att det här blir det sista i den här omgången. Det kan ju bli fler så småningom ifall jag inte blir senil innan dess.

Under mina och J:s vandrarhemssemestrar har vi bott på många olika vandrarhem i Sverige. Vi har oftast avverkat ett landskap under en vecka, med undantag av Dalsland som vi såg på två dagar, och fick resa vidare till norra västkusten. Skåne är favoritlandskapet eftersom där finns så många olika sevärdheter. Närheten till Blekinge spelar ju också roll så klart.

I Skåne bodde vi en gång på ett vandrarhem i en liten by som heter Gårdstånga. Den ligger en bit från Lund och vandrarhemmet var inhyst i ett gammalt hus som nu ägdes av STF. Bakom huset, ovanför fårhagen, ligger en kyrkogård som vi omgående inspekterade. Där låg en hel massa folk begravna, som brukligt är på kyrkogårdar. Att släkten Ramel var omfattande i trakten framgick av texten på flera gravstenar.

En dag åkte vi till Lund för att shoppa lite och äta lunch. Vi tog med oss vårt Enjoyhäfte som ju gäller i många svenska städer. Vi hittade en italiensk restaurang som hette Vespa, vill jag minnas. Vi satt på uteserveringen och beställde varsin pizza. Dessa pizzor var något av det godaste vi ätit! Jag medger att jag inte minns exakt vad det var på dem, men J som älskar ruccola och liknande var i det närmaste lyrisk. Vi var i sjunde himlen och behövde dessutom bara betala den ena eftersom vi hade en kupong ur häftet. Kommer ni till Lund måste ni besöka detta ställe. Det låg nära tågstationen tror jag.

Pizza kan ju vara så många olika saker. En fryst sorgesam historia ur COOPs frysdisk, en fettdrypande Cappricciosa från kvarterspizzerian eller en hembakad variant som består av allt det man tycker bäst om. De som varit i Italien säger ofta att de inte kan äta pizza någon annanstans efter det. Jag har inte varit där, men förstår att det så klart är en helt annan sak. Jag tycker dock inte att man måste jämföra. Det kan ju vara gott men på olika sätt.

Min favorit när jag lagar själv är med tonfisk, räkor och vitlök. Hemlagad tomatsås och mozzarella är självklart, även om jag ibland använder 17-procentig ost för att minska fettintaget. En annan variant är kalkonfärs, rödlök och röd paprika. En tredje vegetarisk med kronärtskockshjärtan, paprika, lök och sparris. Ibland droppar jag lite pesto utrörd i olivolja över när pizzan är gräddad.

Här på hotellet i Kampala har de pizzor men de är ganska degiga i botten, och inte särskilt goda.

Lilla B har bara ett krav när vi gör pizza hemma och det är att det är MYCKET tomatsås. J vill ha pressad vitlök i olja att droppa över. Stora F vill ha pizza utan ost. Själv vill jag gärna ha ett glas rött vin till, men det är inget måste. Hur gillar ni era pizzor, bloggisar?

Lååång väntan

I dag kan jag blogga om fredagens matupplevelse som verkligen var något utöver det vanliga. Tidigare under dagen hade vi lärare varit på turné hos bilverkstäderna för att tacka dem, då de taig så god hand om våra elever under deras praktik. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till vid en marknad, inte långt från där vi bor. Mittemot låg en restaurang som verkade trevlig. Den såg fin ut, träpelare, uteservering och mycket gröna växter. Fint, tänkte vi! Här går vi in och fikar och rekar inför kvällen.

När vi kommit högst upp beställde vi drickor och kaffe. Cola och juice kom på bordet ganska omgående medan kaffet dröjde både länge och väl. Här borde vi ha fattat en misstanke. Om det tar så lång tid att koka kaffe – hur lång tid tar det då att laga mat???

Men vi tänkte att det skulle vara trevligt att äta utanför hotellet för en gångs skull. Sagt och gjort, med fara för våra liv påbörjade vi, två lärare och samtliga elever, den strapatsfyllda vandringen dit. Trafiken är helt galet oordnad här i Kampala! Bilar kör väldigt fort och väldigt nära dikesrenen och boda-bodas (en slags mopeder) kör i vansinnig fart ännu närmare dikesrenen, vilket är enda stället att gå på. Några elever åkte boda-boda i mycket hög fart och utan hjälm. Det gjorde inte jag eftersom jag är rädd om livet…

Framme så var vi alla hungriga och förväntansfulla. Vi beställde mat och dryck och fick in drycken, i mitt fall en kall Heineken, snabbt. Efter en stund kom servitrisen och meddelade att det vi beställt inte fanns. Det som fanns hade hon klottrat ner på en papperslapp. Jaha… Det var ju inte så mycket, nä. Jag beställde Chicken Tikka medan de flesta andra valde cheeseburgare. Och tiden gick. Det blev skymning, det blev mörkt. Efter mycket gnäll från eleverna och till slut också suckar från oss lärare, kom maten.

Tyvärr var det inte någon särskilt bra mat ens med afrikanska mått mätt. Burgarna var sladdriga och köttet i var av mycket tveksam kvalitet. Kycklingen var bättre men ganska trådig och här smakar all kyckling mer som höns. Trådigare och lite segare än vad vi är vana vid. Såsen var ganska god och chapati-brödet till okej. Både ris och potatis var dock för mycket för mig, men jag smakade i alla fall potatisen. Den var förvånande lik vår svenska potatis i både smak och konsistens.

Med fara för våra liv vandrade vi sedan hem i mörkret, och lyckades korsa den hårt trafikerade gatan utan att bli påkörda. Övergångsställen finns inte över huvud taget här och eftersom det är vänstertrafik tittar jag alltid åt fel håll.

I skrivande stund är jag hemma och packar inför safarin imorgon, som är i dag när ni läser detta. Alla dagar är inte lyckade i alla avseenden, men förutom maten var fredagen inte så dum. En stund vid poolen i solen och all betalning till hotellet uppklarad. Det var heller ingen lätt sak att få VISA-kortet att fungera, men det kan jag berätta om en annan dag.

Djur i Uganda

I dag tänkte jag blogga lite om djurlivet här i Kampala. Egentligen borde jag väl vänta till efter safarin, men det får bli ett annat inlägg. Precis som alltid skiljer ju livet på landet/savannen/djungeln sig från livet i staden. De intryck jag delger er nu är inte någon ”sanning” om var det finns för djur i Uganda utan endast min uppfattning om det jag har sett hittills.

Det första lilla djur jag mötte här var en pytteliten ödla, förmodligen någon sorts salamander, som kilade omkring på väggen i mitt sovrum. Jag älskar ödlor och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag en hel ödlefamilj i ett skrin med olika fack där jag lät dem bo. Jag anade väl att det inte var så kul för dem och därför visade jag inte heller skrinet för mamma. Hon skulle med all säkerhet satt stopp för den typen av ödleboende…

Den lilla ödlan i mitt rum kommer fram då och då, och barnet i mig vill fånga den och ta med den hem till mitt akvarium. Nu tror jag inte att det skulle gå så bra i tullen och inte heller att ödlan skulle trivas hos mig, så den får vara mitt husdjur medan jag är här.

Andra djuret såg jag inte utan hörde. Det var en (Två? Tre?) tupp(ar) som gol som besatt(a) första morgonen i gryningen. De har nog aldrig hört den svenska frasen ”kuckeliku, klockan är sju” för de sätter igång betydligt tidigare. Oftast före första böneutropet från minareten nånstans i närheten.

Tredje djuret jag mötte var en hel flock markattor utanför huset, första morgonen. De är så söta att jag nästan vill försöka klappa dem. Bilden i tisdagens inlägg föreställer just en av dessa små godingar. Imorse hade de fullt upp med någon slags lek på vårt hustak. Jag vaknade i ottan och undrade vem det var som sprang på taket och förstod snabbt att det knappast var mina kollegor som snarkade i rummet intill.

Aporna är ganska små och jag tror att de är av arten ”Black face vervet monkey”. Jag vet inte vad de heter på svenska, men i Magnus bok Wild life of Kenya, Tanzania and Uganda finns en bild på exakt likadana apor. De är hur som helst vansinnigt söta och ganska modiga. En av eleverna sträckte fram en banan åt en av de småsmå aporna igår och den vågade sig fram hela vägen, även om den spratt till och tappade bananen när den gjorde reträtt. Imorse lade jag fram en banan till och det tog inte många sekunder innan den hämtades av den modigaste lilla apan i gänget. Han/hon jagades sedan av de andra, men var smart och åt sin banan alldeles själv, utan att dela med sig. Skalet droppade han sedan från hustaket utan att tänka på sopsortering. Jag tror dock att det fanns andra djur som tog hand om skalet ganska snabbt.

För övrigt finns det en hel del fåglar som tjoar på olika sätt. Ibisen är den största som jag har sett, frånsett två gamar som häckade på restaurangens tak i förrgår. Ibisen skriker nästan värre än galarna (fiskmåsarna) hemma på västkusten. De verkar alltid flyga, men i dag såg jag en komma spatserande utanför vårt hus. Han var dock för snabb för mig, så jag hann inte fotografera den.

Husdjur är inget man håller sig med för skojs skull. Hundar finns för att aporna tar sig så stora friheter annars, sa någon här till mig. Schäfern (?) som bor på hotellet är dock så fruktansvärt fet att den knappast skulle orka jaga iväg en enda apa. Den orkar nästan inte röra sig alls. Möjligen är det hundens egen odör som håller aporna borta, för den stinker verkligen. I förrgår trängde den sig in mellan mig och en av eleverna när vi satt i restaurangen. Det fanns verkligen ingenstans att gå men den fortsatte att böka sig fram mellan våra stolar. Slutligen lade den sig på golvet hos oss. Vi kom på att den förmodligen var rädd för åskan, den stackaren! Men även om vi tyckte synd om den var vi väldigt glada när den förflyttade sig till Magnus istället för det var RYSLIGT vad den stank!

Hotellets trebenta katt tar sig fram hellre än bra. Vi spekulerar vad som kan ha hänt den. En krokodil är mitt tips, även om jag inser att det kanske inte är så välgrundat här i Kampala långt ifrån krokodilträsken… Trafikskadad var någon annans gissning och jag måste medge att det är mer  troligt än krokodilbett. Nåja, den kissen hade aldrig överlevt om den inte kunnat hänga i hotellbaren.

Dagens djurmöte var två små sköldpaddor som fick simma i hotellpoolen tillsammans med sin otroligt fete ägare – en kritvit norrman som själv tyckte att han var jätterolig. Han var där med sin ”flickvän”, en väldigt söt och välsvarvad ung ugandisk tjej. Norrmannen var självgod och dryg och jag avhöll mig från att diskutera med honom. Hans åsikter om Uganda var ungefär att ugandier är dumma och okunniga medan vita européer är smarta och bra. Hjälp, vilken dum människa.

Sköldpaddorna simmade glatt omkring dock, och tydde sig väldigt mycket till en av mina elever som hade den hos sig i poolen. Jag hoppas att den inte hade salmonella – jag får se till att hon handspritar sina händer noga sen.

På lördag åker åtta av oss på safari. Två elever och en lärare ska stanna kvar i Kampala för att fiska och göra lite annat. De hoppas på nilaborre i storleken 50 kg. Vi får väl se hur långt armarna räcker till när de ska berätta för oss andra sen, hur stora fiskar de fick…

Jag har fått veta att det inte finns några zebror på den safari vi ska på. Lite synd, för som den gamla hästtjej jag är måste jag säga att zebror är bland de vackraste djuren på savannen. Men lejon, elefanter och förhoppningsvis leoparder får duga. Pumba (vårtsvin) lär det finnas i överflöd liksom giraffer och olika antiloper. Det ska bli spännande. Jag hoppas slippa ett sådant möte som min kära vän Pernilla hade på sin safari. Efter ett nattligt toabesök stod hon öga mot öga med en flodhäst. Det är inte ett möte jag längtar efter…

Ja, nu vet ni lite mer om alla spännande djur som jag mött på min resa. Dagen har för övrigt varit händelselös eftersom jag stannat på hotellet medan de andra åkt till stan. Jag har huvudvärk och känner mig lite yr och konstig. Kanske är det malariatabletterna som gör det, kanske är det något annat. Det spelar ingen större roll i det stora hela. Jag trivs i alla fall och mår gott i värmen för det mesta. Endast på kvällstid kan det bli jobbigt eftersom myggen biter så svårt att man måste klä sig heltäckande. Mitt blod är tydligen gott för de äter upp mig, även genom kläderna, medan Magnus kan sitta i shorts utan att bli biten alls. Orättvist, men är man go´ så är man! Kramar till er alla!

Internationella kvinnodagen

Jag tycker att det är minst sagt sorgligt att det behövs en internationell kvinnodag i Sverige när vi skriver 2012. Håller ni inte med mig? Det är snart ett hundra år sedan kvinnor fick rösträtt, ungefär trettio år sedan vi fick fri abort och nära fyrtio år sedan vi fick kvinnlig tronföljd i vårt land. Men fortfarande sitter det allt för många män i förhållande till kvinnor på höga positioner och styr på så sätt över lagar och förordningar.

Jag menar inte att förhållandet borde vara det omvända, utan självklart borde det finnas jämvikt i samhället. Det fungerar inte särskilt väl att bara kvotera in kvinnor på styrelseposter. Förändringen måste ske på något annat sätt, och banne mig om jag vet hur man ska göra? Kanske måste det ske på många olika plan samtidigt?

En sak är säker och det är att vi tidigt, på dagis och i skolan måste utbilda personalen så att vi kan implementera genustänket. Inom sjukvården måste män och kvinnor ges samma möjligheter till lika vård oavsett kön. Undersökningar visar att så är inte fallet i dag. Vi måste sluta att säga ”kvinnlig” polis och läkare osv. Vi måste sluta att dutta med tjejer och dunka killar i ryggen. Vi måste uppmuntra våra söner att gråta och våra döttrar att ta för sig. Vi måste se individen för den hon/han är och inte vad han eller hon har för fortplantningsorgan. Kön sitter i huvudet – inte mellan benen - och har endast betydelse vid just fortplantningen. Alla är vi människor med lika värde och rättigheter.

Jag vill ändå passa på att hylla några kvinnor som jag tycker är bra representanter för mänskligheten. Inte just för att de är kvinnor utan för att de är starka och kloka och betyder mycket för mig och för andra. Det finns så oerhört många men här är några i urval utan inbördes ordning:

1. Kära, kloka och fantastiska Li som jag lärde känna alldeles nyss, i höstas. En kvinna som vågar stå upp för rättvisan och kärleken och lusten till livet.

2. Min kloka, kompetenta och goda vän och kollega Maria, som är så bra, varm, rolig och vänfast. En klippa i stormen!

3. Vännen Susanna som alltid finns där, klok, varm och jätterolig, även om vi inte ses så ofta. En vän för livet.

4. Fina och snälla svärmor Inger, som jag aldrig skulle kunna eller vilja klara mig utan. Snygg och alltid i full fart med något.

5. Birgitta, kär, klok vän och f.d. kollega. Vi ses inte så ofta men tänker på varann ofta ändå. Inredarens och modestylistens dröm!

6. Pernilla – bästa mussel-m’zungon som rest över hela världen men som tur nog, hittat till Göteborg. Lojal, klok, rolig och faster till mina barn. Vänfast utöver det vanliga!

7. Nina, smart, lojal och underbar vän som alltid finns där. Stockholmare och karlskronit och en av mina äldsta vänner (fast inte i ålder!). En vän att räkna med.

8. Carina, moster till barnen, kusin till mig. Vinkännare och levnadskonstnär. En av de få kvinnor jag vet som inte ständigt och jämt nojar över vikt eller utseende. En ständig vitaminkick!

9. Mamma. Utan min mamma vet jag inte vad jag skulle göra. Hon trotsar åldern och gör det hon vill. Vi har roligt ihop och hon är min mamma. Alltid!

10. Sist men inte minst mina fina, kloka och vackra döttrar, som ger mig så mycket glädje och styrka. Ni är det finaste jag har – utan er vore livet inte värt någonting! Kärlek!

Alla ni andra i mitt liv! Ni är så betydelsefulla alla; känn er inte bortglömda. Jag skulle få blogga i veckor om jag skulle räkna upp er alla. Minna, Katarina, Elisabet, Titti, Mia, Britta, Lotten, Camilla, Lena E-W, Lena A, Birgitta F, Merike och alla ni bloggvänner som jag aldrig träffat - Lisa-Maja, Sofia och alla andra. En varm kram till alla mina systrar därute. Ni vet väl att ni är värdefulla och att ni är unika!?