💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓
Bloggen lever men har varit i dvala i tre års tid. Jag vet inte varför jag fick lust att skriva igen, men det fick jag.
Jag vet inte ens om någon läser bloggar längre? Instagram har tagit över och jag kan förstå det, samtidigt som jag sörjer att det skrivna ordet läggs åt sidan för snabba bilder och korta kommentarer. Jag saknar tiden då jag gick in och läste underbara recept hos Mårtenssons kök (numera bland mina allra, allra bästa och finaste vänner), Malins diner och andra fantastiska bloggare.
Nu följer jag dem på Instagram och det är väl bra, men de där berättelserna försvinner i bildflödet. Tur att vi har blivit så goda vänner att vi träffas, jag och Mårtensson, om än för sällan, och gläds tillsammans.
Senaste inlägget handlade om jul och Corona. Då var det isolering och ensamhet för många. I år firar vi jul hos äldsta och yngsta barnbarnen, lilla A och allra minsta B. Lilla A har blivit fyra år och är en klok, varm och känslofylld liten människa. Allra minsta B är inte så liten utan föddes med rekordvikt och -längd i vår släkt. Nu ska jag äntligen får träffa honom, tre veckor gammal (ung).
På närmare håll har jag näst minsta C som är en riktig godbit med bus i blicken. Tänk att jag har blivit mormor och allt! Till tre fulländade små människor. Tacksamheten väller över mig, ofta.
Advent har gått så fort i år. Så blir det, när fjärde advent infaller på själva julafton. I dag är det julavslutning i skolan där jag jobbar, och jag har gått all in med julblus, dingliga örhängen och extremt juliga låtsasglasögon. Jag är trött men glad att jag orkat igenom ytterligare en termin. Skolan är en arbetsplats som tar på orken och ibland är det bara för mycket, utan att överdriva. Den senaste PISA-rapporten är ett tydligt tecken. Bristande studiero och sjunkande resultat. Då är det tur att jag tycker om mina elever och kollegor.
Julen brukar inte vara så stor för mig. Jag har aldrig älskat julen. Men det är fint att träffa familjen och mysa med dem. Särskilt efter pandemin som verkligen fick en att tänka efter på vad som är viktigast i våra liv.
Nåväl. Jag vill önska den som eventuellt läser detta en riktigt god jul och hopp om ett gott nytt år. Vem vet, jag kanske fortsätter att blogga? Inget är hugget i sten.
💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓
💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓
💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓
