J och min mat

När jag dejtade J för lite mer än tio år sedan, var nog en av de bidragande orsakerna till att han behöll mig, min matlagning. Jag vet inte vad han åt när han var gift, men åren som ungkarl hade i alla fall ägnats åt annat än matlagning, det är ett som är säkert. Familjen Dafgård måste ha fått avskeda minst tre personer när jag kom in i hans liv.

En av de första gångerna vid vårt matbord, tittade mina barn förvånat på J som suckade och stönade av välbehag över min kokkonst, och sa: J, vad åt du egentligen innan du träffade mamma???

I vår familj har vi alltid ätit gott, även om det varit vardag. Jag menar, varför äta fet och äckligt salt köpemat utan näring, när man enkelt kan laga både godare och billigare mat snabbt och lätt. God mat är inte alltid synonym med svårlagad och krånglig mat. Nåja, J åt vidare utan att bry sig om tjejernas förvånade miner.

Och så har det fortsatt. J är min största beundrare när det gäller matlagning. Om jag skulle vilja ha min vilja igenom (vilket jag alltid får) lagar jag bara pesto på basilika, parmesan och vitlök och olivolja så är saken biff. Eller så gör jag som ikväll; en chimichurrykryddad kalvstek med blomkålspuré och ugnsstekt potatis och kantarellsky. J var lyrisk och viftade med armarna som en galen italienare. Till och med lilla B hade svårt att inte skratta åt hans utspel.

Igår var det mitt hembakade bröd med oregano och soltorkad tomat som fick honom att sjunga "amore" på någon slags låtsasitalienska. Visst är det tur att jag har en man som gillar mat!? Han älskar sallad, paté och soppa. Jag behöver inte stå och steka biffar för att han ska bli glad (hurra!).


Brödet jag bakade var lite fusk, eftersom det var en mix från Finax. Jag kan dock inte låta bli att pilla dit lite egna ingredienser. (Det har nog aldrig hänt att jag följt ett recept till punkt och pricka.) Alltså strimlade jag soltorkade tomater och rörde ner i smeten tillsammans med oregano. Brödet blev perfekt genombakat då jag rådfrågat stora F om innertemperaturen som skulle vara 95 grader.

Jag tänker inte tala om hur många skivor J åt, men det var fler än dubbelt så många som jag och lilla B åt tillsammans. Detta inlägg är alltså en hyllning till min J, som aldrig klagar på min mat, utan alltid är positiv och tacksam över det jag ställer fram. En stor fördel är att medan jag börjar bli allt mer bedagad (jo, det händer oss alla) så kommer min matlagning att bli bättre och bättre med åren. Detta gör att jag har en viss förhoppning om att få behålla J, så länge det bara går. För han är väldigt bra, ska ni veta!

Hur är det med era äkta/oäkta hälfter? Gillar de er mat eller är det rent av de som lagar maten? Berätta!