När mormor och morfar blev storbekanta

Min mormor var en enastående kvinna. Vi hade en fin relation, jag och mormor. Jag älskade att sitta i hennes kök och hjälpa till med att knåda bulldeg och andra godsaker som hon bakade och lagade. Mormor hette Eva och var gift med min morfar, Gustav, i mer än sextio år. Det var ingen dans på rosor men de kämpade och höll ihop hela livet. De var, för att citera vännen Camilla, av den sorten som inte görs längre.

Mormor Eva träffade Gustav på dans. Eva var tondöv och beundrade människor med sångröst. Mången gång berättade hon för mig om när hon gick i småskolan och läraren bad henne att inte sjunga fullt så högt, när klassen sjöng psalmer. Eva skämdes... Men Gustav hade sångröst och Eva föll som en fura. En mycket liten fura.

Eva och Gustav blev fästfolk och bestämde att de skulle gifta sig. I förlovningsgåva gav Gustav Eva två fina ljusstakar i silver, den ena med inskriptionen Eva och den andra med 24/12 1930. Hon berättade för mig, med glimten i ögat, att när hon fått dem blev hon och Gustav "storbekanta". "Då fick han som han ville, sa hon, men tillade "Och jag ville jag med". Sedan sade hon att jag skulle ha ljusstakarna och att jag var tvungen att putsa dem - annars skulle hon spöka för mig...

Bild: Lilla B

Mormor Eva var en mycket rolig människa. Fortfarande efter sextio års äktenskap kunde hon få morfar att skratta när hon berättade historier. Hon lade till en massa detaljer som absolut inte kunde vara sanna men som gjorde historien roligare. Jag älskade att lyssna på hur hon köpte "svartslaktat" kött under andra världskriget och cyklade hem med detta i mörkret.

Varje jul putsar jag mormors ljusstakar, tänder ett ljus för henne och tänker lite extra på henne och morfar som gjorde min barndom så ljus. Jag har dem i tacksamt minne bevarade!