I dag hastade jag in på Pressbyrån på väg till jobbet. I vanlig ordning (eller oordning) hade jag glömt att äta frukost. Jag HADE faktiskt tänkt äta sojayoghurt men glömde bort det. På bussen mot spårvagnshållplatsen insåg jag att det skulle bli en lång förmiddag utan mat i magen. Därför gick jag in på Pressbyrån och plockade på mig en smoothie. Sedan ställde jag mig i en av de två köerna till kassan för att betala.
Framför mig stod en liten pojke på sådär nio - tio år med ett tuggummipaket i den lilla näven. Han höll det hårt medan han stod och tittade på godishyllan till höger om mig. Jag antog att han var son till en man som stod i den andra kön, eftersom de som köade före mig gick förbi honom till kassan.
När det var min tur sökte jag ögonkontakt med killen och fick det. Mannen som jag trott var hans pappa hade just betalat och gått. Jag insåg att den lille killen förmodligen köade som alla andra, och sa:
-Oj, trängde jag mig nu? Det var inte meningen! Jag såg inte att du stod i kö.
-Nej, sa den lille killen, jag har inte bestämt mig än.
När jag gick fram till kassan log tjejen mot mig och sa:
-Vad skönt med någon som frågar! Du är den första som brydde dig om att han stod där. Jag vet inte vad det är med vuxna, främst män. De bryr sig liksom inte om barn utan bara tränger sig förbi.
När jag gick till spårvagnen tänkte jag på hur en del vuxna beter sig mot barn. Jag funderade på om det har blivit så hårt klimat att vi inte ser de "små" människorna i vår stressiga vardag? Alla dessa goa och fina barn som man möter överallt. När jag så kom till den stora gymnasieskolan mitt i stan, där jag jobbar på tisdagar, gick jag mot entrén. I dörren stod en stor och kraftig kille i sjuttonårsåldern eller så. Jag såg honom när jag var så där tio meter från dörren. Han såg mig och stod kvar och höll upp dörren. Jag kände hur det blev varmt i mitt hjärta när han stod där och såg på mig, så snällt och höll upp dörren medan jag traskade in. Han fick ett leende av mig som han besvarade lite blygt. Mitt hjärta sjöng de fem trapporna upp till rummet där jag jobbar.
Pay it forward, tänkte jag. Du gör en bra sak och du får en annan tillbaka. Det måste löna sig att vara snäll och hjälpsam och att se de till storleken små människorna. För mig är nog ändå de minsta människorna de som bara trampar på andra och inte ser varken upp eller ner.
På tal om det som är smått kom jag att tänka på smågodis. Numera heter det ju plockgodis. Minns ni när det blev ändrat? Jag läste på Wikipedia att 1985 kom en rekommendation från Livsmedelsverket att butikerna skulle börja sälja godis som självplock. Givetvis fanns det regler för detta, som handlade om hygien. Orsaken till godisets ökning i Sverige antas vara just detta att priset sjunkit så på godis och att det är så lätt att plocka ihop en påse, istället för att stå och peka och säga "en sån" och "ett Riff" och "två salta fiskar".
 |
Bild: www.adlibris.se |
Fast jag saknar smågodiset bakom disk! Visst var det mycket godare att äta godis då, när det var lite mer fest över godisätandet!?
Boken på bilden är en underbar tripp i godis- och glassnostalgiträsket. Den finns att köpa hos
Ad Libris för 156 kronor. Bättre att lägga pengarna på den än på godis kanske? Eller båda delarna?
Jag blir helt lyrisk när jag bläddrar i denna bok! Doft- och smakminnen kommer åter och jag vill ha en hel påse från den här tiden. Drutten sockerfri tablettask, Käck (INTE Kick), surbomber, Twist i plåtburk Nickel och salta vägmärken. Ge mig nu!!!
 |
Bild: www.adlibris.se |