Känslan av att inte räcka till...

Ibland finns det stunder då jag känner att jag inte räcker till. Hur jag än gör och hur jag än försöker är det inte nog. Jag vränger ut och in på mig själv och försöker finnas där på alla sätt och vis, men känner ändå mig otillräcklig.  Både privat och på jobbet. Känner ni igen det?

Läraryrket är härligt givande när det fungerar och lika tröstlöst när det inte riktigt flyter. Dagarna rusar på med massor av undervisning och inte minst administrativa uppgifter som tar allt mer tid. I dag var en sådan dag, då lektionerna var sex hela klocktimmar, rasten gick åt till att ringa, jag sprang mellan klassrum och undervisning och kopieringsrum och arbetsrum. När sista lektionspasset var över stod jag där och svajade som bara en trött liten fröken kan svaja. Jag var övertygad om att min dag var till ända och att jag skulle falla död ner till marken av utmattning...

Då, vid dörren stod en elev som dröjt sig kvar efter religionslektionens prat om gudar, myter, riter, livet och döden. Eleven ifråga har varit lite skör en tid efter en mycket tråkig och svår händelse och vi har pratat lite försiktigt om detta. Jag har känt att det varit svårt att fråga eftersom det är en elev med mycket integritet och som inte alltid pratar vitt och brett om saker och ting. Just i detta har jag känt mig så otillräcklig. Jag har inte tyckt att jag räckt till i våra samtal, inte haft kunskap nog om vad jag skulle säga. Det rätta orden liksom. Vad säger man till en ung människa i sorg? En väldigt fin person som man känner men ändå inte.

Jag försökte lyssna in eleven, vänta på elevens berättelse, men också säga vad jag tror, tänker och tycker. Som tröst. Som stöd. Som kännande medmänniska, hur taffligt det än kan vara. Inte för mycket men inte för litet. Där och då, i dag så kände jag ändå det där. Att jag inte räckte till eller visste hur jag skulle stötta. Jag kände mig liten och okunnig. Då kom det. Ett svagt leende i all ledsenheten och sorgen. Eleven sista ord för dagen var: "Tack! Du är ett sånt bra stöd för mig."

Eleven gick och jag stod kvar. Ögonen fyllda till brädden av tårar, gråtmild som jag är. Hjärtat fullt av tacksamhet över att få ha det arbete jag har. Mitt hjärta sjöng av lättnad över att det ändå fanns något jag kunde hjälpa till med. Min osäkerhet kanske inte gjorde så mycket? Kanske räcker det att finnas där, att lyssna och att verkligen visa att man bryr sig. Inte bara säga att man gör det utan att visa det genom att ge av sin tid. Då krävs det inte att man kommer med lösningar. En varm kram eller en klapp på axeln räcker långt.