Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhus i dag, men så var det. Jag satt och funderade på hur bra vår sjukvård är. Trots att många klagar. Jag var dock inte så glad när jag låg på sjukhus för andra gången i mitt liv. Helt ensam och bara tio år.
När jag började fjärde klass inledde jag höstterminen med att vara hemma sjuk i två veckor. Jag fick hjärnhinneinflammation efter påssjuka, och var jättedålig. Först tio dagar på sjukhus och då fick minsann inte mamma och pappa vara med. De kom snällt på besökstiderna, men dessemellan var jag ensam.
Jag minns fortfarande hur ledsen jag var när en elak och barsk sköterska var inne och skällde på mig för att jag inte drack tilräckligt. Jag hade haft mer än fyrtio graders feber och bredvid sängen stod sockerdricka som jag skulle dricka. Men när jag var tio år var inte läsk någonting man hällde i sig hur som helst. Så jag smuttade väl lite och sparade till sen. Det skulle jag inte ha gjort. Elaka systern sa med is i stämman (åtminstone minns jag det så) att om jag inte drack tillräckligt så skulle de sätta dropp på mig.
Jag, som var skräckslagen för allt vad sprutor och nålar hette, drack och drack. Jag grät under täcket i smyg. Usch, vad ledsen jag var. Och huvudet gjorde fruktansvärt ont. Jag fick äta så mycket isglass jag ville, och det var gott för ute var det augusti, som sagt, och otroligt varmt.
Morfar skickade med mamma gula biggaråer från stora trädet vid jordgubbslanden. Han ville inte besöka mig, för han hade så ont av sjukhus sedan min äldre kusin gått bort i leukemi några år tidigare. Han kom aldrig över det riktigt. Biggaråerna var stora och saftiga och jag har aldrig sett eller smakat dess like. Minnet av bärens smak ska jag alltid bära med mig.
Det värsta under min sjukhusvistelse var, förutom att jag var så ensam, att jag inte fick läsa eller se på TV. Nu fanns det ju inga program dagtid men att inte få läsa var ett dråpslag för mig, som alltid läste. Jag lyssnade på radio och lekte med min Barbie och hennes häst. Jag fick också en indian, Tonto, som jag så hett önskat mig. Han nådde Barbie strax ovan hennes osannolika midja. Men det fint ändå. De gifte sig och levde lyckliga och jag var totalt omedveten om att det kanske inte ansågs som ett så passande parti för Barbie med en vild indian... Detta förstod jag först några år senare när jag såg Familjen Macahans bestyr med indianerna, men det är en annan historia.
Fy, vilka minnen! Tur det inte finns så många dumma sköterskor nu för tiden. Vi har tillbringat mycket tid på sjukhuset med Ludvig och inte stött på en enda.
SvaraRaderaMed Ella hade jag havandeskapsförgiftning och låg inne tre veckor innan jag äntligen födde min prinsessa. Men då hade jag också restriktioner med att läsa och kolla på tv. Skulle hålla ner sockerintaget dessutom, men jag klarade inte att stå emot något av det.
Kram Malin
(Har inte hunnit skicka din vinst ännu, men den kommer så småningom)
Stackars dig, ensam på sjukhuset. Jag tror nog att personalen är mjukare i sättet idag, men det finns säkert undantag... Usch, jag är livrädd för allt vad sjuk- och tandvård heter. Jag jobbade inom tandvården i några år, men inte har det hjälpt, det blir bara värre.
SvaraRaderaJag håller allt med dig om orgeln, det är väl inte glädjens instrument precis, men vackra är dom. Jag önskar att jag hade fortsatt att spela...för idag vill du nog inte höra mig klinka. Vi har mycket musik i familjen för min man spelar kontrabas och är med i ett par band.
Mellersta dottern har goda anlag för musiken också och det var för hennes skull vi köpte flygeln. Nu har hon flyttat hemifrån så den står för det mesta tyst...om inte jag klinkar;)
Nu är klockan mycket igen...så det är hög tid för John Blund.
Godnatt och kram!
Lisa
Inte roligt att vara ensam på sjukhus som tioåring! Jag är själv utbildad barnsjukskötare och har upplevt oss vårdare som mycket olika! Där jag jobbade tidigare var det några skötare som var väldigt hårda av sig och det passar ju inte alls med barn. Men alla är vi olika :) Kram på dig!
SvaraRaderaHar ju hört den här historien förut, men usch den är lika hemsk varje gång. Är glad att jag aldrig behövt vara utan dig mamsing!
SvaraRaderaJa, lilla ungen min. Jag ska alltid vara hos dig. I alla fall tills jag blir gammal och vinglig -då får du vara hos mig. <3
RaderaÅh nu fick man gråta en skvätt tror jag bestämt... Så fint! :)
RaderaAnn-Louise
Jag läste och läste. Glömde bort att andas :)) Du är så bra på att berätta. Fy, sån där sjukhusvistelse kan ju sätta eviga spår. Vet fler som har liknade erfarenheter som dig. Ännu mindre barn som då blev lämnade själva för föräldrarna fick inte vara kvar. Hemskt.
SvaraRaderaÅterkommer till kvällen :)
Kram Ann-Louise
Jag tror att vi får ta och träffas och ha en berättarkväll, du och jag. Berättandets konst är lite bortglömd och jag vill gärna återuppliva den. Det är därför jag gillar din blogg - du berättar helt i min smak. Levande och känslofyllt! Kram - vi se till kvällen då : )
RaderaUsch, ensam och så liten. Min första sjukhusvistelse (förutom när jag föddes) var blindtarmen när jag var 12 (13?). Jag var också själv och jag minns hur jobbigt och pinsamt allt var. Jag kunde inte ens gå på toaletten själv! Hihi. Tur att man vuxit upp och inte tycker allt är lika pinsamt längre.
SvaraRaderaHa en fin dag!! /Elin
Visst får man hoppas det har förändrats, även om det säkert fanns de som var lite snällare även dåförtiden. Anki har också en liknande historia från en sjukhusvistelse i 4 eller 5-årsåldern. En sköterska som vägrade tro på att doktorn hade sagt att hon (A) fick sitta upp i sängen och till slut tappade tålamodet och tryckte ner henne i sängen. Med följden att fröken A gallskrek en smärre evighet och tappade rösten... Inga glada föräldrar som kom på besök sen, har vi fått berättats för oss...
SvaraRaderaUsch det känns som det är taget ur en gammal film, jag kan nästan se det framför mig. Hua! Skönt att inga barn behöver genomlida sånt längre. Tänk vad bra med dessa Ronald McDonald-hus som finns nu!
SvaraRaderaAngående kakan, det var precis så det gick. Med andra ord, ugnen var inte så jobbig att städa sen ;)
Jag unnar mig ofta slapp på soffan, men oftast när barnen har lagt sig. (Då är inte det dåliga samvetet så stort) Men att baka, och sitta helt för mig själv med mina tårtdekorationer det var det bästa jag gjort på länge :)
Ha det fint! Kram till dig
Åhhh vännen vilken upplevelse : ( vet många som vittnat om samma sak på 60-70 talet att mammor och pappor inte fick vara med urk. Tur att det inte är så längre hemskt! kram på dig Sofia
SvaraRadera