En forsythia-saga...

När jag var liten började våren med att morfar kom med kvistar av forsythia till mamma. Åtminstone minns jag våren så. Min morfar var en stilig trädgårdsmästare som hette Gustav. När jag var liten var han jättegammal tyckte jag. Han hade ju grått hår, pratade med lite raspig röst och då var man gammal.

Varje fredag kom morfar och mormor i sin gamla gräddvita Opel caravan, fullastad med potatis, grönsaker om det var säsong, morötter, bär och vad nu mamma beställt. På våren hade han alltid ett par kvistar forsythia med sig, precis som han hade mahonia med sig vid advent. Mamma envisades alltid med att betala för potatisen, och det var ett fasligt prutande med priset. Morfar ville gå ner i pris och mamma upp. Till slut tror jag att hon fick betala 50 öre kilot. Morfar köpte sedan Röda lacket för pengarna och tankade bilen på OK medan mormor handlade på Konsum.

När vi köpte kolonistugan, Eskilsro, jag och J, var det första jag lade märke till i trädgården en forsythiabuske. Jag kan inte påstå att det var den som avgjorde köpet men den bidrog, det gjorde den. Glädjen att nu ha min egen (nåja, den är J:s också) forsythia är stor. I lördags plockade jag hem fyra kvistar och gladde mig åt de vackra gula blommorna som skulle komma. Och nu har de kommit. På min gamla ek-buffé står de så illande gula och lyser liksom upp hela rummet. På kvistarna hänger allehanda små söta kaniner, hönor och ägg - för jag har fuskstartat med påsken i år. Lilla B ska ha 19-årskalas i helgen och då vill vi ha fint hemma.

Jag är säker på att morfar skulle ha nickat och gillat mitt arrangemang. Han kom aldrig till Göteborg och hälsade på mig - han var för gammal när jag flyttade hit. Men jag undrar om han inte kan se mig därifrån han är nu? Och ler i sin himmelska trädgård...