En hyllning till rotmos och vänskap!

En av de rätter jag tycker mest om är rejält hemlagat rotmos med stark senap och någon god kalkonkorv till. Det ska vara mycket morot och kålrot i moset och jag kokar det gärna på grönsaksbuljong numera. Förr, när jag åt fläskkött, var rotmoset jag kokade på julens överblivna skinkspad det bästa moset under året.

Rotmos är mat som värmer, mättar och gör gott i hela kroppen. Ungefär som en riktigt fin vänskap gör. När jag äter rotmos tänker jag alltid på min vän S, som jag känt sedan första året i skolan. Det godaste hon vet är rotmos! Vi har varit vänner i fyrtio år nu, och det är en vänskap som består. När vi var små hade vi vansinnigt roligt när vi lekte. Dockor var inget för oss – vi lämnade dem på dagis och lekte sedan med annat.

Hästar var ett gemensamt intresse och våra lekar handlade mycket om dem. Vi lekte att cyklarna var hästar, och i skolan lekte vi att vi satt på hästar när vi småsprang omkring och travade i undanskymda hörn av skolgården för att få vara ifred. Vi hittade ett hörn bakom tvåornas klassrum där det låg snö på marken och där ritade vi upp spiltor med fötterna för att kunna ställa in Silver, Cayenne, Aramis och vad vi nu kallade våra låtsashästar. Jag döpte alltid mina efter den senaste hästboken jag läst. Favoriten var, och är fortfarande, Lisbeth Pahnkes böcker om Britta och Silver.

På fredagar red vi i den lilla byns ridskola och våra favorithästar där hette Efraim och Tarzan. Oj, vad vi hade roligt där också. Vi (och en annan vän till oss) PRAOade i stallet på våren i åttan och trakasserade den stackars stalldrängen Jonas, som var några år äldre än vi. Jag förstår nu att han måste ha tyckt att vi var otroligt barnsliga men vi hade roligt.

Bild: http://josefinblom.weebly.com/uploads/8/0/3/1/8031253/4099116_orig.jpg

Vi lekte också mycket med små hästar av plats som vi gjorde stall till. Figurerna som skulle sitta på hästarna pillade vi av och gav namn. Det fanns en häst som vi båda köpt i Leksaksmagasinet (en riktigt leksaksaffär utan danska legosoldater). Hästen hade ett litet hål i magen och satt fast på en platspinne på ett hinder, så att det såg ut som om den hoppade. Gubben på den (som nog var en kvinna) hade vita ridbyxor och röd jacka på engelskt maner. Dessa ”gubbar” pillade vi av och gav namnen August och Gustav. Dessa blev någon slags alter egon för våra pappor, tror jag. Gubbarna gömde sig på gödselstacken och satt där och fes och ljög när deras fruar arbetade på gården. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när vi lekte med dem! Min mamma har i efterhand berättat att även hon skrattade mycket åt våra påhitt, smygande bakom min dörr ibland.

I tonåren började vi olika klasser på gymnasiet men fortsatte att ha kontakt. Vi var aktiva i Brukshundsklubben med våra hundar och fortsatte att rida tillsammans. Jag flyttade sedermera till Göteborg och en sväng till Stockholm hann jag också med. Vår vänskap bestod även om vi inte hördes lika mycket eller sågs lika ofta. S bodde kvar och träffade en kille på orten. Jag velade runt men och rotade mig till slut. I Göteborg.

Genom åren har vi sedan brevväxlat, mailat, ringt och ibland träffats. Vi kan fortfarande skratta, prata och ha så där otroligt bra samtal som bara riktigt goda vänner kan. Ingen kan skriva som hon, så att jag ibland skrattar högt när jag läser hennes mail och kommentarer här på bloggen. S betyder så mycket för mig och jag tror att hon vet det. Tack, S, för att du är en så god vän! Må vi alltid finnas där för varandra!.