Sagan om den trötta bloggerskan och den goda fen

Det var en gång en halvgammal bloggerska som kände sig riktig, riktigt trött. Hon kände sig mer som 94 än 47. Bloggerskan arbetade med att läsa en massa uppsatser som skrivits av hennes rara elever, och bloggerskan skulle sätta betyg på dessa. Det var en mycket svår och i ärlighetens namn ganska tråkig uppgift och bloggerskan förtvivlade. Hon slet sitt hår, hon suckade och hon läste om och om igen. För hon var en alldeles äkta lärare.

När bloggerskan läst ungefär tio texter, kom hennes yngsta prinsessa med en mugg kaffe. Precis vad bloggerskan önskade sig! Starkt kaffe med sojamjölk och en skvätt vaniljessens - exakt så som hon vill ha det. Men - ve och fasa! Bloggerskan hade i ett anfall av dumhet placerat alla ( och då menar jag ALLA) godisar i sin stuga på landet, långt, långt borta. Bloggerskan nästan grät! HUR skulle hon orka rätta färdigt alla de magiska texterna, utan en godis till kaffet?

Plötsligt hörde hon en duns i hallen! (Ja, det här slottet hade en helt vanlig hall). Bloggerskan släpade sig ut för att se efter vad det var för en tråkig räkning som trillat ner igenom det lilla brevinkastet. Ett mystiskt brunt kuvert!? Bloggerskan hade ju inte ens hunnit med en enda önskning. Vad var det här?

Kuvertet hade bloggerskans namn fint textat på framsidan och på baksidan stod den goda fen i Hjo som avsändare. Himmel, tänkte bloggerskan - vad är detta? Hon slet upp (nåja) det magiska kuvertet medan de två små prinsarna tittade på  med stora hundögon. Vad kunde det vara?

Jo, ja, hurra, perfekt! Se själva:

Den goda fen ifrån Hjo hade hört bloggerskans önskan flera dagar innan hon ens uttalat, än mindre tänkt, den. Bloggerskan nästan grät av lycka! Nu kunde hon äntligen få något riktigt sött och gott till sitt kaffe och elevernas betyg var räddade!

Bloggerskan sänder en stor tacksamhetens tanke till fen och hoppas att hon fortsätter att leva lycklig i alla sina dagar. Och har hon inte fått  prinsen och halva kungariket än så lär hon nog få det en vacker dag. Snipp snapp snut och så var sagan slut. (Och Tobleronen också, hihi!)

Men den lilla, lilla berlocken som också låg i kuvertet tog bloggerskan till sitt hjärta och vårdade ömt i alla sina dagar!