Vörtbröd

Jag är totalt värdelös på att baka bröd. Matbröd alltså. Jag vet inte om det hänger ihop med att jag tyckte så illa om mammas hembakade brödlimpor när jag var liten? När det var nybakat tyckte jag att hennes bröd var gott, men efter att ha varit fruset blev brödlimporna hårda och lite degiga när de tinades upp. Jag älskade att komma hem till kompisar som bjöd på smörgås gjord av köpebröd - gärna skogaholmslimpa. Samma sak med köpeköttfärssås. Jättegott, fast där får jag ju säga att mammas ändå var godare.

Stora F är dock enormt duktig på att baka bröd. Hon gjorde årets vörtbröd, trots att jag slarvat bort degkroken till min assistent. Hur korkad får man vara? Jag avskyr mig själv när jag gör sådant, men stora F knådade tålmodigt degen och jäste två fina limpor. Förmodligen är det så att jag tar för mycket mjöl i min deg...

Här poserar stora F med de fina bröden. När de gtäddats var de 95 grader i mitten - det måste jag komma ihåg, jag som sällan bakar igenom dem. Det där med att knacka på brödet är inte min grej. Jag tycker att de låter ihåliga hela tiden... Jag slapp russin i bröden också. Ingen av oss uppskattar de där hala, äckliga russinen som halkar omkring i munnen. Blä!

Brödet fick bo i min fina julburk, som jag fått av min kära mamma för länge sedan. Jag älskar plåtburkar, gamla som nya. Den här är speciell tycker jag, med julharar (kaniner?) på. Färgerna är lite annorlunda och jag undrar om inte burken är från Tyskland...