Lååång väntan

I dag kan jag blogga om fredagens matupplevelse som verkligen var något utöver det vanliga. Tidigare under dagen hade vi lärare varit på turné hos bilverkstäderna för att tacka dem, då de taig så god hand om våra elever under deras praktik. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till vid en marknad, inte långt från där vi bor. Mittemot låg en restaurang som verkade trevlig. Den såg fin ut, träpelare, uteservering och mycket gröna växter. Fint, tänkte vi! Här går vi in och fikar och rekar inför kvällen.

När vi kommit högst upp beställde vi drickor och kaffe. Cola och juice kom på bordet ganska omgående medan kaffet dröjde både länge och väl. Här borde vi ha fattat en misstanke. Om det tar så lång tid att koka kaffe – hur lång tid tar det då att laga mat???

Men vi tänkte att det skulle vara trevligt att äta utanför hotellet för en gångs skull. Sagt och gjort, med fara för våra liv påbörjade vi, två lärare och samtliga elever, den strapatsfyllda vandringen dit. Trafiken är helt galet oordnad här i Kampala! Bilar kör väldigt fort och väldigt nära dikesrenen och boda-bodas (en slags mopeder) kör i vansinnig fart ännu närmare dikesrenen, vilket är enda stället att gå på. Några elever åkte boda-boda i mycket hög fart och utan hjälm. Det gjorde inte jag eftersom jag är rädd om livet…

Framme så var vi alla hungriga och förväntansfulla. Vi beställde mat och dryck och fick in drycken, i mitt fall en kall Heineken, snabbt. Efter en stund kom servitrisen och meddelade att det vi beställt inte fanns. Det som fanns hade hon klottrat ner på en papperslapp. Jaha… Det var ju inte så mycket, nä. Jag beställde Chicken Tikka medan de flesta andra valde cheeseburgare. Och tiden gick. Det blev skymning, det blev mörkt. Efter mycket gnäll från eleverna och till slut också suckar från oss lärare, kom maten.

Tyvärr var det inte någon särskilt bra mat ens med afrikanska mått mätt. Burgarna var sladdriga och köttet i var av mycket tveksam kvalitet. Kycklingen var bättre men ganska trådig och här smakar all kyckling mer som höns. Trådigare och lite segare än vad vi är vana vid. Såsen var ganska god och chapati-brödet till okej. Både ris och potatis var dock för mycket för mig, men jag smakade i alla fall potatisen. Den var förvånande lik vår svenska potatis i både smak och konsistens.

Med fara för våra liv vandrade vi sedan hem i mörkret, och lyckades korsa den hårt trafikerade gatan utan att bli påkörda. Övergångsställen finns inte över huvud taget här och eftersom det är vänstertrafik tittar jag alltid åt fel håll.

I skrivande stund är jag hemma och packar inför safarin imorgon, som är i dag när ni läser detta. Alla dagar är inte lyckade i alla avseenden, men förutom maten var fredagen inte så dum. En stund vid poolen i solen och all betalning till hotellet uppklarad. Det var heller ingen lätt sak att få VISA-kortet att fungera, men det kan jag berätta om en annan dag.