Värt att fira!

Jag passerade för en tid sedan femtiotusen träffar på min blogg och vill gärna fira detta! Tänk att så många vill läsa det jag skriver - det är fortfarande svårt för mig att förstå. Men jag fortsätter på den inslagna linjen och funderar vidare. Det kommer att bli lite mer pyssel här framöver och recept kommer ni att få fler, det lovar jag.

Jag ska ordna en liten tävling här på bloggen inom de närmaste dagarna. Vinsterna blir saker som är bra att ha när man bakar eller lagar mat. Håll utkik!

Till helgen ska jag ha kräftskiva (och födelsedagsfest) för några vänner, varav två är unga män som är på besök från Uganda. De har aldrig tidigare varit utanför sitt hemland, och deras besök här har naturligtvis varit rena kulturkrocken för dem. Liksom det var för mig, när jag var i Uganda i våras. Bilder och recept från denna kräftskiva kommer att läggas upp. Jag gissar att det blir roligt att försöka få dem att sjunga med i våra snapsvisor och sörpla kräftor. Jag tror dock att jag skippar att lägga upp våra sånginsatser...

I väntan på att börja laga maten googlar jag på recept. Röda kräftor ska inhandlas, bland annat, men jag måste koka en ny lag för att de ska smaka bättre. Jag funderar på en från Allt Om Mat.

Bild: Remsans bistro

Dessutom tänkte jag baka brödet själv, och då är väl Foccaccia det bästa valet, eller vad säger ni? På bloggvännen Emmys fina blogg Remsans bistro kan ni hitta ett recept på ett underbart bröd. Klicka HÄR så kommer ni dit!

Utmaning nr 1

Då kör jag igång med utmaningens första inlägg, som börjar med:

Bild: F. Gelotte

Jag är...

... en bokmal. När jag var ungefär fem år knäckte jag läskoden och började läsa böcker. Jag kan egentligen inte minnas någon aha-upplevelse då jag "kom på" hur man läste. Det gick liksom av sig självt. I skolan kallades jag för bibliotekarien av några i min klass. De tyckte nog att jag var lite konstig som tyckte så mycket om att läsa.

Mitt bokintresse kom naturligtvis hemifrån. Mamma var och är en läsande person och min pappa läste till viss del. Morfar var självlärd litteraturnörd och mormor läste också väldigt mycket. Jag hörde tidigt talas om Vilhelm Moberg. Moa Martinsson och Erica Jong, även om jag då var för ung för att läsa böcker av dessa på olika sätt berömda författare.

Till jul och födelsedagar fick jag alltid minst en bok i present. Från sex års ålder var höstböcker en stor favorit och av dessa föredrog jag Lisbeth Pankhes böcker om Britta och ponnyn Silver. Mitt hjärta gick formligen i bitar när Brittas ridskolefavorit Rinaldo blev påkörd och måste avlivas, och svämmade över av lycka när hon fick ponnyn Silver till tröst. Böckerna om den engelska flickan Jill och hennes gräsliga och bortskämda kusin följde och jag VAR Jill, när hon och ponnyn Rapid seglade över hinder efter hinder och slog sina medtävlare, trots att Jill hade mycket mindre pengar och mindre skolade hästar.

Bild: Expressen

Jag läste alla de röda böckerna från Wahlströms, även om jag inte hade råd att köpa alla. På biblioteket var de inte riktigt rumsrena, utan sågs som skräplitteratur och ställdes på en hylla långt ner och långt bort på barnavdelningen. Häxan Kajsa, Vitnos det lilla russet och Jo och önskeponnyn är böcker jag inte glömmer, trots att det gått mer än trettiofem år sedan jag läste dem. Jag minns fortfarande vissa meningar i böckerna som satt sig fast i min annars rätt begränsade teflonhjärna. Jag minns hur Vitnos får en puss av rådjuret Brunöga, och rodnar fast han är en ponny. Underbart!

Efter hästböckerna kom så intresset för en annan typ av spänning. Enid Blythons serie om Fem-gänget lockade, med alla äventyr och spännande utflykter på de engelska dimmiga hedarna. Pojkflickan George och hennes hund var de jag beundrade mest, medan den "flickigt" fega Anne mest var patetisk enligt mig. Snacka om att dessa böcker förstärkte fördomar om att tjejer är svaga och mesiga och killar starka och modiga. Jag skulle tro att det numera finns någon avhandling någonstans kring detta.

På detta kom Kitty-böckerna och Alfred Hitchcocks Mysteriet med...-böcker. Mysteriet med de fräsande fotspåren läste jag sommaren 1975, då jag låg på sjukhus. Jag fick egentligen inte läsa eftersom jag hade hjärnhinneinflammation, men mamma läste en del när hon var på besök, och jag smygläste lite själv. Sedan upptäckte jag en hel drös med författare som lockade. Katitzi-böckerna, böckerna om GummiTarzan och Lille Virgil, Mio min Mio (som jag läste säkert hundra gånger) och berättelsen om Allra käraste syster av Astrid med stort S.

Bild: F. Gelotte

I tonåren slukade jag Hans-Eric Hellbergs böcker om Maria och hennes kärleksbekymmer. Tolkiens trilogi om ringen lästes nogsamt och jag kom in på vuxenlitteratur genom deckargenren. Agatha Christie, Arthur Conan Doyle och inte minst Mary Stewarts förtrollande böcker om trollkarlen Merlin. De sistnämnda är inte deckare i egentlig mening men ruskigt tilltalande med all magi och alla mysterier.

I vuxen ålder gick jag över till att bli allätare, men med en dragning till just mysterier och deckare. Jag hade ju en önskan om att bli trollkarl eller hemlig agent, men blev så småningom lärare. Ibland känns det ju som om jag trollar med knäna i mitt arbete, men med pekpinne istället för trollstav. I arbetet som svensklärare undervisar jag om litteratur och det är kanske inte så långsökt.

Trots att jag är vuxen och medelålders måste jag erkänna att jag föredrar en bra deckare framför Solzjenitsyn Gulagarkipelagen. Jag är ingen boksnobb som anser viss litteratur "finare" än annan. All läsning är av godo enligt mig, även om jag naturligtvis föredrar vissa böcker framför andra. Till mina favoriter i modern tid (efter år 2000) hör böckerna om Harry Potter. Jag är till och med medlem på Pottermore, även om jag just nu kört fast i hur man blandar en trolldryck. Jag önskar att jag kunde be professor Snape om hjälp (jag är nämligen lite hemligt kär i honom, men säg inget till J).

Jag lever!

Efter dagar av bloggtorka är jag här igen. Jag har varit i Karlskrona och hälsat på familjen några dagar efter att ha varit sjuk. Så veckans blogginlägg har lyst med sin frånvaro. Jag har en del att ta igen nu, och kommer att dela med mig av lite god mat och annat under den kommande veckan.

Imorgon blir det dock ett inlägg som är en del av en utmaning som jag antagit. Det är fina Elin med bloggen Elvornas hem som utmanat mig, och som den tävlingsmänniska jag är kunde jag inte motstå. Nå ja, nu är detta ingen tävling utan mer en "lära-känna-grej". Utmaningen går ut på att blogga utifrån följande inledningar, sex måndagar i följd:

1. Jag är...

2. Jag drömmer...

3. Jag bor...

4. Jag växte upp...

5. Jag tycker inte...

6. Jag älskar...

Vissa av er vet kanske redan en del om mig, men det finns ju mer att berätta, om ni nu tycker att det är intressant att läsa. Imorgon kommer alltså inlägg nummer ett.

Kram och godnatt på er!

Plåster på såren och balsam för själen

Av fina fina bloggvännen fick jag igår ett kuvert med uppmuntrande presenter, och ett underbart Muminkort med värmande ord på baksidan. Tänk, vilken tur jag har! Jag vill tacka dig, Sofia, för alla kommentarer och din inbjudan till Hjo. Var säker på att vi kommer! Kram!

När jag bläddrade i den gamla tidningen från 1973 slogs jag av hur tiderna förändras; inte minst språket. Uttryck som "alla tiders", "pennfajtas" och "party" känns ju ruskigt förlegade. Sååå 1973 liksom...

Jag började inte läsa Starlet förrän jag var tolv år - ganska sent kanske, men jag var lite sen med sånt. Det var mest hästar innan. Men sen kom ju Familjen Macahan som TV-serie och då var det klippt! Luke fanns på bild överallt och jag klippte och klistrade. Himmel vad alla dyrkade honom. Utom min mamma som var rätt tänd på Uncle Zeb i sin tighta skinndräkt. Jag ryser fortfarande när jag tänker på hur han måste ha doftat efter en vecka i sadeln med denna jättesparkdräkt på sig. (Ja, jag vet att det bara var film, men ändå).

På sjuttiotalet bakade man chokladbollar, fast då hette de något annat. Man lagade lövbiff (elefantöra) med persiljesmör och kyckling var festmat. I ovan nämnda tidning Starlet, hette killarna "Steffe" och tjejerna "Sussie". De rökte hasch, hade party och hånglade. I dag heter killarna Marcus och tjejerna Ellen. De tar en gobbe och strular. Så vad är nytt under solen? Inte mycket. Det är same same, but different.

Vad läste ni för tidningar och magasin när ni var i början av tonåren?

Krabbigt värre!

I fredags unnade jag mig en hel krabba till middag. Rödbrun och fin låg den där på tallriken och väntade på att jag skulle hugga in. Det är nästan den bästa stunden; när man sitter och väntar på allt det där goda. Här på västkusten finns ju allehanda skaldjur att avnjuta, men krabba och havskräftor är nog det jag tycker allra mest om. Visst, hummer är gott, men så dyrt att jag inte tycker att det är riktigt värt pengarna längre.

Nu på hösten, egentligen först om ett par veckor är krabban som bäst. Alla månader som har bokstaven R i sig, sägs vara bästa krabbmånaderna. Då är vattnet kallt och klart och krabban är fullmatad med allt det där goda som sitter inunder skölden. Många tycker ju att köttet i klorna är godast men jag tycker att rommen och det så kallade krabbsmöret är bäst och mest smakrikt.

Som sällskap till krabban åt jag en bit vitlöksbröd och lite kall gräddfilssås. I glaset en skvätt vitt vin, så var måltiden fullbordad.

Det kan vara lite pilligt att öppna en krabba på ett bra sätt, dvs så att man får ut mesta möjliga av det ätbara innehållet. På Tasteline finns en käck guide till hur du på bästa sätt tar dig in under skalet.

När jag gör sås till färska skaldjur brukar jag vara lite lat och göra enklast möjliga, ofta improviserad. Tre delar gräddfil blandas med en del majonnäs, en nypa strösocker, lite svartpeppar, salt och en massa färsk klippt dill. Ibland tjoffar jag i lite hackad gräslök också. Någon gång gör jag en romsås på samma sätt, lite mindre dill bara och utan gräslök.

För den riktigt hungrige passar det fint med en bit kantarellpaj som varmt tillbehör till skaldjuren. Jag passade på att plocka ihop en påse i fredags, då jag var ute med min nya goa klass för att ha lite övningar i skogen. De var så fina, alla fjorton grabbarna, och grillade hamburgare både till sig själva och till oss lärare. När de förberedde maten stack jag upp i skogen en bit, och fick ihop en tredjedels papperspåse med gula kantareller.

Jag brukar göra ett vanligt pajskal och använder gärna kesella istället för smör  för att det ska bli mindre fett.

Smalare pajdeg

2 dl vetemjöl

0,5 dl grahamsmjöl

 125 gram kesella lätt

 50 gram flytande margarin

 2 msk vatten

 1 krm salt

Nyp ihop degen och låt vila kallt i 30 minuter. Tryck ut degen i en pajform och förgrädda i 7 minuter (200 grader).

Fyllning

Förväll och stek många fina gula kantareller i lite smör. Lägg dem i det förgräddade pajskalet. Vispa ihop 3 ägg med 1,5 dl matlagningsgrädde och 1,5 dl lättcreme fraiche. Krydda med 1/2 tsk salt och 2 kryddmått svartpeppar. Strö 3 dl riven god ost med 17 % fetthalt över svampen och häll sedan över äggstanningen. Grädda pajen i ca 30 minuter i 225 graders ugnsvärme. Ät och njut!

Att sitta och uggla

Den här veckan har jag haft en massa egen tid på kvällarna, efter jobbet. Jobbet har varit så intensivt, precis som det brukar och ska vara vid skolstart. Mina nya ettor har gjort sitt intåg i skolan och jag har fått fjorton rara gossar på min lott. En riktigt vinstlott!

Kanske borde jag ta till vara på de här ensamma kvällarna, och göra en massa kul saker och träffa en massa kul människor. Det har jag inte gjort. Jag har varit hemma och bara varit. Likadant ikväll. Jag ska nog inte göra någonting eller träffa någon alls. Imorgon är det lördag och jag vet inte om jag vill eller orkar hitta på något. Lördagkväll! Då borde man ju göra något. Eller? Jag får se om jag orkar eller om jag sitter hemma och ugglar hela helgen.

PÅ tal om att uggla så har jag en brorson som heter Elias. Han tycker väldigt mycket om ugglor och har till och med (med lite hjälp av sin pappa) byggt en uggleholk. Den ska upp i ett träd hemma på deras tomt, men väger tydligen bly, så vi får se hur det går. NU är det kanske någon som sitter och funderar på om det ska komma ett recept på stekt uggla, haha! Oroa er inte. Det finns gränser även för mig.

Ett pysseltips kommer dock. Jag gjorde ett ugglekort/ugglemobil härom dagen. Det ska min brorson få att hänga i sitt fönster om han vill. Därför får inte du, bror (om du läser detta), tala om för honom att det finns här på bloggen! Det ska bli en överraskning. Lilla B tipsade mig om ett kul kort, som jag lånade rakt av, fast på fri hand. Jag tycker nog att det blev ganska fint, av gamla restpappersbitar. Scrapbooking på engelska...

Fina fisken - lax

Ikväll har jag varit hos barnens fina farmor och farfar och lämnat igen cykeln som stora F lånade när vi cyklade i Danmark. Inte förrän nu har jag tagit mig samman och cyklat dit den. I motvind, men nu är det gjort.

Farfar Lennart har en kontakt i Göteborgs fiskhamn, som vi får köpa fisk av då och då. Finaste fisken is tan kan jag lova! I dag hade jag beställt färsk laxfilé, räkor och rökt Savolax (mer om detta i nästa inlägg). Räkorna var slut men de andra varorna fanns. Snälla J var också där och skjutsade hem mig, då cykeln ju skulle stanna och jag fått ta buss annars. Trist - jag hatar buss!

När jag kom hem med min "fångst" paketerade jag den i fryspåsar för kommande behov. Stjärtbiten av laxfilén fick bli en rykande varm fisksoppa med lite upptinade räkor i. Cayennepeppar, en gnutta grädde, fiskbuljong, lite tomatpuré, dill och fräst gul lök. Det blev mumsigt och värmande.

Jag känner mig lite risig ikväll; ont i magen och oro för min pappa som ligger på sjukhus igen. Därför får det bli ett kort inlägg. Mer en annan kväll, kära bloggisar!