Matminne nr fem

Jag älskar att baka! Tyvärr är kakor, tårtor och andra godsaker inte precis det jag behöver just nu. Vinterns stillsittande har satt sig både här och där och jag jobbar hårt för att bli av med det extra fett som satt sig på olämpliga ställen. Men ändå... Jag tycker verkligen att just bakning är något av det roligaste som finns. Vispa, knåda, rulla, dekorera, grädda och bjuda!

Nästan alla människor gillar ju hembakat, och i olika undersökningar har man slagit fast att den doft som är mest tilltalande när man t.ex. visar ett hus eller en lägenhet för försäljning, är just doften av hembakat. Det finns en känsla av hantverk och gamla traditioner i att baka. De flesta familjer har sina särskilda recept och särskilda kakor som ska bakas vid särskilda tillfällen.

I böckernas värld har vi t.ex. häxans pepparkakshus, Prousts madeleinekakor och ramsan Baka, baka liten kaka. I musikens värld finns barnvisan om sockerbagaren som bor mitt i staden och i TV svämmar programtablåerna över av folk som bakar. Monica Ahlberg är den vackraste bagare jag vet och Leila är den värsta smilfinken jag vet (även om hennes kakor säkert är goda tål jag inte att se henne).

http://monikaahlberg.com/site/index.php

Barnprogrammet Tårtan handlade om en diamant som hamnade i en tårta och en apa som hade rymt. De var sjömän och fick ett bageri. Eller hur var det nu? HÄR kan du kika på ett avsnitt och bli lite nostalgisk om du vill. Om du är ung kanske du mest undrar vad jag skriver om. Klicka då ovan så får du se vad du missat! Aproligt!

När jag var barn fick jag alltid vara med och baka. Mamma bakade bröd, som jag inte tyckte om. Hennes formfranska var vita och ibland inte helt färdigbakade (som jag minns dem). De smakade ingenting och jag avskydde detta bröd. Samma sak med bullarna. Ganska vita och lite degiga. Hennes småkakor var däremot sanslöst goda. Kolakakor, chokladbröd, brysselkex, schackrutor, korintkakor, kokoskakor och andra som jag inte orkar räkna upp.

Hos mormor fick man alltid plättbakelser med glasyr (usch!), förföriskt doftande kalljästa vaniljbullar, kokostoppar, mandelmusslor med grädde och sylt, pepparkakor och syltsnitt med glasyr. Hemlagad hallon- och röd vinbärssaft att dricka gjorde fikastunden helig. Vi drack ur höga porslinsmuggar med sugrör av plast med en sked i änden. Tuggade man på dem blev de platta och mormor blev inte glad.

Bild: http://softisanna.blogg.se/forstaforsoket
/images/2010/377350_71756203.jpg

Själv började jag baka tidigt. När jag var tretton år konfirmerade jag mig, till mammas och pappas... inte så stora glädje. De tyckte väl att jag skulle strunta i det eftersom jag nu inte trodde på Gud men jag framhärdade. Jag bestämde att gästerna på min konfirmation skulle undfägnas med sju sorters kakor plus vetebröd plus tårta. Jag bakade och bakade. Bäst minns jag Sarah Bernardbakelserna jag gjorde. Till och med smörkrämen gjorde jag själv. Min faster Dodo älskade dem, minns jag.

När jag flyttade hemifrån var jag bara sjutton år gammal (ung). Det fanns inte mycket pengar att baka för - det enda jag bakade var matbröd eftersom jag oftast hade ont om pengar. När jag senare blev sambo och fick egen familj började jag baka igen. Barnens far bakade fantastiskt gott bröd och jag bakade kakor. Barnen tyckte att det vara så konstigt att deras pappa som var så bra på att baka bröd inte kunde ro iland att baka en sockerkaka. Hur han än gjorde och vilket recept han än använde så gick det åt pipsvängen. Kakan blev platt, hård eller misslyckad på annat sätt. Men en dag i microns barndom kom han hem med ett leende på läpparna, det kan ha varit 1995. I affären hade han hittat en kakmix för microugn med form av papper och allt. Nu hade han hittat lösningen på hur han skulle lyckas med sockerkakan. Eller inte...

Bild: http://www.alltommat.se/

Utan att gå in på detaljer kan jag säga att kakan hamnade i trädgården och inte ens småfåglarna ville äta den. Barnen skrattade åt detta länge och så gjorde även deras far. Men han var grym på att baka bröd.