Tröst

Vem ska trösta knyttet?

Bild: www.bokia.se

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är. "

Tove Janssons text om det ledsna och rädda knyttet ger mig gåshud varje gång jag läser den. Jag hade tänkt lägga upp hela här men då hade inläggets längd säkert skrämt iväg mina sista läsare, haha. Den är lång nämligen. Jag känner mig som det lilla knyttet ibland. Rädd, ängslig, liten och inte så stursk. Men ibland vågar jag också stå på mig, precis som knyttet när han biter i mårrans kalla svans (stackars, stackars mårran) och imponerar stort på skruttet, som är lika ängslig som han själv.

Bild: www.nigella.com

När man behöver tröstas är det livsfarligt med mat som tröst. Lätt att man tröstar sig lite för ofta och med fel grejer. Jag menar... vem tröstäter rivna morötter? Jag såg ett program med matgurun Nigella Lwason för ett par år sedan, där kvällens program handlade om just tröstmat. Vet ni vad hon lagade som tröstmat??? Potatismos!!! PAH! Det var det dummaste jag någonsin har sett och jag kan inte riktigt förlåta henne för det, även om jag innerst inne tycker att hon är både duktig, smart och sanslöst vacker. Hrmpf!


När jag är ledsen och faktiskt tar till något att äta som en liten tröst eller uppmuntran äter jag gärna en god smörgås eller en riktigt god chokladbit. Nu menar jag inte när man är riktigt ledsen för då vill ju knappast någon äta, men när man känner sig lite nere eller har en hemsketenta framför sig (vem är inte nere då?). Vad äter ni, mina kära läsare, när ni känner att humöret behöver boostas med något ätbart? Är ni så där duktiga att ni ger er ut på en löprunda eller gör ni som de flesta andra - stoppar något i munnen???

Inför studentfesten...

Nu är det bråda dagar. På torsdag tar lilla B studenten (lilla???) och det ska lagas, fixas och bakas. Temat är pastell och jag har slöjdat mina första vimplar i papper och hängt upp. Bilder kommer senare. Lilla B:s kameraobjektiv trasslar så jag inväntar stora F som kommer med sin kamera på onsdag kväll.

Det var inte så svårt att välja vad vi skulle bjuda på för mat - det svåra var att hitta på en dessert som fungerar. Så... Vi kommer att ha två desserter i miniformat istället för en. Nu har jag ett par läsare som förmodligen dyker upp på studenten, men det hjälps inte. Jag lägger ut ett par bilder på mitt första försök att kavla ut sugar paste.

Det var lättare än jag föreställt mig. Det svåra var att modellera något piffigt ovanpå de pyttesmå cup cakesen. Jag ville ha hjärtan men hade ingen så liten stans. Får se hur jag ska lösa det. De på bilden är banachokladmuffins med chokladkräm och så då sugar paste med vaniljsmak över. De små flaggorna på tandpetare har jag gjort på fri hand av scrap bookingpapper från Tilda design. Formarna är inköpta på Lagerhaus, och är en storlek nånstans mittemellan knäckformar och muffinsformar. Jag tycker att de blev ganska fina för att vara ett första försök...

Det här blogginlägget blir kort eftersom jag har en snarkande bulldogg som envisas med att ha hakan på min arm när jag ligger i sängen och försöker blogga. Jag ger upp. Bloggande har sin tid och hundgos måste få ha sin tid.

Mors dag!

I dag är det alla mammors dag - de som har ett barn, många barn, biologiska barn, adopterade barn, barn som är i himlen eller barn som de tar hand om tillfälligt. Oavsett vilken kategori man tillhör är det väldigt speciellt att vara mamma. Det är min viktigaste roll i livet även om jag gjort en massa fel och slarvat med mina barn och borde varit bättre men... jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har älskat dem (och gör!!!) mer än någonting annat i världen. Den kärleken hoppas jag uppväger alla fel jag gjort. Jag hoppas också att det faktum att jag inte är en supermorsa gör att mina barn slipper den där bilden av en ouppnåelig mamma. De behöver inte tävla om perfektionen, eftersom jag inte har den.

Min egen mamma har som alla andra förtjänster och brister. Det har alla människor. I dag är det mors dag och därför tänkte jag beskriva några saker som min mamma är och varit bra på. Det som hon inte varit bra på är precis som med mig - det gör henne till en mänsklig varelse.

Min mamma är en fantastisk berättare. Hon har en förmåga att berätta sagor men också sådant som hänt "på riktigt" så att alla lyssnar. När jag var barn var favoriterna i de röda samlingsvolymerna från "Det bästa", Snödrottningen, LillKlas och Storklas samt Skönheten och odjuret. Och så Elddonet förstås. Och Östan om sol, västan om måne. De röda skorna, Halvkyckligen, Den ståndaktige tennsoldaten... Listan kan bli lång. Mamma läste alltid sagorna med stor inlevelse och använde olika röster till de olika karaktärerna. Min favorit var när hon var odjuret i ovan nämnda saga. Jag rös av förtjusning när hon väste fram "Vill du gifta dig med mig"?" till Skönheten i sagan. Varje gång hon sa nej blödde mitt hjärta för det stackars odjuret. Det var en bra saga, något helt annat än Disneys idiotiska version med talade tekannor och annat trams.

Jag älskade också när mamma berättade om sin barndom. Historien när illern bet sig fast i katten Olas tass och morfar måste slå den i huvudet med en hammare för att den skulle släppa taget. Berättelsen om de vackra tittäggen som mamma och hennes syster Mona fick varje påsk. Spökhistorier som mamma själv upplevt. Berättelsen om när hon och hennes kompis lyckades lura en tjej att ta på sig sin vattenfyllda regnmössa var min favorit. Det var också underbart att höra om alla som bodde i byn där mamma växte upp. Kalle Fix, Gölatrollet och Kalle på Varnäs.

Allt blev levande när mamma målade med ord. Jag ville höra om dem om och om igen. Fortfarande kan jag be henne berätta och lyssna ur vuxenperspektiv. Ibland skrattar vi så att vi nästan kissar på oss. Det är fantastiskt att kunna skratta så med sin mamma.

Mamma har också stått upp för oss barn när vi blivit utsatta. Min lillebrors elaka fröken fick ge sig när hon kränkte honom på lågstadiet. Min fröken fick hon att stampa i golvet av ilska en gång, men hon var också en jäkla kärring.

När jag var arg lät hon mig skrika färdigt. Inget hyssjande för att folk inte skulle höra. Hon var konsekvent och gav inte efter för regler hon satt upp. Hennes regler var inte hårda utan rättvisa och lätta att förstå. Hon lärde mig vad människovärde är och att respektera även de som är annorlunda och utstötta. Mamma pratade alltid med fullegubbar och byfånar som andra vände ryggen åt på busshållplatserna. Hon ordnade kalas för mig när jag inte blev bjuden till elaka Lottas födelsedagskalas, för att hon blivit arg på min mamma. Hon baddade min panna när jag var sjuk och trollade fram äppelsaft ur tomma luften. Hon gjorde världens godaste köttfärssås, fyllda paprikor och korv med pricksås.

I dag är min mamma 76 år. Hon är en självständig och stark kvinna. Klok och rolig och snäll. Hon jobbar fortfarande några timmar i veckan och är ute i svängen och roar sig med folk. Förra sommaren åkte hon kanalbåt i England med sina kompisar. Sedan var hon guide i en vecka, för Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, på deras sommarresa. Ibland blir hon förvandlad till Stålfarfar och sjunger andliga visor med stor inlevelse och inte ett öga är torrt. Av skratt! Jag skrattar nästan ihjäl mig när detta händer.

Min mamma är ingen perfekt människa. Men för mig är hon den bästa mamman! Tack, mamma, för att du är min mamma!

Båtar även för den som inte gillar havet...

För ett bra tag sedan var jag hos min kusin Vitamin som lagar så fantastisk mat. Till dessert fick vi de sötaste båtar gjorda av vit choklad, fyllda med  mörk chokladmousse smaksatt med chili. Till detta serverades en frisk fruktsallad för att balansera hettan i chilin och sötman i den vita chokladen.

Båtarna hade hon gjort av over headfilm (bra att jobba i skolan ibland, haha!), som hon klippte till och fäste ihop som båtar med ett gem i den öppna änden. Sedan penslade hon vit smält choklad på i lager på lager tills det blev så tjockt att de kunde lossas och stå för sig själva. Visst ser det gott ut!?

Gädda, lax och andra fina fiskar

När jag var liten älskade jag att meta. Känslan av att sitta på en brygga och titta på det rödvita flötet som stilla guppade hit och dit i väntan på att det skulle försvinna. Killet i magen när flötet hastigt dök för att strax ploppa upp igen. Besvikelsen när man drog upp reven efter ett rejält hugg och bara kroken var kvar, masken uppäten och jag lurad på konfekten. Som motvikt fanns då lyckan när flötet sjönk och man drog, drog och drog och det stretade emot bra där nere i djupet. Min tävlingsiver som väcktes i kampen mot jättefisken, som i allmänhet visade sig vara en liten, liten aborre men så stark i sitt motstånd. Lyckan när man drog upp fisken och fick beröm av morfar för att man varit så duktig.

Lillebror på Hjortahammars brygga

Morfar, ja. Han packade den gamla Opeln full med metspön och maskburk och plasthinkar och jättehåven. Jag och min bror Martin var så förväntansfulla. Sedan körde vi ner till Nättrabyån, där han sänkte ner håven i vattnet, och strödde havregryn på vattenytan. Vips kom det en massa löjor och åt, och så drog morfar upp håven igen. I håvens botten sprattlade det och glittrade som silver. Vi lade försiktigt över dem i morfars hink med vatten och så körde vi till vårt speciella fiskeställe, Hjortahammar. En liten vik med några båtar vid en brygga och en broöppning med plats att sitta eller stå vid sidan av.

Jag fick alltid flest fiskar. Åtminstone kändes det så. Jo, jag vet att jag hade fiskelycka. Jag var taktisk, lade ut reven på olika ställen, ändrade sänket och flötet för att känna av hur djupt det var. Jag tyckte att det var så roligt att jag knappt hade tid att äta mormors äggsmörgåsar eller kalljästa vaniljbullar. Maskar åkte av och på, fiskar som var för små till och med för Kålle (katten) åkte tillbaks i havet.

En gång fick jag en gädda på vanligt metspö. Jag hade fått ett nytt metspö av morfar. Han hade köpt det i byns lokala ICA-butik för 4.90. Jag ville meta med riktigt bete istället för mask och det fick jag så klart. Rätt som det var högg det ordentligt och mitt flöte försvann som en avlöning. Morfar hjälpte mig att bärga besten som vägde 1,5 kg. Den största fisk jag fått. Den grönskimrande gäddan hade något konstigt i ryggen - ett metallmärke från någon fiskemyndighet i Mörrum. Jag fick hjälp av morfar att skicka in märket till dem och erhöll fem kronor i ersättning. Jag som hade hoppats på en rejäl "hittelön", haha!
Gäddan donerades till mormor som lagade till den men jag ville inte ha. Jag tycker fortfarande inte att gädda är en god matfisk, benen oaktade. En fisk jag däremot tycker mycket om är lax. Det kan jag äta i många olika varianter. Imorgon ska jag och J åka till kolonistugan på kvällen och då är det käckt att ha färdig mat med sig. Därför har jag lagat en middag redan ikväll så att vi slipper stå och greja sent imorgon.
Hemköps nya tidning Salt och peppar har ganska roliga recept att bjuda på ibland. Den här veckan högg jag på deras inkokta lax med ingefära & chili. Till denna kommer jag att servera svart spaghetti med vitlök och en wasabicreme. Här kommer receptet:

Inkokt lax med chili & ingefära

Gör först wasabicremen genom att blanda 1 dl naturell yoghurt med 1 msk wasabi, 1/2 tsk salt och 1 krm svartpeppar. Ställ i kylen medan du fixar fisken.

Putsa  sedan 500 g laxfile och skär den i kuber, ca 3 X 3 cm. Blanda 1/2 dl limesaft, 1/2 dl socker, 3 dl vatten, 1 msk salt, 1 urkärnad röd chili, skuren på längden och 70 g skivad färsk ingefära i en kastrull. Koka upp lagen och låt sjuda ett par minuter. Lägg i laxbitarna óch koka sakta ytterligare 1 - 2 minuter. Ställ kastrullen åt sidan och låt laxen svalna i lagen.

Lägg laxbitarna på en bädd av sallad och kokta sockerärter. Toppa med lite inlagd ingefära och en klick wasabicreme.



Jag tänker servera laxen med svart spaghetti istället för på salladsbädd, men det gör man ju som man vill.

Förberedelser och cupcakes

Ikväll sover jag för öppet fönster. Jag är så otroligt varm av mig och har svårt att sova för tillfället. Jag går till sängs med Jamie Oliver ikväll, eller snarare boken jag vann hos Amy's piece of cake. Underbart inspirerande recept!

Om en dryg vecka är det dags för studentfest här hemma. Nu filar vi på vad vi ska bjuda på att äta och hur vi ska ordna allt. Jag gör plakat i smyg och lite annat pyssel som jag inte kan visa här på bloggen än. Några av mina läsare kommer att närvara på kalaset och då blir det ju ingen överraskning, vad vi ska bjuda på. När jag letade recept hittade jag den här söta skapelsen på Tasteline. Jag har dock svårt för den otroligt söta frostingen. Det krullar liksom ihop sig i munnen på mig och jag kan omöjligt få i mig en hel cupcake. Därför tänkte jag göra en minivariant, fast med fyllning och ett annat överdrag. Ni får se det efter festen men tills vidare bjuder jag på det här receptet.

Vaniljcupcakes

3 st ägg

2 dl strösocker

3 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker

0,5 dl vaniljyoghurt

Frosting

100 gram mjukt smör

500 gram florsocker

2 msk grädde

saft av 0,5 st citron

karamellfärg

Ca 16 stycken

1. Vispa ägg och socker fluffigt.

2. Blanda i en separat skål mjöl, bakpulver och vaniljsocker.

3. Vänd ned det i äggsmeten och rör i yoghurten. Blanda väl.

4. Sätt i muffinsformar i en muffinsplåt och fyll sedan formarna till 2/3.

5. Grädda mitt i ugnen i 175 grader i ca 15 minuter.

Frosting:
1. Rör smöret mjukt med en elvisp och tillsätt florsockret lite i taget.

2. Häll i grädde/mjölk och citronsaft. Vispa ca 5 minuter på medelhastighet,
färga smörkrämen i önskad färg.

3. Spritsa ut krämen på dina muffins.

Recept: Linnéa Seidel
Foto: Katja Kristoferson

http://www.tasteline.com/recept/Vaniljcupcakes

Ute och cyklar?

Ja, jag är väl som de flesta andra ute och cyklar ibland. Min cykel är mitt bästa transportmedel i de flesta väder! Eftersom jag inte har körkort måste jag hitta alternativa sätt att ta mig fram, och då spårvagn är ineffektivt och buss gör mig illamående är cykeln mitt bästa färdmedel.

Min första cykel var en röd trehjuling. Jag var fyra år och fick till slut en alldeles egen trehjuling. Snällt barn som jag var hade jag under en tid sprungit bredvid när de andra barnen hos dagmamman cyklade. Min dagmamma påpekade för min mamma att jag kanske också skulle vilja cykla, vilket gjorde min ömma moder bestört. Hon och pappa hade inte ens tänkt tanken på att jag skulle kunna vilja ha en cykel. Ingen skugga över dem, men slutet av sextiotalet var en tid då många föräldrar förverkligade sig själva, brände BH:ar och diskuterade politik. De som heltidsarbetade hade inte alltid koll på hur deras barn hade det...


Jag, med min fina cykel

Min andra cykel var också röd. Den fick jag när jag var sisådär sex år. Jag prövade att cykla på den hemma på Lärkvägen och föll med dunder och brak bland surrande bin i vår klövertäckta  gräsmatta. Jag grät och tänkte att jag nog aldrig skulle kunna lära mig att susa sådär fint och fort som de stora barnen gjorde nerför backen till kiosken i byn. Farten lockade mig även om jag var rädd i början. Utan att jag minns hur, lärde jag mig att cykla. Rätt som det var susade jag nedför kioskbacken, som ett streck. Kände vinden rufsa håret, för hjälm hade ingen. Eller, jo förresten... en gång hade jag det. En fredag var jag och min kusin A ute på gatan och cyklade. Vi hade ridhjälm eftersom vi skulle till stallet lite senare.

Jag minns inget mer förrän jag vaknade upp i min morbrors bil på väg till Karlskrona lasarett. Något rann från min panna, och tur var väl då att jag inte förstod att det var mitt eget blod. Tack vare att jag hade ridhjälm på mig klarade jag mig undan med en hjärnskakning och ett ärr i pannan. Utan den hade kanske hela mitt huvud spruckit då jag med full kraft flög in i en lyktstolpe och svimmade.

Vart vill jag då komma med dagens inlägg? Ja, jag vet inte just. Kanske att det är bra med änglavakt men att det inte alltid räcker. Jag skulle vilja ha en lag på cyklehjälm för alla. Tyvärr räcker ju inte människors sunda förnuft, för oj vad många det är som cyklar omkring utan hjälm. Tror man att skallen blir väldigt stark och hållbar när man fyllt femton får man nog tänka om. Jag menar, det är ju då det upphör att vara olagligt att cykla utan hjälm.

Och om du tycker att du blir ful i cykelhjälm och att frisyren blir förstörd kan jag bara tipsa om att en spräckt skalle knappast gör ditt utseende någon större rättvisa. Att cykla är härligt och nyttigt och bra motion och nästan gratis. Man kan ta med sig en god matsäck och ha picknick någonstans utan större planering. Därför tänkte jag nu tipsa er om lite god utflyktsmat att ta med. Förutom hjälmen då...

På matsajten www.pepparochsalt.se hittade jag ett recept på den matsäcksvänliga pizzasnurran. Här en variant med pesto...

Pestosnurror

Den matiga, snabblagade och utflyktsvänliga pizzabullen förtjänar en upprättelse. Här är pestosnurran!

• 2 1/2 dl vatten, fingervarmt
• 25 g (1/2 paket) jäst
• 1/2 tsk salt
• 1 msk olja
• 3 dl rågsikt
• 3 dl vetemjöl
• 1/2 dl tomatpuré
• 1/2 dl pesto (gärna hemgjord)
• 1 paket, 200 g, mozzarella
• (150 g skinka, jag tar rökt kalkon)
• 1 ägg
• 1 msk mjölk
• oregano

Cirka 20 stycken.

Lös jästen i vattnet och blanda därefter i salt, olja och det mesta av mjölet. Spara lite till utbakning. Rör till en smidig deg och låt jäsa i 30 minuter. Ta upp degen, knåda den och kavla ut till en rektangel som mäter cirka 30x40 centimeter. Se till att degen inte kladdar i bakbordet innan du börjar med fyllningen! Bred på tomatpurén jämnt, klicka ut peston och avsluta med att riva mozzarellan och fördela över. Rulla försiktigt ihop från långsidan och skär sedan 1 1/2 centimeter breda bitar med en vass kniv. Lägg ut snurrorna på plåt klädd med bakplåtspapper och låt jäsa i ytterligare 30 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa upp ägget tillsammans med mjölken och pensla snurrorna. Strö över oregano och grädda sedan i 15- 20 minuter, tills snurrorna har fått fin färg.

Recept och foto: Magnus Carlstedt, Peppar och salt

Lägga rabarber på de första rabarberna...

Varför säger man att man ska "lägga rabarber på" något? Det handlar, som så många andra gånger i vår språkhistoria, om att man förvrängt ett uttryck till något man tyckte att det lät som. Det ursprungliga ordet var "embargo"; ett spanskt ord som betyder "beslagtagande".  Detta ord kommer i sin tur från latinets "barra" som betyder "tvärslå" och har genererat ord som "barrikad" och "barr". Jag tycker att det är roligt med etymologi, dvs. läran om hur olika ord har uppstått. Kanske typiskt nördigt av en språklärare, men det står jag för.

Jag är ju ingen paj-älskare så när nu alla andra glatt bakar rabarberpaj av de första späda rosa stjälkarna står jag där och kliar mig i huvudet. Vad ska jag göra av mina? Chutney är gott men vi äter liksom aldrig upp innehållet i alla de där chutneyburkarna som står så fint i skafferiet...

Därför tänkte jag istället tipsa er om en god rabarberdricka i dag. Jag hittade det enkla receptet i COOP MedMeras mattidning "Mersmak" som brukar trilla in i mitt brevinkast då och då. Ibland finns det riktigt bra recept och tips i denna tidning. Bra dessutom att den finns på nätet, så att man slipper spara papperstidningen. I motsats till J tycker jag om att ha information i datorn. Då vet jag var allting finns. Han däremot älskar att samla papper på hög och skriver ut en massa saker och stoppar i mappar. Var och en lycklig på sitt sätt, men jag blir personligen tokig av alla högar med papper som man aldrig orkar gå igenom.

Bild: www.alltommat.se

Rabarbersaft med två smaker

1,5 liter färdig saft
1 kg skivad rabarber
1, 5 liter kokande vatten
6,5 dl rörsocker

Smaksättning 1
saften av 3 lime + rivet skal av 2 lime

Smaksättning 2
1 - 2 kanelstänger

Gör så här:
Lägg rabarberbitarna i en rymlig kastrull eller gryta. Slå det kokande vattnet över och tillsätt valfri smaksättning. Låt stå och dra i rumstemperatur i ett dygn.

Sila saften genom silduk eller durkslag och häll tillbaka den klara vätskan i kastrullen. Tillsätt socker och värm under omrörning tills sockerkritsallerna har löst sig.

När saften är 80 grader är den färdig. Häll saften på rengjorda varma flaskor, som du vänder upp och ner på när du fyllt dem. På så sätt bildas vakuum och det blir inte så lätt mögel. Jag brukar ställa dem up och ner i en hink tills de svalnat. Då vänder jag på dem igen och ställer dem i källlaren. Enligt receptet ska de hålla ett år, men så gammal lär inte den här goda saften bli.

Fina web-butiken Lykka!

Hos www.lykka.se kan man hitta de mest spännande saker att köpa. Jag har förälskat mig en gryta som gör hela jobbet åt en när man är på jobbet. Jag älskar att laga mat, men de dagar jag är hemma runt halv åtta efter att ha handlat och fixat, vore det skönt om maten var klar. Detta fixar fina grytan Crock pot. På morgonen stoppar du i de ingredienser du vill ha i din gryta, och när du kommer hem står grytan där - klar och väldoftande och du kan bara äta och ta det lugnt. Man kan själv reglera hur länge maten ska lagas och varmhållas. Energiförbrukningen är låg och det finns också ett överhettningsskydd som gör att man inte behöver vara rädd för att det ska börja brinna. Hur bra som helst! Varför är det ett helt år till min nästa födelsedag???

Finns hos www.lykka.se

Sockerchock!

Detta inlägg blir för ovanligheten kort. Jag måste bara visa bilden som lilla B tog av mig och min vinst som jag hämtade hem i påskas! Vi har fortfarande godis kvar, trots ivriga försök att ge bort det mesta. J är svår på godis och har svullat i sig en hel del, medan jag själv trots allt lyckats låta bli rätt bra. Ganska bra i alla fall. Men visst har det slunkit ner en och annan seg läpp och tigerhuvud. Mums!

Matlagning och trädgårdsarbete

I dag har jag haft en ovanligt aktiv lördag, slutfirad som jag nu är för den här gången. Jag vaknade tidigt och efter morgonkaffet cyklade jag till J för att hjälpa honom lite hemma, medan han högtryckstvättade altanen och balkongen. Det var ganska ljummet ute och jag gillar cykleturen mellan Västra Frölunda och Mölndal. Det är ungefär en mil mellan våra hem och bästa vägen att cykla är längs en cykelbana, där det förr inte fanns annat än åkrar och ängar. Numera är det hus överallt och gamla lärarhögskolan där jag gick och svettades några år, håller på att byggas om till kontor. Ser det ut som i alla fall.

När stor F var liten åkte vi ofta bussen till gamlamormor som bodde i Mölndal. Stora F kallade henne för mumin, utan koppling till mumintrollen. Hon kunde helt enkelt inte säga mormor. Då åkte vi på den gamla vägen förbi gamla hus och blomsterängar, förbi plantskolan med gårdsbutik och höll utkik om den vita hästen skulle vara ute i hagen och ... ja!... det var den. Puh, stora F kunde bli ganska arg om inte allt blev som hon tänkt, då när hon var liten.

I dag cyklade jag fort och lätt hem till J och satte igång att laga lunch först och främst, för att han skulle slippa gå in och göra det mitt i tvättandet. Dessutom gjorde jag middag, som en liten överraskning. Jag delade kycklingfiléer på längden, så att de blev hälften så tjocka, lade dem i en ugnsfast form, strödde över en hackad gul lök, några matskedar av kryddan mango-curry, lite soja, peppar, grönsaksbuljongpulver, rivet skal av en apelsin och saften av densamma och sist av allt en paket matlagningsgrädde. Jo, en halv vitlök hackade jag också ner. Det smakade ganska gott ( jag provade en sked när det var klart). Supersnabbt och lätt.

Till lunch blev det hemgjord guacamole, strimlad och stekt tacokyckling, salsa med tomat och bönor och quesadillas med ost. Det var gott efter trädgårdsarbetet i solen. Jag rensade nämligen ogräs i en rabatt före maten. Sedan cyklade jag hem (i duggregn) och gjorde samma sak - rensade alltså. Jag skar mig på en trasig kruka så jag fick ge upp efter en stund - förbaskat också. Men jag hann få bort det värsta av kirskålen. J har lovat mig att hjälpa till med grävning en annan dag. Jag har ju sån värk i mina fingrar att det blir lite besvärligt med för mycket arbete i trädgården.

Dagens middag för mig och lilla B bestod av hemlagade Wallenbergare med lingon, svampsås och kokt potatis. Jag fick tag i billig kalvfärs och slog till. Det är ju ganska ljust kött intalade jag mig. Gott var det hur som helst.

Bild: www.alltommat.se

Wallenbergare enligt Bonniers kokbok

400 g kalvfärs
2 dl vispgrädde (jag tog lättgrädde)
4 äggulor
salt
peppar

Blanda allt och forma till biffar som du steker på mellanstark värme. Servera till kokt potatis, lingon och en god sås, gärna emd svamp i. Stekt lök och morötter är också gott till tycker jag.


Jag önskar er alla en härlig lördagskväll. Skönt att ha ytterligare en dag ledigt imorgon (men det kanske är någon av er läsare som måste jobba?).

Hurra för mig!

Dagens blogginlägg blir kort av den enkla anledningen att jag har fullt upp med att fira min födelsedag! Jag har haft en fantastiskt bra dag med sång och kaffe på sängen, fina presenter och grattishälsningar från mer än femtio personer. Jag känner mig hågkommen och firad till tusen!

Bild: F. Gelotte

Av lilla B fick jag en jättefin springform med lock så att jag kan bära med mig det jag bakat - perfekt när man bakar bjudkaka. Stora F har bloggat om mig dagen till ära - vill ni läsa hennes fina inlägg kan ni klicka HÄR så kommer ni till stora F:s fina blogg. Tack mina fina tjejer - ni är så underbara!

Som grädde på moset fick jag en otroligt rolig överraskning igår - jag vann den underbara boken av Jamie Oliver, på en av mina favoritbloggar, nämligen Amy's piece of cake! Hon valde min motivering och jag är så jätteglad och tacksam för den fina vinsten! Vill ni ha inspiration och goda recept ska ni absolut kika in hos henne. Tack Amy! Jag mailar min adress snart!

Nu ska jag fortsätta att fira födelsedag och bara ha det bra! Imorgon kommer ett nytt inlägg.

Fika till Kristi himlafärdsdagen!

För en tid sedan hittade jag en massa recept från en kladdkaketävling. Jag minns dock inte var, men jag frånsäger mig all cred för den här kakan. Den är skapad av någon annan som får all min beundran här och nu. Den här varianten med Mariannekarameller vann första pris och jag förstår varför. Himmelskt god!

Bild: www.matklubben.se

Så bakar du vinnarkakan

Du behöver:

4 msk kakao

1,5 dl vetemjöl

3 dl socker

2 ägg

En nypa salt

100 g smält smör

En stor näve mini-marshmallows

Mariannefluff:

3 dl vispgrädde

1 påse Mariannekarameller

Gör så här:

1. Rör ihop alla ingredienser till kladdkakan och grädda i 150 grader i 35 minuter.

2. Ta ur Mariannekaramellerna, lägg i en påse och linda in i en handduk och krossa dem, till exempel med en kavel.

3. När all Marianne är krossad i små bitar, häll i grädden i en kastrull och värm upp till strax innan den börjar koka, den får inte koka! Häll i Mariannekrosset och rör tills det smält helt.

4. Ställ in gräddblandningen i kylen i minst 6 timmar, eller gärna över natten och vispa sedan upp grädden till ett fluff.

5. Skär upp kladdkakan i bitar och lägg i botten på ett glas eller liknande, lägg sedan på några marshmallows och sedan en klick Mariannefluff.

Dessert eller efterrätt?

Med anledning av en nära förestående födelsedag (jag säger inte vems) tänkte jag baka en mumsig tårta som dessert, efter grillningen. Jag är verkligen ingen dessertmänniska, och om jag får välja mellan för- och efterrätt vinner alltid förrätt. När jag var barn var det så klart annorlunda. Jag älskade chokladpudding, brylepudding eller marängsviss. Äppleris, fattiga riddare eller änglamat var däremot ganska oätligt vill jag minnas. Pappa däremot var en riktig sockerråtta och åt gärna dubbelt så mycket efterrätt som huvudrätt. För ett antal år sedan fick han diabetes relaterad till sin övervikt, så numera äter han mindre av den varan.

Äppleris
Bild: http://husmorsskolan.blogspot.se

Jag funderade på när man i Sverige bytte namn från efterrätt till dessert? Kan det ha börjat förändras under det ljuva åttiotalet, då engelskan allt mer åt sig in i matspråket genom ökande Internet-användning? När bytte middag namn till lunch? För när jag var liten sa man alltid middag på dagen och kvällsmat på kvällen. Det är ju mer språkligt logiskt att säga så, eller hur? Mamma säger fortfarande middag om lunchen, men hon är ju snart 77 år. Har åldern någon betydelse för vad man säger eller är det regionalt, dvs. säger man middag i södra Sverige och lunch högre upp i landet? Hjälp mig att utreda detta! Vad säger ni läsare? Lunch eller middag på dagen? Dessert eller efterrätt?

På fina bloggen En liten chili hittade jag i alla fall ett tårtrecept som verkar helt oemotståndligt gott! Väldigt näringsrik också. Choklad och passionsfrukt är en oslagbar kombo som jag inte kan motstå.

Choklad- och passionsfruktmoussetårta
(15-20 bitar)

Bild: En liten chili

Botten:
150 g smör
3 dl strösocker
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
1/2 tsk salt
2 ägg
2 dl vetemjöl

Mörk chokladmousse:
200 g mörk choklad
2 gelatinblad
2 ägg
3 dl vispgrädde

Mjölkchokladmousse:
200 g mjölkchoklad
2 ägg
3 gelatinblad
2 dl vispgrädde

Passionsfruktsmousse:
1 äggula
1/2 dl socker
1 tsk vanlijsocker
125 g mascarpone
2 msk koncentrerad exotisk juice
3 gelatinblad
2 dl vispgrädde

Gelétäcke:
3 passionsfrukter
2 dl utspädd tropisk juice
3 gelatinblad

Garnering:
Passionsfrukt
Physalis
Marabou Noblesse

Botten:
Smält smöret i en kastrull. Blanda i socker, kakao, vaniljsocker och salt. Rör ner äggen, ett i taget, och därefter mjölet. Fäst ett smort smörpapper i en bakform med löstagbar kant (26 cm). Häll smeten i formen och grädda i 175 grader i nedre delen av ugnen i cirka 20 minuter. Låt bottnen svalna.

Mörk chokladmousse:
Smält den mörka chokladen i ett vattenbad. Blötlägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten. Ta upp gelatinbladen, krama ur vattnet och rör ned dem i den varma chokladen så att de smälter helt. Rör ned äggen, ett i taget. Låt chokladblandningen svalna till rumstemperatur. Vispa grädden lätt, rör ut chokladen i del av grädden och vänd ner resten med stora, luftiga tag. Kläm fast overheadfilm i springformen för att förhöja kanten på formen (dela två OH-papper på mitten, tejpa ihop tre delar till en långsmal remsa och kläm fast den mellan tårtbotten och springkantsformen. OH-papper finns t.ex att köpa i bokaffärer och på Mediamarkt). Fördela moussen över den svala tårtbotten i ett jämntjockt lager. Ställ in i kylen.

Mjölkchokladmousse:
Blötlägg gelatinbladen i fem minuter. Smält mjölkchokladen i ett vattenbad. Rör ner äggen, ett i taget. Smält gelatinbladen i micron (10 sek), rör ner gelatinet i chokladen. Låt svalna till rumstemperatur och vänd sedan ner den lättvispade grädden. Häll moussen på tårtan, ställ kallt igen.

Passionsfruktsmousse:
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i fem minuter. Vispa gulor, socker och vaniljsocker. Vispa ner mascarponen i äggsmeten. Värm juicen på svag värme i en kastrull. Ta upp och krama ut gelatinbladen, smält ett i taget i juicen. Vispa ner juicen i äggsmeten. Vänd till sist ner den vispade grädden. Bred ut moussen över mjölkchokladmoussen. Ställ in i kylen igen.

Gelétäcke:
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i fem minuter. Späd den koncentrerade juicen något starkare än vad som står på förpackningen (jag brukar späda 1+3 istället för 1+4) Värm 1/2 dl av juicen på svag värme i en kastrull. Ta upp och krama ur gelatinbladen, smält ett i taget i juicen. Häll i resten av juicen och rör om. Gröp ur passionsfrukterna i en skål och häll juicen över fruktköttet, rör om (ta ev. bort långa gula trådar). Låt gelén svalna något innan den skedas över moussen.

Låt tårtan stelna i kyl minst 4 timmar före servering.

På gatan där jag bor...

Senaste tiden har jag lyssnat en del på Laleh och JAG VET att jag är hopplöst sen med det mesta när det gäller musik. Lilla B har stenkoll och jag vet aldrig nåt om nån som sjunger längre. Lilla B kan ALLA texter utantill (utom möjligen gamla psalmer) och vet alltid vem det är som gjort låten i original osv. Att börja lyssna på Laleh NU är förmodligen stenålderspoäng, men det struntar jag i. Sent ska syndar'n vakna.

Bild: www.scandipop.co.uk

Låten På gatan där jag bor, väckte en massa tankar hos mig. Tankar på var jag har valt att bo. Jag bor i en trerumslägenhet sedan 1988. I denna lägenhet har jag upplevt glädje och sorg, stort och smått, gammalt och nytt. När jag flyttade in var jag gravid med stora F, som föddes sju månader senare. Fyra år senare kom lilla B och ytterligare sex år senare blev jag ensam med mina barn, när deras pappa gick bort. 2001 träffade jag J som sedan dess hängt i och trots allt inte tröttnat på mig. Åtminstone inte mer än att han fortfarande dyker upp regelbundet, särbo som vi är.

Innan vi flyttade in hade det bott ett par i lägenheten, som flyttade ut när husen totalrenoverades och blev bostadsrätter. Jag blev med trädgård i ett nafs och fick rätt att tapetsera och greja inomhus utan någon husvärd som hade synpunkter på mina val. Sedan inflytt har jag tapetserat om köket fyra gånger. Vardagsrummet bara två men hallen tre. Jag har låtit bygga en trappa ner till ett källarrum som jag har som sovrum ibland. En uteplats med trägolv har kommit till och jag har renoverat badrummet till viss del alldeles själv.

Barnen har växt upp här. De har blivit så stora från att ha varit så små. I den här lägenheten har de tagit sina första steg. De har ätit sitt första mål mat och badat sitt första karbad. I köket har de bakat sina första bullar och på gården har de gungat första gången. I trädgården har de badat i plaskbassäng och här dränkte lilla B nyckelpigor. Stora F satte upp en skylt på gården där det stod "myrväg" för att ingen skulle trampa på myrorna som pilade tvärs över gårdens asfalterade gång. Lilla B rymde till grannen så att jag närapå fick hjärtfel när jag inte kunde hitta henne. I trädgården ligger några hamstrar, en undulat och vår första hund Bullen begravda (hunden är kremerad, ja). Vi har skördat våra första hemodlade potatisar här och plockat bort gröna larver ur broccolin. Här har jag läst sagor och baddat febriga pannor. Gråtit, skrattat och sovit.

Vårt hem är på väg att bli mitt hem. Lilla B tar studenten om två veckor ungefär, och sedan flyttar hon till Månstad för att jobba över sommaren. Jag är så glad för hennes skull. Vad hon ska göra efter sommaren är oklart. Kanske flyttar hon hem ett tag, kanske inte. Stora F bor i Hallsberg och pluggar där. Och jag blir kvar i lägenheten. Allt är som det ska. I en liten vrå i mitt mammahjärta kniper en liten tång om en öm nerv. Det gör lite ont att mina tjejer lämnar mig. Rent fysiskt lämnar de mig. Samtidigt är jag så glad att de är självständiga och vill flytta. Inte vill jag ha en vuxen unge hemma som inte vill ta ansvar eller klara sig själv. Det vore illa.

Stora F och lilla B

Det stundar nya tider när ens barn flyttar ut. Så skönt att slippa tjata om smulor på köksbänken, hårstrån i badkaret, disk i sovrummet, smutstvätt på golvet... Och ändå. Ändå tror jag att jag kommer att sakna det lite. Vissa stunder. Andra stunder kommer jag att njuta av ensamheten, för det är ju skönt att få egen tid också. Men det går inte att komma ifrån att en ny tid kommer. Blandat med saknaden efter barnen bär jag en stolthet. Jag är så stolt över mina två barn som tagit sig igenom så många skolår och blivit två så fina människor. Starka, stolta tjejer med rak rygg och bra värderingar.

Tack, tjejer, för att ni alltid gör mig så stolt och glad över att ni finns! Kärlek!

P.S. Lilla B - jag vet att det är Lena PH som har skrivit På gatan där jag bor... D.S.

Pre-present

Som svensklärare frestas jag att komma med ett nytt uttryck, där jag lånar latinets "pre-" med betydelsen "före", och lägger till present. Jag har alltså inte börjat stamma när jag skriver, om ni nu trodde det när ni läste rubriken...

En pre-present är en present man får i förtid av något skäl. Igår fick jag en för tidig födelsedagspresent av min fina lilla B. Hon hade tecknat och målat alla mina favoriter i muminfamiljen. Jag blev jätteglad och ska lämna den för inramning. Den tavlan kommer att passa fint som förgrund till mina muminfigurer från 50-talet.

Tack goa lilla B!

Körsbärsblom

Maj är blommornas första riktiga månad. Då slår det ut blommor varje minut känns det som. Den första efterlängtade grönskan spirar för att helt plötsligt explodera i humr många nyanser som helst, av grönt. Kanske är det därför jag älskar den här månaden så mycket. Kanske är det därför jag älskar grönt. Färgen men också grönsaker.

Körsbärsträdet i kolonin blommar för fullt sedan någon vecka och det är vackert. Mycket vackert. När knopparna brister, brister också någonting i mitt bröst. Det är som en liten fågel som full av fröjd kastar sig mot himlen, sjungande för full hals.

Körsbärsträdets blomning överträffas endast av äppleträdets. Jag vet inte varför äppelblom fyller  mig med glädje men samtidigt med vemod? Kanske är det blommorna korta blomning? Förgängligheten? Jag vet inte, men jag har alltid varit oerhört svag för det vackra och estetiska. Färger, proportioner och struktur. Det behöver inte vara fyrkantigt eller tråkigt men gärna lite ordnat. Ordnat kaos fungerar också. Ibland.

I dag blir det inget recept. Bara en beskrivning av min middag. Om bara en liten stund ska jag äta med J. En kalkonvinge är mat nog för två, men inte för tre. Så jag grytstekte vingen men också en kycklingfilé och en kycklingklubba. Lök och champinjoner, morot, blomkål, gräddsås (sojagrädde), klyftpotatis, hemgjord gelé och äpplemos, smågurkor, syltlök... Jo, och så ärtor. Massa goda saker och smaker. God söndag på er alla. Jag hoppas att er helg har varit riktigt bra!?

Vegetarisk förrätt

I dag ska jag och J och den lille tjocke vovven åka till kolonistugan och mysa lite. Jag funderar på att så mina frön, för nu måste väl ändå risken för nattfrost vara över? Väl? Jag får ta risken - annars blir det spenat först i september...

I maj månad brukar jag försöka laga rätter av den vinterpotatis som fortfarande finns kvar. Gratänger, soppa och den givna favoriten - Jansson. Så ikväll blir det en gräddig Jansson (jag gör den ofta på sojagrädde för att slippa ont i magen) med en kall Carlsberg och kanske en lille en. Det är svårslaget som lärdagsgott, eller hur? Klart att det är godare med vispgrädde och ibland tar jag en skvätt, utan att J ser, för han är rysligt rädd om vikten (trots att han skulle må bra av att lägga på sig så där tio kilo).

Men de flesta vet väl hur man gör en god Jansson, så dagens recept får bli ett nytt som jag hittade i Arlas senaste receptbroschyr. Det är lätt att byta ut osten mot en vegansk ost och då har man en god förrätt till den som inte äter animaliska produkter. Jag tänkte prova den på stora F när hon kommer hem nästa gång.


Bild: www.arla.se

Ljummen morotscarpaccio
(Källa: www.arla.se)     

4 port

4 stora morötter, ca 400 g
½ dl skållad och skalad sötmandel
2 msk Arla® Smör-&rapsolja oliv
1 tsk flingsalt
1 dl grovriven Kvibille Präst®
(eller vegansk ost)
2 dl rucola

Gör så här

Skala och koka morötterna knappt mjuka i lättsaltat vatten ca 10 min. Hacka mandeln grovt och rosta den i en torr, het panna tills den får färg. Skär morötterna i tunna skivor. Lägg dem på 4 tallrikar. Ringla över smör-&rapsolja. Strö över salt, ost och rucola. Servera genast.

Vad lagar ni för gott denna lördag? Blir det bekväm köpemat eller slow food i timmar, eller något annat?

Vinnare i min tävling är...

Nu har jag under stor spänning och trumvirvlar (inne i mitt huvud i alla fall) dragit vinnare i min tävling.

Det turkosa blocket går till...

Remsan med bloggen Remsans bistro!



Det andra blocket, det rosa, går till...

Sofia med bloggen Sofia bakar (hon är även en god fe, för er som inte visste det!)


De tre fröpåsarna vanns av...

Sanna, min trogna vän

Jenny, ny bloggbekanstskap med fina bloggen Curry och familjen

Katarina med härliga bloggen Hovkonditorn

Maila era adresser till erikagelotte@hotmail.com så kommer vinsterna i nästa vecka!
Grattis till vinnarna säger jag och till er som blev utan skickar jag en kram!

Jag tycker inte om!

När man var liten fick man inte säga att maten var äcklig. Inte i bamba och inte hemma. Fast hemma hos oss var det inte så väldigt hårt - man fick säga att man inte tyckte om maten ifall man bara smakade lite, lite. I skolan fick man höra att man skulle äta upp, för "tänk på de stackars barnen i Afrika! De skulle vara jätteglada om de hade din leverkorv/blodpudding/kroppkaka/sparrissoppa". Jaha, tänkte man - då kan ni väl skicka den till dem då! Inte vill jag ha sparrissoppa för att det fnns andra som vill ha den...

Jag minns inte att det fanns särskilt många maträtter som jag inte tyckte om. Kanske beroende på att mamma och pappa lagade den mat vi barn tyckte om, men också på att vi fick lära oss att äta många olika saker tidigt. Jo, kroppkakor som jag berättade om i ett tidigare inlägg och så sparrissoppa då. Det gillade jag inte. Men jag gillade lever, både stekt och i gryta. Pappa gjorde en fantastisk gryta av strimlad kalvlever, urvattnad i mjölk, sedan doppad i vetemjöl och knaprigt stekt. Så stekte han lök och bacon, hällde på grädde, tomatpure´ och kryddade och lät koka ihop. Till detta åt vi ris och lingon  och det var helt fantastiskt gott!

Jag har inget recept på detta men väl på leverbiffar gjorda av kyckling, vilket numera är det kött jag äter mest.

Kycklingleverbiffar

Ingredienser

500 g kycklinglever
500 g nötfärs
2 gula lökar
2 ägg
1 tsk salt
1 (½ ) krm vitpeppar
1 msk smör
1 msk olja

Riv löken fint. Mixa kycklinglevern tillsammans med äggen i en mixer. Det gör inget om den inte är helt upptinad. Blanda ihop levermixen med nötfärsen, löken och kryddorna till en ganska lös smet.
Klicka ut smeten till ganska små biffar i en stekpanna och stek dom i smör blandat med oljan cirka 3 minuter på varje sida. Ha inte för hög värme för det bränns lätt.

Det blir många biffar men dom är perfekta att frysa in.
Källa: http://www.matklubben.se/recept/kycklingleverbiffar_med_noetfaers__68394.html

Se dock till att kycklingen är död när du köper den...

I skolan smög jag med att jag tyckte om lever. De flesta rynkade på näsan och sa att lever var det äckligaste som fanns. Skolans leverpudding eller leverbiffar var väldigt goda tyckte jag, men jag sa alltid att bambatanten gett mig fler än jag ville ha, för att mörka för att jag bett om flera. Jag åt och låtsades att jag inte gillade det jag åt, vilket var en märklig upplevelse för den som tidigt fått lära sig att mat är en njutning. Och åt upp, det gjorde man. Annars kom skolans vaktmästare och ledde en tillbaka till stolen och man fick sitta där tills man ätit upp sin kalla leverbiff, kroppkaka eller vad man nu hade försökt gömma under servetten. Tårar hjälpte föga.

Min fina kompis S blev utsatt för detta en gång under lågstadietiden, men hennes kloka och starka mamma såg till att det aldrig hände igen. Hurra för sådana föräldrar, som inte accepeterar övergrepp (för det var just vad det var) på barn som inte vill äta.

Det jag hade svårast för var råa grönsaker. Riven morot gick väl bra och majs, men sallad eller vitkål gick bort. Fet-bort! Tomat och gurka ska vi inte tala om. Tomater ser ju så goda ut, men deras syrliga och slemmiga innanmäte gjorde att det vände sig i magen på mig. Jag kan fortfarande inte äta en färsk tomat utan äckelkänslor. Tunt skivad och befriad från kärnor och annat slibb går det fint. Gärna med balsamvinäger på och lite flingsalt. Men som den är - näpp, går inte.

Bild: www.felix.se

 Min morfar, som växte upp oerhört fattigt, hade väldigt svårt för att någon sa att maten inte var god. Han var i hela sitt vuxna liv (han blev 94 år) mycket tacksam över att kunna äta sig mätt. Min lille morfar som knappt hade råd att få med mat till skolan, fick god och vällagad mat sedan han träffat Eva som skulle bli min mormor. Hon hade gått i hushållsskola och lagade fantastiskt god mat och varje dag efter middagen (som serverades mitt på dagen)

var det efterrätt. Det kunde vara äpplekräm med mjölk, en mandelmussla med bär och grädde eller färska bär på sommaren. Morfar äslakde hennes mat. J,a han älskade hela henne!

Något som jag förfasade mig mycket över som barn var när morfar åt fett fläsk. Till rotmoset serverades kokt fläsklägg med den feta svålen kvar. Morfar slurpade glatt i sig det vita dallrande fettet och jag rös ända in i märgen. Men för en människa som växt upp så fattigt och knapert var detta feta en välsignelse. Det var svårt att förstå vad hunger var, tyckte jag, även om mamma berättat hur morfar haft det som liten pojke.

Det fanns också en respekt för matrester förr, som inte alltid finns i dag. När man ätit middag och det fanns rester tog man till vara på det som blev över. Antingen värmde man upp det till lunch nästa dag eller så gjorde man om det till en annan rätt. Potatismos blev till potatisbullar, något som jag faktiskt också avskydde! Överblivet ris blev en gratäng med kassler och någon sås över. Kallt kött tärnades och blev till pytt i panna. Fiskrester blev fiskgratäng eller fiskburgare. Återvinning helt enkelt.

Jag är fortfarande en sån person som har svårt att slänga överbliven mat. Med två små hundar är det sällan något behöver kastas. Jag kokar upp kycklingskinn och ger till hundarna liksom de seniga bitarna från kött går till dem. Både lilla B och stora F kan koka soppa på en spik, och det kommer att vara till en stor glädje för dem i livet. Stora F lever på halvt studielån just nu men klarar sig fint. Hon lagar i stort sett all mat själv och där kan man spara pengar, eller hur?!

Nå, åter till "äcklig" mat. Vad ogillar ni läsare för mat? Får man ogilla mat? Hur gör ni när era barn (om ni har några) inte vill äta? Måste de smaka? Berätta i en kommentar! Jag blir så glad för era kommentarer!

Snart dags att utse vinnarna!

Fram till imorgon kväll kl. 19.00 kan ni delta i min tävling här på bloggen. Gå in på http://www.erikasfunderingar.blogspot.se/2012/05/tavling.html  så har du chans att vinna ett block för dina hemligheter eller något annat. Du kan också vinna fröpåsar! Lycka till!

Sagan om den trötta bloggerskan och den goda fen

Det var en gång en halvgammal bloggerska som kände sig riktig, riktigt trött. Hon kände sig mer som 94 än 47. Bloggerskan arbetade med att läsa en massa uppsatser som skrivits av hennes rara elever, och bloggerskan skulle sätta betyg på dessa. Det var en mycket svår och i ärlighetens namn ganska tråkig uppgift och bloggerskan förtvivlade. Hon slet sitt hår, hon suckade och hon läste om och om igen. För hon var en alldeles äkta lärare.

När bloggerskan läst ungefär tio texter, kom hennes yngsta prinsessa med en mugg kaffe. Precis vad bloggerskan önskade sig! Starkt kaffe med sojamjölk och en skvätt vaniljessens - exakt så som hon vill ha det. Men - ve och fasa! Bloggerskan hade i ett anfall av dumhet placerat alla ( och då menar jag ALLA) godisar i sin stuga på landet, långt, långt borta. Bloggerskan nästan grät! HUR skulle hon orka rätta färdigt alla de magiska texterna, utan en godis till kaffet?

Plötsligt hörde hon en duns i hallen! (Ja, det här slottet hade en helt vanlig hall). Bloggerskan släpade sig ut för att se efter vad det var för en tråkig räkning som trillat ner igenom det lilla brevinkastet. Ett mystiskt brunt kuvert!? Bloggerskan hade ju inte ens hunnit med en enda önskning. Vad var det här?

Kuvertet hade bloggerskans namn fint textat på framsidan och på baksidan stod den goda fen i Hjo som avsändare. Himmel, tänkte bloggerskan - vad är detta? Hon slet upp (nåja) det magiska kuvertet medan de två små prinsarna tittade på  med stora hundögon. Vad kunde det vara?

Jo, ja, hurra, perfekt! Se själva:

Den goda fen ifrån Hjo hade hört bloggerskans önskan flera dagar innan hon ens uttalat, än mindre tänkt, den. Bloggerskan nästan grät av lycka! Nu kunde hon äntligen få något riktigt sött och gott till sitt kaffe och elevernas betyg var räddade!

Bloggerskan sänder en stor tacksamhetens tanke till fen och hoppas att hon fortsätter att leva lycklig i alla sina dagar. Och har hon inte fått  prinsen och halva kungariket än så lär hon nog få det en vacker dag. Snipp snapp snut och så var sagan slut. (Och Tobleronen också, hihi!)

Men den lilla, lilla berlocken som också låg i kuvertet tog bloggerskan till sitt hjärta och vårdade ömt i alla sina dagar!

Baka, baka litet bröd

Mitt emellan två omgångar tvätt (jag har tvättstuga i huset bredvid) passade jag på att slänga ihop en bröddeg bara så där. Nja, nu var det ju så att jag hittade ett brödmix i skåpet, eller snarare ett halvt paket, med lantbrödsmix. Jag är ju lite kass på det där med bröd så jag köper ibland mix för att vara på den säkra sidan men det brukar ändå bli fel. Döbakt, stenhårt eller något annat mystiskt symptom.

Men i dag hade jag bråttom och kastade ihop degen på två röda. Jag hackade några soltorkade tomater och blandade med i degen. Jäste på spisen i 30 minuter och sedan ner i en olivoljad bakform, jäsa i 30 till, på med olivolja, flingsalt, oregano... Bakade i en halvtimme. 

Brödet blev jättefint! Jag tog tempen på det som stora F har lärt mig, och det blev helt perfekt. Knaprig skorpa, men mjukt inuti, inte det minsta döbakt och inte hårt. Lagom smak av salt och allt. Oj, vad stolt jag blev över att kunna baka. Kanske kanske att jag ska våga mig på det lite mer nu. Blodad tand liksom.

Surdeg lockar, men jag ska nog försöka bli bra på det enklaste först. jag inbillar mig att en Kitchen aid skulle lösa alla mina bakproblem, men nu råkar jag inte ha 6000 som ligger och skräpar. drömmen är en gräddvit maskin som matchar min Nespressomaskin. Yes, I'm a material girl!

Jag hittade en sida på nätet som verkar vara skapad för mig - http://www.hembakatbrod.se/ Där kan man få svar på det mesta i brödbaksväg verkar det som.

På denna sida hittade jag ett bröd som både såg gott ut och lät ganska lätt att baka. Dessutom går det tydligen bra att frysa, vilket är bra i min familj. Här äts ungefär fyra brödskivor om dagen, så att ha bröd liggande framme är ingen bra idé.

Hålkakor

• 5 dl vatten
• 50 gram jäst (ev. för söta degar)
• 2 tsk krossad fänkål
• 2 tsk malen anis
• 1/2 dl rapsolja
• 1/2 dl mörk sirap
• 2 tsk salt
• 200 gram grovt rågmjöl
• 550 gram vetemjöl, gärna med hög proteinhalt

Gör så här:

4 hålkakor.

Lös jästen i det kalla vattnet. Tillsätt olja, sirap, kryddor och salt. Knåda i rågmjölet och tillsätt vetemjölet under knådning (med matberedare/ degblandare).

Låt degen knåda i 12 minuter med maskin.

Låt nu degen jäsa i bunken i 40-60 minuter. Den ska jäsa upp ordentligt.

Ta upp degen på ett mjölat bakbord och dela i fyra lika stora delar. Forma till runda limpor, låt vila i fem minuter. Platta eller knåda ut till drygt centimetertjocka kakor. Lägg glest på plåt med bakplåtspapper och nagga. Ta ut ett hål i mitten med ett mått eller ett litet glas. Pensla kakorna med vispat ägg eller mjölk.

Låt nu rågkakorna jäsa till minst dubbla höjden, cirka 40-60 minuter.

Sätt in plåten i 250 graders värme och sänk till 200 efter fem minuter. Kakorna gräddas i mitten av ugnen i cirka 18 minuter. Låt svalna på galler under bakduk.

Ett bröd som passar fint att frysa! (Jag har alltså lånat receptet från sidan jag tipsade om ovan. )

Min bloggande vän Sofia bakar ofta frallor - de ser så goda ut. Amy bakar allt möjligt och omöjligt utan besvär ser det ut som. Hovkonditorn Katarina är också fantastisk på att baka bröd. Stora F är surdegsexpert. Du hittar deras bloggar i högerspalten i min blogg. Vad bakar ni andra? Fegisar som jag och använder mix eller är ni avancerade?