torsdag 30 maj 2013

Nybakad student

Jag som älskar att baka ska i dag uppvakta ett annat bakverk, nämligen en nybakad student. I skrivande stund sitter han förmodligen och dricker champagne (eller nåt bubbel ditåt) med sina klasskamrater. (Champagnefrukost - jag minns inte ens om vi hade nån sån när jag tog studenten?)  Han springer ut med mössan på, klockan ett men jag ska uppvakta honom först efter jobbet. Vi har köpt fina glas som jag hoppas att han ska ha glädje av.

Lille A för några år sen, med cool frisyr...
Lille A var sju år när jag träffade honom första gången. Liten och go med gropar i de runda kinderna. Tokig i godis och TV-spel och att bygga med lego. En liten sockerråtta med bus i blick och skrubbsår på knäna. Han åkte in-lines och glömde hos vem han lagt sina skor, somnade i soffan då vi tittade på Robinson och vaknade morgonen därpå klockan sex av att hans storebror ville brottas. Under vilda tjut från TV-rummet, rusade hans far (jätteglad att vakna kl. sex en lördag) till undsättning och med en (hrm) kraftig förmaning. Lille A älskade "sås och sylt" och drack sås direkt ur såssnipan i smyg. Han slickade ren dessertskålen med en teknik som skulle göra vilken godissugen vovve som helst avis.


Lille A är vår siste student, om jag räknar alla våra fyra barn, mina och J:s. Lille A är nu rätt stor. Lång som en fura och snygg som jag vet inte vad. Han har en vacker flickvän och ska sommarjobba efter studenten. Vad det sedan blir av honom vet vi inte än, men jag är säker på att det blir något bra. Han har så många kvalitéer och även om han är minstingen är han att räkna med.

Jag är stolt även om jag inte kan komma på någonting jag har gjort för att bidra till denne unge mans utveckling. Han har själv tagit sig i mål nu och det gör mig stolt.

Grattis Lille A - du är så himla bra!

tisdag 28 maj 2013

Våga och vinn?

I min ständiga jakt på spännande, intressanta, sorgliga eller roliga böcker att läsa (helst allt på en gång) har jag upptäckt en trend i bokvärlden, som jag tidigare inte sett så tydligt. Människor skriver om människors längtan efter att förverkliga sina drömmar på de mest skilda sätt. Någon tar över sin mammas hattaffär, någon startar ett hotell mitt i krisen efter sin skilsmässa, en annan renoverar ett förfallet hus och förvandlar det till sitt drömhus och så vidare.

Möjligen är det så att jag upptäcker alla dessa berättelser då jag själv går och funderar på vad jag ska göra av mitt resterande liv? Idéer saknas inte, men pengar. Hur ska man våga byta en fast och trygg lön och en kommunal anställning mot ett liv i ekonomisk osäkerhet? Jag som är född i oxens tecken lutar mig ju ständigt mot trygghet och materiell standard... Om man nu tror på sånt.


Butiken är på gång!
En bekant till mig håller på att öppna upp en antikhandel, lanthandel och bed and breakfast. Precis som jag skulle vilja göra. Det är bara det att jag inte kan lägga golv, byta rör, lägga tak, sätta upp en gipsvägg osv. Men allt det andra kan jag. Bädda sängar, laga frukost, baka kakor, koka kola, tillverka saker att sälja, koka kaffe med mera. Jag kan faktiskt lite till men det verkar så skrytigt att räkna upp allt, haha!

Skämt åsido - hur vågar man satsa allt på ett kort i min ålder? Vissa ger upp sitt tidigare liv och flyttar till ett gammalt hus och bygger upp ett nytt liv. Hur får de pengarna att räcka? Måste man ha en rik man eller kvinna bakom sig som stöttar ekonomiskt? Jag undrar, och jag är seriös i min undran. Hur gör man?

Jag återkommer med mer om min kompis butik när den är fix och färdig, så att ni kan besöka den.

måndag 27 maj 2013

Flyttröj och oxrullader

Jag startar veckan med att presentera ett ord som jag tycker används alltför sällan - oomkullrunkelig. Ja, ni ser ju själva vilket asymmetriskt och spännande ord detta är! Vilka möjligheter! "Läraren var oomkullrunkelig" i sitt beslut". Det låter något det!

För övrigt har jag haft en hektisk helg med röja.slänga-packa som ledord. J håller på att montera ner sitt hem, för att flytta hem till mig om ungefär en månad. Saker slängs eller packas ner. Vissa saker för att plockas upp igen hos mig och andra för att läggas i förrådet.

Lilla B, tre år, diskar. Foto från farmor.
Hemma hos mig sorterar jag, plockar undan, slänger och gör plats för Js saker. Minnen går i soporna och det kniper i mitt hjärta. Teckningar från lilla B och stora F. Lappar där det står "häjerikakanenteveblvener" från lilla B. Fritt översatt: "Hej Erika. Kan inte vi bli vänner?" En lapp jag fick när jag varit arg på henne som liten.

Det är skönt att bli av med saker men det tar mycket kraft och energi. Det gjorde också den trasiga byrå som jag försökte montera ner igår. Efter att ha försökt hitta spärrarna som gjorde att lådorna inte gick att dra ut, fick jag ett mindre anfall och drog ut desamma med våld under arga tillmälen. De ord jag yttrade tänker jag inte skriva här, men jag är själv förvånad över min fantasirikedom. Jag har en tendens att alltid svära med samma ord men igår hittade jag på flera nya varianter. Jag är svensklärare och jag hävdar att svordomar INTE är ett tecken på dåligt ordförråd, tvärtom. MEN... de ska användas med måtta och kanske sparsamt i barns närvaro.

Vad har jag ätit i helgen då? Jo, köpepizza (så gott för en gångs skull), lasagne och oxrullader. Jag vet att rullader är vintermat men jag blev så galet sugen på det, nu när jag faktiskt unnar mig att äta rött kött då och då. Ibland lite för ofta, men jag jobbar på att låta bli och då enbart av hälsoskäl. Sedan att det är miljövänligare att inte äta kossa är bara en bonus!

Men... mormors oxrullader går inte av för hackor. Länge, länge ska de koka så att köttet blir så mört att det faller isär. Jag köper oftast fransyska i bit och skivar själv. Det är svårt att skära tunna skivor men jag brukar banka ut köttet med min bak-kavel. Jag äter rulladerna med pressgurka, vinbärsgelé och kokt potatis av mosig sort.

Oxrullader à la Eva
Bild: TV4

600 g (8 skivor) tunt skivat ytter- eller innanlår av oxe
3 morötter
1 gul lök
1 msk fransk senap
100 g hackad bacon 
1 l ox- eller kalvbuljong
2 msk tomatpuré
salt och peppar

Gräddsås
buljongen från rulladerna
3 dl vispgrädde
1 msk svartvinbärsgelé

nymalen vitpeppar

Lägg ut köttskivorna på en skärbräda och bred på senap och hackad bacon. Rulla ihop köttet och fäst med en tandpetare så att det blir en liten rulle. Stek dem i smör så att de får färg och lägg över dem i en gryta. Lägg i bitar av morot, löken i klyftor och tomatpurén. Häll på buljongen och låt rulladerna bräsera ca en timme, eller tills de är så möra att man lätt kan dra loss en bit kött från rullarna. Salta och peppra efter behag.






fredag 24 maj 2013

Salta tillbehör vid grillen

I dag tänkte jag bjuda på ett par goda tillbehör till det grillade, för jag antar att ni likt mig själv har grillplaner om vädret är med er? Ur den fina boken Lakrits som jag fick av stora F, plockar jag ett lakritssalt som ska smaka gott på kött. Huruvida det är gott på vegetariskt vågar jag inte säga, men allt är väl till för att prövas? På quorn är ju det mesta gott, så varför inte!?

Lakritsgranulat ska inte förväxlas med lakritspulver. Granulat består av malda eller krossade stänger av rålakrits och kan köpas hos bland annat Borgeby kryddgård eller hos Malvia.

Lakritspulver kan man köpa hos Panduro eller i vissa välsorterade mataffärer.



Bild ur boken Lakrits

Lakritssalt

(knappt 1 dl)
4 msk flingsalt
1 tsk lakritsgranulat
1/2 msk torkad finhackad vitlök
1/2 msk torkad timjan
1/2 msk chiliflakes

Blanda alla ingredienser och förvara i en lufttät burk

Till grillat passar det också fint med en bbq-sås med lite sälta. Ur samma bok presenterar jag...



BBQ-sås kryddad med lakrits

ca 8 portioner
4-5 plommontomater
1/2 dl strösocker
1/2 dl ljus sirap
2 msk rödvinsvinäger
1/2 - 1 dl vatten
2 msk worcestershiresås
2 msk kinesisk soja
1/2 tsk lakritspulver (köp på Panduro)

Tärna tomaterna och blanda dem med resten av ingredienserna i en rostfri kastrull. Koka upp och låt sjuda i 10 minuter under omrörning. Mixa blandningen med en stavmixer och passera eventuellt genom en sil. Låt såsen kallna.

tisdag 21 maj 2013

Att göra visit


Ur Husmoderns presentbok ”Värdinnans ABC” följer nu lite nyttig samhällsinformation kring hur man egentligen ska göra visit. Hur dags gör man visit? Det framgår av denna eminenta bok att om unga frun gör visit vid samma tider som hon var van vid där hon först bodde, måste hon fundera på om den ”passar i Håköping?”. Kanske dyker man upp då familjen sitter och äter? (Ve och fasa!) Skulle man då bli mottagen känner man sig förmodligen som en inkräktare (författarens åsikt). När man sedan sagt adjö och kommit ut på gatan ”skyller man naturligtvis på den där familjen. Hur kan folk äta så tidigt?”

Att göra visit verkar vara en hel vetenskap, men författaren slår fast att man måste ta seden dit man kommer även om man råkar vara från Paris. Om man INTE söker umgänge behöver man dock inte anpassa sig efter nya ortens seder. Bokens lår också fast att det kan hända att ”nykomlingarna kanske rent av vilja reformera det efterblivna Håköping?” Detta avråds man bestämt ifrån att försöka sig på. Särskilt om man är av lägre rang (än vadå?)

Boken tar vidare upp olika slags visiter och hur man lämnar sitt visitkort (ni trodde väl inte att man kunde göra det hur som helst!?). Sedan får man veta att frun kan behålla pälsen på om den är snygg men att en kappa som inte är presentabel ska tas av. Klänningen ska ha långa ärmar – om ni nu trodde något annat. Handen ska sträckas fram för hälsning enligt konstens alla regler och man säger sitt namn efter olika bestämda turordningar. Ibland presenteras man av värdinnan och herrns namn sägs före damens och yngre före äldre om nu inte det handlar om en verkligt gammal herre (?).

Har man hembiträde krävs det att hon (knappast en han eller hen) kan hon ha ljusblå klänning med snibb men med serveringsförkläde som hon tar på när det ringer. Vid middagens servering byter hon snibben mot en spetsmössa.

Ni förstår ju själva att jag aldrig mer kommer att reda ut att gå på visit efter detta. Jag aviserade de kära bloggarna Mårtenssons om att jag och J tänkte susa förbi deras hemort i sommar men efter att ha läst detta vet jag inte. Men vi får väl ses på lokal. Hoppas nu inte att jag hittar en massa krångliga regler kring det, för då lär vi aldrig mer kunna hälsa på nån, haha!

Det var allt för denna gång. Men misströsta icke! Ni har spännande avsnitt att se fram emot. Vad sägs om ”Vad skola vi ha för vin?” eller ”Hur man skall ordna ett kafferep”? Visst lockar det och drar i fantasinerven! 

söndag 19 maj 2013

Ett lakritstrolls födelsedag!


Jaha, nu har jag alltså fyllt år igen. Det var en lugn och skön födelsedag med många fina presenter. Det började med att lilla B kom in och sjöng för mig, tvåstämmigt. Innan jag fattade galoppen trodde jag att hon hade köpt ett sånt där spelande och sjungande födelsedagskort men rösten verkade allt för bekant. Det var så klart stora F som sjöng genom lilla B:s högtalare i telefonen. Finurliga barn har jag!
Bild: Helén Pe

Jag fick så många fina saker. Världens bästa resenecessär från Weleda full med små finfina flaskor att ta med på resan till Edinburg om två veckor lite drygt. Det var lilla B som förärade mig denna, jämte en del annat smått och gott (varav en del redan hamnat i magen kan jag säga). Av stora F fick jag boken Lakrits, vars författare jag träffade på lakritsmässan tidigare i år. Hon heter Elisabeth Johansson och har ni inte den här boken kan jag starkt rekommendera er lakritsälskare att önska er den i present. Man kan ju också köpa den till sig själv. Recept kommer på bloggen inom kort! Till dess kan ni provläsa några av hennes recept HÄR!
Av J fick jag superfina örhängen som passar till ett vackert halsband han gett mig förut (snäll J!) och av bästa liverpoolaren fick jag en musselmiddag att ta ut framöver. Fina limegröna islådor av silikon fick jag också och nu ligger de i frysen och väntar på att jag ska ta en drink (inte söndag kväll, nej). Av Sanna, min finaste barndomsvän, fick jag en bok med den passande titeln ”Kärringar”. Jag tror att hon liksom jag tänkte på sig och mig, hihi!!! Jag fick presentkort från världens bästa farfar och farmor (till mina barn då) och lite annat som jag just nu inte kommer ihåg att räkna upp. Men TACK alla fina!

Två puddingar!

En av de allra bästa presenterna var att träffa vännerna Sofia och Andrea från Hjo och Tidaholm, IRL. Sofia var här för att springa göteborgsvarvet (tokfia!) och Andrea var med för att heja på. Vi satt och drack kaffe på Linnégatan och det kändes som om vi alltid känt varandra. Tänk vad underbart att få nya vänner på det här sättet. Jag har inte hämtat mig ännu! Två helt underbara tjejer som jag tyckte lika mycket om i verkligheten som jag hoppats på. 

Stort tack till er båda, som förgyllde min födelsedag på ett så underbart sätt!!! Och godiset var jättegott!

På kvällen var det festivaltittande och jag blev helt kär i vampyren från Rumänien. En karl i min smak. Operadiva och huggtänder, grrrrrr! Låten var kanon!!!

Bild: 



lördag 18 maj 2013

Bloggisträff och kanske tårta

I dag blir det ett kort inlägg, för jag har lite annat att pyssla med. För många (nästan oräkneliga) år sen låg fru IngaBritt Wikström i en sal på lasarettet och led. Men kring fem över ett, den artonde maj i nådens år, föddes ett litet flickebarn till sist. Jag!

Min födelsedag ska firas lugnt och stilla. Mina bästa födelsedagar är de som smyger förbi utan att jag själv behöver städa, fixa o greja. Därför blir det fika på stan i dag, inte hemma. Jag är lite extra glad att min bloggvän Sofia ska springa göteborgsvarvet i dag (23 graders värme...) så vi kan ses äntligen. Detta har vi pratat om så länge, att äntligen ses. Med sig har hon vännen Andrea som jag också "lärt känna" i bloggvärlden. Det ska bli sååå kul att träffa er, tjejer!!!

Så; en födelsedagskram från mig till er. Over and out!

tisdag 14 maj 2013

Ovärderliga tips för husmödrar!

I mitt skoningslösa röjande i källaren, dök jag igår på en gammal bok som jag slarvigt glömt bort att läsa och vårda ömt, nämligen Värdinnans ABC - HUsmoderns presentbok. Denna samhällsinformationsdyrgrip är skriven av en Mary T. Nathorst som av namnet att döma inte haft så mycket annat för sig i sitt liv än att fundera på bjudningar, etikett och vikten av att göra ett gott intryck. Jag tänkte bjuda på några smakprov ur denna källa till visdom.
Mina nya vänner som jag helt felaktigt lagt bort titlarna med.

Bokens första kapitel inleds med upplysningen att bokens syfte främst är att jämna värdinnans väg. Författaren upplyser också läsaren om att hon kanske inte kommer att ta upp alla de frågor som kan röra ett värdinneskap men att vi får trösta oss med att åtskilligt som tas upp i boken inte direkt lyder under värdinnans ABC och att viktiga fakta dessutom betonats både en och två gånger.

Vilken lättnad denna upplysning fyllde mig med! Äntligen kan jag hitta allt det där som gör mig till en perfekt värdinna och därmed en bra kvinna. Första tipset som jag tänker dela med mig av är hur man får ett umgänge. Jag menar - utan umgänge kan man ju knappast vara värdinna. Hallåååå, som man säger nu för tiden... Här kommer det i alla fall:

Om man som ung flicka bor i en medelstor stad ärver man en del av föräldrarnas umgänge (hör och häpna!). Jo då, så är det. Släkten räknas också in här och med detta kommer nya medlemmar utan att man själv behöver göra så mycket mer än att spela sina kort väl.

Hrm, undrar om mamma sitter och fundrar på
vem hon ska dua?
Sedan är det ju det här med vilka kamrater ens man har, för tydligen så har man en man. Det förutsätts liksom. Har man ingen man kan man inte vara värdinna. Punkt. Och, om man bor på en ort där mannens kamrater bor och väljer att umgås med andra än dem är man inte juste! Joråsåatt! Man KAN umgås med andra men man får inte utesluta mannens kamrater. Egna kamrater har man tydligen inte enligt den här författaren. Detta gäller då om mannen tillhör en kår, som t.ex. posttjänstemän eller officerskåren.

Om mannen tillhör ett fritt yrke (?) väljer man mer fritt i umgänget. Man ska bara tänka på att  inte ha för stort umgänge för det kan växa lavinartat. På vilket sätt detta kan vara skadligt framgår inte av boken. Jag misstänker dock att jag som läsare inte ska ifrågasätta det som skrivs; jag är ju gudbevars ett vilset fruntimmer i jakt på ledning och styrning i tillvaron.

Nåväl, OM det unga paret flyttar till en ny ort och mannen är agronom (!) kan de göra visit hos prästen eller läkaren, men inte helt utan inbjudan. Det verkar lite knepigt det där. Bättre att vänta tills man själv blir inbjuden och sedan kvickt som tusan bjuda tillbaka. Men om mannen är ingenjör eller officer kan man börja med att göra visit hos chefen och sedan hos andra man vill umgås med. Sedan får man vackert vänta på att bli bjuden tillbaks. Blir man inte det så står det inte vad man ska ta sig till.

Så skönt för herrarna att slippa fundera på duandet!
När man sedan fått vänner ska herrarna vara du med varandra men kvinnorna bör vänta lite. Man kan (som kvinna) slippa en del taktlöshet om man tar det lite lugnt med att bli du med folk. Glöm nu inte att det är den äldre som ska föreslå att man blir du med varandra. Fast det gäller inte om det är en kvinna med högre ställning som till exempel landshövdingens fru eller varför inte biskopens fru? Om någon som är äldre vill bli du går det inte att neka detta.

Men om det är en herre som vill vara du men om inte du vill det, då går det bra att säga nej. Det är nämligen högst ouppfostrat av en man att be en kvinna om att lägga bort titlarna. Det är hon som ska ta detta enorma steg. I det hemska läge att en man skulle föreslå detta plumpa, råds man att lite käckt svara: "Vi skola allt lära känna varandra lite bättre först!" Det står ingenting om man ska lägga huvudet på sned och plira lite skälmskt också, men jag anar detta mellan raderna. Detta är en kvinnas privilegium lika väl som att gå först genom en dörr. I alla fall enligt Värdinnans ABC från 1930. To be continued...

måndag 13 maj 2013

Livet på en pinne, eller två

Edamame-bönor

I fredags var jag och J på en ganska nyöppnad japansk restaurang i Varberg. Nami heter den och ligger på Västra Vallgatan i centrum. Vi var ganska hungriga men fick in varsin öl
omgående. Därpå fick vi in edamamebönor som ersättning för de rotfruktschips vi beställt och det var väl okej. Edamame är himla gott och dessa var inget undantag, smaksatta med flingsalt som de var.

Dessutom fick vi in vår sallad bestående av grönaste sjögräs. Jag älskar detta syrliga sjögräs! Fyra dumplings landade också relativt snabbt på vårt bord, men sen var det stopp ganska länge. Man hade fullsatt men klarade inte riktigt av beställningarna fullt ut. Så kan det bli ibland men det blev inte riktigt full pott på grund av missen med rotfruktschipsen vid beställningen, bara en istället för två beställda sjögrässallader och vår sushi som anlände mer än en timme efter beställningen på vårt bord.

Sjögräset
Sushin var annorlunda och mycket god. Den bestod av tonfisk, knot (vi tänkte att fisken jämte nog hette Knut och det blev ett internt skämt som inte riktigt går att förklara här, så jag avstår), pilgrimsmussla, torsk, laxrom, lätthalstrad lax, röding och något mer som jag inte minns.

Dessa nigiri var lite dyrare än de billigaste, eftersom råvarorna var av lite högre kvalitet och tillagningen något utöver det vanliga.

Vi åt hälften av bitarna var så jag smakade aldrig knot men väl Knut, laxrom och röding medan J åt makrill och utan knot. Fast det var han som åt knot... Ja ja...

I väntan på maten lekte J med ätpinnarna och jag måste nog säga som Remsan skrev på Instagram: Var det honom du ska bli sambo med???

Tack J, för en god middag på vår förlovningsdag!
Jo då, så är det! Med eller utan pinnar tager jag honom som han är och han mig. Jag kom inte på nåt trix med pinnarna men var nöjd ändå. Hur är det med er - äter ni asiatiskt med pinnar eller fuskar ni med gaffel???

Lyx-sushi med namnet matsu



fredag 10 maj 2013

Hälsning från Varberg!

Nu är jag i Varberg, efter ett härligt besök hos snygga och underbara Malin i Glommen! Besök gärna hennes butik Annies stuga, eller hennes blogg, Malins Diner.

Själv (B)loggar jag ut i två dagar, för att vila, shoppa, äta gott med bästaste J. Kram till alla.

torsdag 9 maj 2013

Dessert på banan

Dagens grillmiddag kommer att avslutas med en dessert som kan få också en efterrättsmotståndare att kapitulera. Receptet har jag hämtat från Leila Lindholms samlingar. Jag tycker inte om Leila (tycker att hon är sjukt tillgjord) men hennes recept är ofta väldigt bra och användbara. Om ni vill vara "på banan" (göteborgsvits) med desserten så gör den här.
Bild: TV4






Leilas banoffee pie
Kexbotten
400 digestivekex175 smör
Fyllning
800 sötad kondenserad mjölk (2 burkar)st bananerdl vispgrädde

Brända mandlar
125 sötmandel1.5 dl florsocker0.5 dl florsocker till separering
50 mörk choklad, till garnering


Sätt ugnen på 175 grader. Krossa kexen till små smulor i en mixer och blanda dem med smält smör. Tryck ut blandningen i botten och upp på kanten av en räfflad pajform med urtagbar botten. Grädda kexbotten i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. Låt svalna.

Ta bort etiketterna på burkarna och koka den kondenserade mjölken i cirka 2,5 timme-3 timmar i en kastrull med lock (det är viktigt att burkarna hela tiden är täckta med vatten). Ju längre man kokar mjölken desto fastare konsistens. 
Ta upp burkarna och låt dem svalna.

Under tiden som mjölken kokar kan du göra de brända mandlarna. Smält florsockret tillsammans med mandeln tills den knäpper, rör hela tiden. Ta av från värmen och låt stå och vila i cirka 1 minut. Strö i resterande florsocker och blanda runt, slå upp på ett bakplåtspapper och separera mandlarna från varandra. Låt svalna.

Hacka mandeln grovt. Vispa grädden fluffigt och skiva bananerna. Fyll pajskalet med den nykokta kolan och lägg på ett lager av skivad banan. Skeda sedan över grädden och toppa med mandel och riven mörk choklad.

tisdag 7 maj 2013

Grillat och gillat

Nu börjar grillsäsongen visa sig på bloggar, i tidningar och i matmagasin. Bästa grillarna presenteras och marinader och tillbehör stöts och blöts och byts och snyts ut näven till höger och vänster. Det är svårt att värja sig mot allt detta. Jag har nog aldrig mött någon svensk som sagt "jag gillar inte grillat". Ingen annan nationalitet heller för den delen. Alla gillar grillat. Det kan vara kåååv som vännen Pernilla säger, eller kyckling som min käre J grillar mycket länge för att vara på den säkra sidan, eller fiskspett med himmelsk smak som kusin Vitamin grillar snabbt och lätt för bästa spänsten i fisken. Eller stora hattar av portabellosvamp för veganer och vegetarianer. Kåååv är förresten underskattat i grillsammanhang men det ska vara BRA kåååv. Annars kan det kvitta!

Stora F i grilltagen
Jag tycker om grillat jag också. Gärna kyckling eller lamm. Fisk är också gott men grillfisk är så förbaskat dyr. Räkor ska man ju inte längre köpa, så det får vara. Fisk i foliepkate brukar vi tvista om hemma. J menar att det är så gott och jag menar att det är rätt dumt att tända grillen för att koka fisk i folie. Det går lika bra i ugnen... Men visst, det doftar gott om grillkolen jämfört med ugnen, det kan jag hålla med om.

Min grillpanna har åkt fram, för spännande nya upplevelser. I den grillar jag allt som är smått och löst och inte sitter på spett. Grönsaker blir liksom grillwokade, potatisar får en knaprig yta om man inte gör som stora F och hystar dem rätt ut i gräsmattan. Men det går bra att plocka upp dem igen och fortsätta. Så länge inte gästerna ser att man haft maten på marken, hihi!



Snart är det åter en röd dag mitt i veckan, och liksom potatisarna flög då stora F grillade dem så flög ju Kristus till himlen denna dag. Åtminstone om man ska tro på Bibeln... Jag har i år bjudit hem några kära familjemedlemmar denna dag och jag tänkte att vi skulle grilla om vädret tillåter. Det är lätt att det alltid blir "samma saker" man grillar så nu tänkte jag hitta på nåt nytt. En marinad från per Morberg kan ju aldrig vara fel, liksom hans frestande bbq-sås med bland annat jordnötter och papaya. Visst låter det gott!? Och man kan säkert marinera quornfiléer på samma sätt för den som ratar kött.





Entrecote med bbq-sås a la Morberg

4 skivor entrecote

Barbequesås
½ färsk ananas
½ papaya
1 dl jordnötter
½ citron, saften
¼ röd habanero
6 myntablad
3 msk olivolja
salt och peppar

Marinad
2 vitlöksklyftor
2 schalottenlökar
¼ kruka färsk timjan
1 knippe gräslök
1 knippe bladpersilja
¼ röd habanero
1 ½ dl olivolja

Kör alltsammans till såsen i en mixer till det blir en slät sås.

Skär bort fettkanter och senor från köttet. Skär ”fingerstora” bitar och trä på grillspett av trä, som har fått ligga i vatten innan. Häll över marinaden och låt dra 1-2 timmar. Salta och peppra. Grilla köttet runt om i 2-3 minuter, alternativt grilla i panna på spisen. Servera med krispig sallad och bbq-sås.

Recept: http://www.recept.nu/per_morberg/varmratter/kott/morbergs_grillade_entrecote_pa_spett/


lördag 4 maj 2013

Lördagsröj

Det är lördag och jag röjer. Nja, inte på nån krog eller så utan jag röjer i källaren. Ett jäkla röj, fast utan öl och hög musik. Fast musik har jag. Lite lågt så där så att jag inte stör grannarna. Åttiotalslistan med The Vapors, Corgis och Bowie. Så att man blir så där glad i benen och måste steppa lite på stället. Inte så att lilla B ser, för hon tycker att jag är rätt pinsam tror jag, när jag hänger mig åt mina nostalgitrippar och sjunger med lite lagom falskt och tar ett par steg till "Let´s dance"; ja för han sjunger ju faktiskt det - låt oss dansa!

Rummet i källaren, där jag röjer, är fullt av saker. Julsaker, påsksaker, vardagssaker, bra.att-ha-saker och saker som jag definitivt borde slänga men inte riktigt kan. Barnens teckningar vill jag inte slänga. Teckningen av mig och J när vi precis träffats. Jag är ett lamm som säger "bä" och J är en gris som säger "nöf". Konstnär: Lilla B så klart. Jag analyserar inte det faktum att hon tecknat mig som ett lamm och J som en gris. Teckningen åker ner i en att-spara.låda.

Och alla breven från pappa! Minst en bananlåda full. Fast jag KAN inte spara alla. Jag läser dem, skrattar lite, gråter lite när jag tänker på pappa då och nu. Läser mellan raderna och funderar på hur människor ibland inte förmår att förändra sina liv, fast de vill. Käre, lille pappa! Breven får ligga i en särskild låda, bara för mig att läsa.
Städning efter den stora översvämningen...

Rummet i källaren har varit mitt sovrum i ganska många år. Tills översvämningen kom och blötte ner en hel del av mina saker. Tack vare stora F upptäcktes översvämningen i tid och vi kunde rädda det mesta. Nu ska trappan ner till rummet bort, och vår lägenhet åter bli en enplanslägenhet. Rummet i källaren blir enbart ett förråd med ingång från källargången och rummet ovanpå blir åter ett stort rum, utan trapphus som tar golvyta.

Anledningen till att det måste bli mer plats är att jag ska bli sambo med J. Efter nära tolv år som särbo ska vi flytta ihop. Först här och sedan får vi se vart vi ska ta vägen. Jag är väldigt glad att J stått ut med mig i så många år. Under de åren har det hänt mycket, på gott och ont. Glädje och sorg har kantat våra liv och vi har nog växt ihop rätt mycket utan att vi märkt det.

Jag är glad att bli sambo. Glad att J tar mig som jag är med fel och brister men också en och annan förtjänst. Själv har jag blivit äldre, rynkigare och mer sliten sedan vi träffades. Åren passerar inte oförmärkt. Men min matlagning har blivit bättre och det är ett av mina knep för att få behålla J. Min pesto, lakritskola, banansalsa, mina köttbullar och kycklinggryta blir bara godare med tiden. De är mina ess i rockärmen. Sen är det ju mer än så. Vi tycker väldigt mycket om varandra och har roligt ihop. Det betyder mer än något annat. Eller vad tror ni?




torsdag 2 maj 2013

Gott kaffe utan ett leende


Ett av mina favoritcaféer i Göteborg är mer ett hål i väggen än ett café.  Det heter Bar Centro och är beläget på Kyrkogatan i centrala Göteborg. Här kan man köpa mycket goda och trendiga smörgåsar (det kallas nog något annat) och dricka Pellegrino och andra hippa drycker i svindyra förpackningar. Kaffet finns på en lista och den som inte vet vad en Macchiato är får en resignerad blick av personalen som tålmodigt men tonlöst berättar vad det är.

Jag får alltid känslan av att besvära personalen då jag går in på Bar Centro. De är så hippa att de inte kan le. Deras stil är trendigt nerklädd och en stickad mössa är i det närmaste ett obligatorium. Missförstå mig inte – de är aldrig otrevliga men de får mig att känna mig väldigt gammal och väldigt omodern då jag tar steget innanför dörren.

Kaffet avnjuts i gången utanför där man sitter på urinvägsinflammationsframkallande kalla stolar. Det är alltid knökfullt här och jag brukar alltid träffa någon jag känner i gången.

Så vill du dricka riktigt bra kaffe men inte är så noga med om personalen är charmigt göttebossk, så ska du definitivt köpa ditt kaffe här. 

Hur är det med er läsare – väljer ni café efter hur gott kaffet är, hur trevlig personalen är eller båda? Berätta!