Jag tycker inte om!

När man var liten fick man inte säga att maten var äcklig. Inte i bamba och inte hemma. Fast hemma hos oss var det inte så väldigt hårt - man fick säga att man inte tyckte om maten ifall man bara smakade lite, lite. I skolan fick man höra att man skulle äta upp, för "tänk på de stackars barnen i Afrika! De skulle vara jätteglada om de hade din leverkorv/blodpudding/kroppkaka/sparrissoppa". Jaha, tänkte man - då kan ni väl skicka den till dem då! Inte vill jag ha sparrissoppa för att det fnns andra som vill ha den...

Jag minns inte att det fanns särskilt många maträtter som jag inte tyckte om. Kanske beroende på att mamma och pappa lagade den mat vi barn tyckte om, men också på att vi fick lära oss att äta många olika saker tidigt. Jo, kroppkakor som jag berättade om i ett tidigare inlägg och så sparrissoppa då. Det gillade jag inte. Men jag gillade lever, både stekt och i gryta. Pappa gjorde en fantastisk gryta av strimlad kalvlever, urvattnad i mjölk, sedan doppad i vetemjöl och knaprigt stekt. Så stekte han lök och bacon, hällde på grädde, tomatpure´ och kryddade och lät koka ihop. Till detta åt vi ris och lingon  och det var helt fantastiskt gott!

Jag har inget recept på detta men väl på leverbiffar gjorda av kyckling, vilket numera är det kött jag äter mest.

Kycklingleverbiffar

Ingredienser

500 g kycklinglever
500 g nötfärs
2 gula lökar
2 ägg
1 tsk salt
1 (½ ) krm vitpeppar
1 msk smör
1 msk olja

Riv löken fint. Mixa kycklinglevern tillsammans med äggen i en mixer. Det gör inget om den inte är helt upptinad. Blanda ihop levermixen med nötfärsen, löken och kryddorna till en ganska lös smet.
Klicka ut smeten till ganska små biffar i en stekpanna och stek dom i smör blandat med oljan cirka 3 minuter på varje sida. Ha inte för hög värme för det bränns lätt.

Det blir många biffar men dom är perfekta att frysa in.
Källa: http://www.matklubben.se/recept/kycklingleverbiffar_med_noetfaers__68394.html

Se dock till att kycklingen är död när du köper den...

I skolan smög jag med att jag tyckte om lever. De flesta rynkade på näsan och sa att lever var det äckligaste som fanns. Skolans leverpudding eller leverbiffar var väldigt goda tyckte jag, men jag sa alltid att bambatanten gett mig fler än jag ville ha, för att mörka för att jag bett om flera. Jag åt och låtsades att jag inte gillade det jag åt, vilket var en märklig upplevelse för den som tidigt fått lära sig att mat är en njutning. Och åt upp, det gjorde man. Annars kom skolans vaktmästare och ledde en tillbaka till stolen och man fick sitta där tills man ätit upp sin kalla leverbiff, kroppkaka eller vad man nu hade försökt gömma under servetten. Tårar hjälpte föga.

Min fina kompis S blev utsatt för detta en gång under lågstadietiden, men hennes kloka och starka mamma såg till att det aldrig hände igen. Hurra för sådana föräldrar, som inte accepeterar övergrepp (för det var just vad det var) på barn som inte vill äta.

Det jag hade svårast för var råa grönsaker. Riven morot gick väl bra och majs, men sallad eller vitkål gick bort. Fet-bort! Tomat och gurka ska vi inte tala om. Tomater ser ju så goda ut, men deras syrliga och slemmiga innanmäte gjorde att det vände sig i magen på mig. Jag kan fortfarande inte äta en färsk tomat utan äckelkänslor. Tunt skivad och befriad från kärnor och annat slibb går det fint. Gärna med balsamvinäger på och lite flingsalt. Men som den är - näpp, går inte.

Bild: www.felix.se

 Min morfar, som växte upp oerhört fattigt, hade väldigt svårt för att någon sa att maten inte var god. Han var i hela sitt vuxna liv (han blev 94 år) mycket tacksam över att kunna äta sig mätt. Min lille morfar som knappt hade råd att få med mat till skolan, fick god och vällagad mat sedan han träffat Eva som skulle bli min mormor. Hon hade gått i hushållsskola och lagade fantastiskt god mat och varje dag efter middagen (som serverades mitt på dagen)

var det efterrätt. Det kunde vara äpplekräm med mjölk, en mandelmussla med bär och grädde eller färska bär på sommaren. Morfar äslakde hennes mat. J,a han älskade hela henne!

Något som jag förfasade mig mycket över som barn var när morfar åt fett fläsk. Till rotmoset serverades kokt fläsklägg med den feta svålen kvar. Morfar slurpade glatt i sig det vita dallrande fettet och jag rös ända in i märgen. Men för en människa som växt upp så fattigt och knapert var detta feta en välsignelse. Det var svårt att förstå vad hunger var, tyckte jag, även om mamma berättat hur morfar haft det som liten pojke.

Det fanns också en respekt för matrester förr, som inte alltid finns i dag. När man ätit middag och det fanns rester tog man till vara på det som blev över. Antingen värmde man upp det till lunch nästa dag eller så gjorde man om det till en annan rätt. Potatismos blev till potatisbullar, något som jag faktiskt också avskydde! Överblivet ris blev en gratäng med kassler och någon sås över. Kallt kött tärnades och blev till pytt i panna. Fiskrester blev fiskgratäng eller fiskburgare. Återvinning helt enkelt.

Jag är fortfarande en sån person som har svårt att slänga överbliven mat. Med två små hundar är det sällan något behöver kastas. Jag kokar upp kycklingskinn och ger till hundarna liksom de seniga bitarna från kött går till dem. Både lilla B och stora F kan koka soppa på en spik, och det kommer att vara till en stor glädje för dem i livet. Stora F lever på halvt studielån just nu men klarar sig fint. Hon lagar i stort sett all mat själv och där kan man spara pengar, eller hur?!

Nå, åter till "äcklig" mat. Vad ogillar ni läsare för mat? Får man ogilla mat? Hur gör ni när era barn (om ni har några) inte vill äta? Måste de smaka? Berätta i en kommentar! Jag blir så glad för era kommentarer!