lördag 30 juni 2012

Smörkyckling från Indien

Jag älskar indisk mat - både att äta den och att laga den. Dhal, tandoori, alo gobi, kyckling tikka, lamm Balti osv. Nu är jag relativt sett novis i köket då det gäller denna matkultur. Vill ni ha proffsrecept ska ni titta in hos underbara Amy, som har riktigt koll på det här med indisk matkultur. Hennes recept är helt otroligt lockande och spännande till max.

Men... för er som tycker att det kan räcka med att laga en rätt utan kryddor som är svåra att få tag i, kan säkert mitt recept ur Stora asiatiska kokboken passa. Alla ingredinser finns att köpa på ICA eller COOP. Numera kan man ju i och för sig handla ganska många exotiska kryddor och ingredienser lite varstans. Världens matkultur har spritt sig och kartan har krympt på det sättet. Jag tror, men det är bara en gissning, att det nu för tiden är fler svenska barn som har ätit thaimat än kåldolmar eller biff á lá Lindström; vad tror ni? Matvärlden är i förändring och fort går det.

Smörkyckling
Jag var så himla hungrig att bilden blev mer informativ än vacker!

4 portioner

1 kg kycklingfilé
1 tsk salt
4 msk citronsaft

2 1/2 dl yoghurt
1 hackad lök
2 pressade vitlöksklyftor
3 cm riven ingefära
1 hackad grön chili
2 tsk garam masala

1 1/4 dl tomatpuré
1 1/4 dl vatten
2 cm fint riven färsk ingefära
2 1/2 dl grädde
1 tsk garam masala
2 tsk socker
1 krm chilipulver
4 tsk citronsaft
1 tsk mald spiskummin
100 g smör

1. Skär kycklingen i två cm breda strimlor. Strö över salt och citronsaft. Om du vill kan du hälla 2 tsk gul hushållsfärg och 1 tsk röd hushållsfärg över kycklingen för att få fin färg, men detta brukar jag hoppa över. För mig är karamellfärgad mat inte så aptitligt, men det är bara min åsikt.

2. Lägg yoghurt, lök, vitlök, ingefära, chili och garam masala i en matberedare och kör till en slät smet. Du kan också mixa allt med en stavmixer i en skål.  Häll på yoghurtblandningen och rör om så att all kyckling får marinad på sig. Täck skålen med plastfolie och marinera i kylen i fyra timmar.

3. Lyft sedan kycklingen ur marinaden och lägg bitarna i en ugnsfast form. Baka den i ugn i 15 minuter på 225 graders ugnsvärme. Släng marinadresterna.

4. Smält smöret i en stor gryta, utan att det tar färg. Häll i ingefära, grädde, garam masala, socker, chilipulver, citronsaft och spiskummin. Rör ner tomatpurén och vattnet och låt koka upp. Koka i två minuter, sänk värmen och lägg i kycklingbitarna. Rör om så att allting blandas väl. Sjud försiktigt i två minuter.

5. Servera med basmatiris och gärna raita och naanbröd eller chapati. Mango chutney passar till det mesta men till den här rätten hoppar jag över den, eftersom jag tycker att tomatsmaken är godare utan mango. Som dryck passar mineralvatten eller öl bäst tycker jag.

Eftersom jag inte kan låta bli att fixa och trixa hackade jag två färska tomater och blandade ner i smörsåsen och lät koka med. Det blev jättegott! Dessutom ökade jag på kryddorna en aning, men det är för att jag gillar lite starkare mat. Vilken är er indiska favoriträtt?





Att mäta, väga och följa recept till punkt och pricka

När jag var en liten fräknig flicka med blå glasögon, sa min mamma en gång så här: "Du vet att du kan laga mat när du inte längre måste följa receptet eller då du kan höfta till en deciliter utan att mäta exakt." Jo du, tänkte jag, det där kommer aldrig att hända mig. Jag kommer aldrig att bli så bra som mamma eller mormor på att laga mat utan att ha ett recept att gå efter. Tänkte jag.

Nu, många år, fräknar och glasögon senare, lagar jag oftast mat utan recept. Till vardags använder jag i stort sett aldrig ett recept och på helgerna oftast bara som inspiration. Jag bläddrar gärna i mina kokböcker eller surfar runt hos olika matbloggare (Amy, Malin och Mårtenssons för att nämna några matlagare jag gillar). Men när det väl gäller att följa recept är jag bångstyrig. Jag flyttar gärna runt ingredienserna så att de passar mig. Står det två vitlöksklyftor tar jag helst en halv vitlök. En tesked paprikapulver blir lätt en och en halv. Fransk senap kan bli utbytt mot Johnnys sötstarka. 

Jag vet inte varför det blir så här. En förklaring är kanske att jag planerar dåligt och att jag inte har alla ingredienser hemma när jag bestämt mig för vad jag ska laga. En annan kan vara min bångstyrighet och egna vilja. Experimentlusta är en mer positiv förklaring som jag själv lutar åt. Eller så är det en kombo av alltihop. Följden blir hur som helst att jag sällan gör en maträtt som smakar likadant från gång till gång. Det kan vara en nackdel men också en fördel. Köttbullarna kan sluta med timjan och kalvfond i smeten eller så blir det texmexstuk eller oregano-tomat-bullar a´la´Italien.

Nu råkar jag veta att det finns fler därute som har svårt att "lyda" receptets råd. För det är ju just råd. Man gör ju som man vill i slutändan i alla fall. Visst är det härligt att få stöka kring i köket och vara kung över grytorna? Eller drottning kanske? Det ger en känsla av makt (en positiv sådan) och ett glädjerus när maten får beröm och de ätande suckar av välbehag. Nu är det kanske inte vid varje middag detta händer men när det händer DÅ är det härligt. Hur är det med er? Följer ni recept slaviskt? Eller gör ni som jag - tittar på det först gången och gör sen lite som ni vill? Berätta!

Som avslutning lägger jag upp ett recept som ni kan följa om ni vill (fniss). Det är busenkelt men också fantastiskt gott. Min kära kusin Vitamin bjöd på denna sås till kycklingfilé och ris en gång och den är bara sååå god.


Carinas aprikossås

10 torkade aprikoser (+3 dl vatten för blötläggning)
2-3 schalottenlökar
1 msk margarin
1 dl vitt vin
½ msk grönsaksbuljong
½ msk asiatisk chilisås
¼ krm cayennepeppar
2 msk margarin

1. Slå kokande vatten på aprikoserna och låt dem ligga i blöt över natten.

2. Strimla löken
Och bryn den i 1 msk margarin. Tillsätt vin, aprikoser, buljong och blötläggningsvatten. Låt småputtra under lock tills aprikoserna har mjuknat helt.

3. Mixa slätt, späd eventuellt med vatten. Smaksätt med chilisås och cayennepeppar. Hetta upp och vispa i 2 msk margarin, lite i taget.

Eller gör som ni vill, haha!

onsdag 27 juni 2012

Rålåpor

Min morfar älskade svensk husmanskost. Han var tacksam över att kunna äta sig mätt i hela sitt vuxna liv och slängde aldrig mat. Han njöt av rotmos, fläskpannkaka, köttsoppa och rårakor. Eller rålåpor som han kallade dem.
Jag på morfar Gustavs arm 1966

Mormor stekte rålåpor för kung och fosterland och morfar åt dem med rårörda lingon och ett stort glas mjölk till. Rålåporna bestod av råriven potatis som blandades med ett ägg, saltades och pepprades och stektes knapriga i en stekpanna.

Min yngre bror, som var som en son i huset hos morfar och mormor, lagar alltid rålåpor 22 februari. Det var morfars födelsedag och den dagen äter familjen detta till minne av en mycket stor (fast inte kroppsligt) men ödmjuk man. Det är härligt med matminnen som man förknippar med en person tycker jag. Själv älskar jag rårakor och äter dem med lingon men också gärna lite stekt kalkonbacon. Eller med finhackad rödlök och gräddfil, som blinier ungefär. Tunna ska de vara och knaperstekta i smör. Inte nyttigt alls men oj så gott!

Rårakor på ett ungefär

Riv fyra eller fem stora vinterpotatisar på rivjärnets kortsida så att det blir som en potatissmet. Krama ur en del av vätskan och lägg rivet i en skål. Blanda ner ett ägg, vitpeppar och salt. Om du vill kan du också riva en halv liten lök och blanda ner.

Hetta sedan upp en stekpanna med lite smör i. Stek runda tunna plättar av potatissmeten på ganska hög värme, tills de är knapriga och ljust bruna på båda sidor. Lägg dem på ett galler i ugnen på ca 100 grader, så håller de sig knapriga tills alla är stekta. Ät och njut och drick gärna en öl till om du gillar det.

tisdag 26 juni 2012

Hjärtan fyllda med vaniljkräm och kärlek

I dag har jag och lilla B bakat vaniljhjärtan. I regnet. Eller snarare på grund av regnet. Det finns inte så mycket annat att göra när det regnar än att ta fram degblandaren och mjölet och sätta igång. I alla fall inte för mig.
Det blev goda kakor och jag kunde inte motstå att placera en på det fina upphöjda fatet jag fick av lilla B som midsommarpresent. Jag fick en liten tillhörande bricka och matchande servetter också. Tänk vad roligt med genomtänkta presenter!!!

Eftersom vi gjorde dubbel sats vaniljkräm passade vi på att baka bullar samtidigt. När ugnen ändå är varm liksom. All deg gick inte åt till hjärtana, så lilla B kokade sylt av de kvarvarande jordgubbarna och stoppade i ett gäng syltkakor. Mums! Det blev go'fika senare när bror M med familj kom hem efter Universeumbesök. Min bror har varit konditor så man får passa sig när man bjuder honom på kakor. Därför gjorde vi vaniljkrämen med ägg, vispgrädde och äkta vaniljsocker. I mördegen var det så klart smör och inte margarin. Bror M hummade och godkände kakorna - phew!!!

Vaniljhjärtan

Recept på degen kommer ur den gamla boken Stora bakboken, som finns kvar efter lilla B:s och stora F:s pappa, som var en hejare på att baka. 

200 g smör
3/4 dl strösocker
1 äggula
5 dl vetemjöl

Blanda ihop ingredienserna och ställ degen att vila kallt en stund. Gör under tiden vaniljkrämen. Receptet på denna är lånat ur Sommarens söta, men vi gjorde om receptet lite.

1 ägg
2 msk strösocker
2 msk smör
2 msk potatismjöl
2,5 dl vispgrädde
0,5 dl vatten
3 tsk vaniljsocker

Blanda alla ingredienserna i en kastrull och värm under ständig vispning. Se till att det inte bränner fast i botten på kastrullen! Så fort första bubblan syns börjar krämen koka och då ska du ta bort den från spisen bums! När krämen svalnat tillsätts vaniljsockret.

Kavla ut degen och klä hjärtformar i metall (Jag har köpt mina för tio kronor på en loppis. En hel bunt fick jag för de pengarna...). fyll hjärtat med vaniljkräm, så mycket att du kan få på ett lock utan att det bubblar över när du gräddar dem. Baka dem långt ner i ugnen på 200 - 225 graders värme i ca 12 minuter. Passa noga så att de inte bränns.  När hjärtana svalnat pillar du försiktigt loss dem ur formarna. Pudra lite florsocker över före serveringen. Om du bakar många och fryser in några så ska du vänta med att sockra dem du lägger i frysen.

Vaniljkrämen vi fick över passade fint i bullar, men dem ska vi äta imorgon. Inte alla kakor på en dag...






söndag 24 juni 2012

Vad gjorde barn när inte dataspel fanns?

Efter några dagars bloggtorka är jag tillbaka. Det är galet mycket nu och imorgon inleder jag min sex veckor långa semester. Jag satt och tänkte på mina sommarlov i dag. De jag hade förr alltså. Min nuvarande lärartjänst är en semestertjänst, så jag har sex veckors semester som alla andra, inga lov över huvud taget - inte ens en klämdag då och då. Vi jobbar jämt, och då menar jag jämt, på min skola...

Just därför tänkte jag kanske på sommarloven som man hade som barn. När skolan äntligen var slut för terminen och sommarens ledighet låg oändlig framför en. Mest tyckte jag nog om åren när jag var runt tio - tolv år. Man var fortfarande för liten för att oroa sig för mycket för framtiden eller för hur man såg ut och samtidigt stor nog att ha kul och vara självständig. Då fanns inget fritids utan man skötte sig själv och fixade väl mat själv om dagarna när föräldrarna jobbade. Jag minns inte ens att jag åt eller vad jag åt, så särskilt utsvulten kan jag inte ha varit. Men ingen micro hade man...

Jag minns när bonden slog gräset första gången och vi samlade ihop så mycket vi vågade och byggde gräskoja i huset på lekplatsen. Vi satt på varsin gren i den stora eken i kossehagen och hade hemlig klubb. Jag minns också att helt plötsligt en dag i juni stod bara min sommarkompis där och sa: "Hej!" och så var leken igång. Vi hade inte setts på ett år eftersom han bodde i Göteborg, men hans mormor bodde i min hemby Nättraby och hos henne var han om somrarna. Men Bästisen S var jag förstås mest med.

Vi cyklade, plockade smultron, badade, lekte Röda och vita rosen, indianer och cowboys och satt på Indianberget och skrev upp bilnummer och bytte filmisar. Vi fiskade mygglarver i gölarna uppe i skogen, vi köpte surbomber och sega häxskor i Mjöviksbutiken och åt glass i stora lass. Ibland var vi hos mormor och morfar och läste gamla Allers från fyrtiotalet och klippte ut klippdockor som vi lekte med. Vi lekte med våra fina plasthästar och drömde om en egen häst en dag. Min skulle vara svart och heta Aramis. Vi läste hästböcker och någon enstaka gång såg vi sommarfilm som SVT satte in när det regnade allt för jäkligt. Annars visades inga program dagtid. Vi samlade sniglar, grodor och skalbaggar. Ödlor om vi hade riktig jaktlycka.
Bild: F. Gelotte

Allt detta och mycket mer gjorde vi och himmel vad roligt vi hade. Det fanns inga dataspel, inga föräldrar som skjutsade oss överallt och inga tecknade filmer på TV. Sommaren var vår och vi ägde den utan en tanke på att man kunde ha tråkigt annat än korta stunder. Jag tror inte att våra föräldrar hade dåligt samvete för att de inte gjorde så mycket med oss. Det var helt naturligt att barn lekte med varandra och inte hängde inne och väntade på att föräldrarna skulle roa dem.

Och vi plockade jordgubbar... Söta och solvarma fanns de hos morfar som var trädgårdsmästare. Sengana och allt vad de hette. De största var inte så söta som de mindre. De allra största var en sort som mormor gjorde saft och sylt på. Jag tänkte på allt detta. Igår plockade jag en hel liter jordgubbar i vårt trädgårdsland. De var precis så söta som jag minns morfars. Imorgon ska jag bjuda mina brorsbarn dem till frukost. Sedan ska jag baka vaniljhjärtan och njuta av min ledighet, trots regnet.

Har ni börjat er semester än?

torsdag 21 juni 2012

Att kunna säga tack...

Jag är så dålig på att tacka för en komplimang eller snälla ord. Äsch, nej, men inte ska väl jag eller usch då jag som är så kass.... Jantelagen lever i mig men jag jobbar på att bli av med den. I dag fick jag en så fin hyllning på min yngsta dotters blogg. Tårarna rann och jag blev helt stum. Tack finaste lilla B - jag älskar dig så!
http://dreamsofcountrylife.blogspot.se/2012/06/i-love-you-more-than-pizza-and-i-really.html

Pizza och primörer

Igår kom jag hem efter ett givande dygn på Vann spa (jag vann alltså inte en spa-vistelse som någon trodde. Jag får sluta berätta om mina vinster, hihi!). I kylen låg två bitar mozzarella som snart skulle bli gamla och trötta om jag inte använde dem. Jag kom på den briljanta idén att baka en pizza.
Jag vet att det är billigare att göra sin egen deg, men trots allt tycker jag att det är hur bra som helst med de här färdiga pizza-bygge-kiten som man kan köpa i butik. Snabbt, lätt och gott.

På pizzan lade jag vad som fanns i kylen - rökt kalkon, plommontomater, tonfisk och lite kalkonfärs. Kryddat med oregano, basilika och chilipeppar blev det en mumsig rätt.

I mitt lilla trädgårdsland skördade jag alldeles späda nya rädisor och den första ruccolan som smakade helt fantastiskt!

Blomkål och spenat växer också där och ser väldigt lovande ut.

tisdag 19 juni 2012

Vann spa - årets musselkrog

Varje år brukar min skolas personal få åka på konferens strax innan det är dags för semester. Vi har ju inte sommarlov som många andra lärare, utan semester som de flesta andra dödliga i vårt land. Därför tror jag att vår rektor tar oss på konferens son en morot inför nästa termin och som ett bra avslut på ett tufft arbete under det gångna läsåret. I år har vi konferens på Vann spa och hotell utanför Lysekil på västkusten.

Här är så vackert att man inte tror sina ögon. Utanför konferenshotellwt är utsikten helt betagande och vattnet illande blått. Maten var fantastisk, både vid lunchen, men framför allt vid middagen. Trerätters bestående av yra rökt röding med rödlök och laxrom och jordärtskockspure med he bakat bröd. Sedan sirloinstek med rostade rotfrukter och en otrolig såsreduktion av något som jag glömt. Dessert: kokosorbet med romrussin och crème brulee. Allt var fantastiskt gott utom romrussinen, men det beror enbart på att jag inte gillar dn kombon.

En stor och fin överraskning i dag var att när jag skulle gå och bada med de andra, ombads jag gå till behandlingsavdelningen, där en behandling väntade. Det var min omtänksamme J som beställt och förhandsbetalat en ansiktsbehandling med rengöring och massage till mig. Vilken omtänksam man jag har, va? Det var superskönt och jag tycker att mitt ansikte känns tio kilo lättare. Tack, bästaste J!!!

Beskrivning av behandlingen:
Flash Beauty
En vitaminkick för huden! En riktig askungebehandling för festen eller inför bröllop. Eller varför inte lyxa till vardagen med denna uppiggande behandling som innehåller vitamin C för att väcka liv i huden och ge den omedelbar lyster och fin färg. Ansiktet rengörs, peelas och följs sedan av en skön massage i en mandarinmask med rent C vitamin. Behandlingen avslutas med ett vitaminserum som du sedan får med dig hem för att fortsätta behandlingen hemma.

Vann spa är väl värt ett besök om ni är på västkusten! Ljuvlig natur och utsikten är enorm. Rummen är bra och maten underbar! Om två veckor ska J och jag på spa i Göteborg. Det är min present till J på hans halvsekeldag. Det ska bli otroligt mysigt att åka iväg på tu man hand med honom. Vann spa:s hemsida bjuder på ett musselreept som jag inte kan motstå att dela med mig av. Tydligen har man blivit utsedd till årets musselkrog, något som Musselakademien naturligtvis måste uppmärksamma.

Paprikamusslor med ingefärscreme och melonsalsa

ca 20 plock till buffé eller ca 8 portioner som förrätt

1 kg färska blåmusslor - kokas och plockas ur skalen
2 paprikor,röda 2 vitlöksklyftor
2 msk matolja
2 msk pressad limejuice
2 msk kikkomansoya

Kärna ur paprikorna, lägg 1 paprika med oljan och vitlöken i ugn 200 grader och baka tills den fått färg, ca 15 min, ta ut och lägg allt i matberedare och mixa till jämn massa. Blanda med musslorna.

Ingefärscreme
1 dl hemgjord majonäs
50 g philadelphiaost
1 msk dijonsenap
1 msk riven färsk ingefära
1/2 riven vitlöksklyfta smaka av med kikkoman soya och limesaft

Salsa
Vattenmelon Cantaloupemelon Gurka Tomat Rödlök
Tärna grönsakerna och melonerna, hacka löken. Blanda med salt och låt rinna av i sil ca 1 timme. Blanda med limesaft och strimlad koriander, smaka av med salt.

måndag 18 juni 2012

Fest och spets

I lördags var det fest för J som fyller femtio år i dag. Han är världens bästa J och jag hade jobbat ganska mycket för att det skulle bli en så bra och rolig fest som möjligt. Det är lite knixigt att fixa fest tycker jag, för man måste alltid utgå ifrån vilka gästerna är och vad de kan tänkas tycka om, förutom jubilaren själv då. Nu hade ju J ett finger med i spelet då det gällde vad vi skulle äta, även om jag styrde upp det hela (vilket var hans önskemål) då det gällde maten.

Lekar, tipspromenad, presentation av gästerna, några tal, presentöppning. barhäng, spontandans och mer barhäng. Jag lyckades också få ihop ett tal till min J, och han verkade nöjd. Jag brukar göra det när någon fyller jämt och vem uppskattar inte att någon jobbat lite för att man ska bli glad? Det blir nog de flesta. Min present till J blir att vi åker på spa i juli, med övernattning och middag och dagen efter en god frukostbuffé. Bättre än prylar till den som redan har allt.
Min kära kusin vitamin var den som höll i lekarna/tävlingarna vilka uppskattades mycket. Hon är ett fenomen denna kvinna! Till vår lilla stugas skafferi har hon virkat finfina hyllbårder i spets som jag bara måste visa upp här och nu. Vilket hantverk!





Så här vacker spets virkar hon medan hon tittar på TV! Jag skulle inte klara det om jag så stirrade ihjäl mig på själva spetsen. Men alla är vi olika med olika talanger. När vi ändå talar om spets tänkte jag snyggt glida över på spetskål. Det är en kål som påminner mycket om vitkål, fast mildare i smaken. Jag hittade ett recept på Allt Om Mat som jag tycker låter så gott. Nu när det finns så mycket svenskodlat i butiker och på marknader ska man passa på att äta av allt det nyttiga och goda, tycker jag.

Potatis med spetskål, citron och färska örter


 1 kg småpotatisar
 1 kg spetskål
 2 st vitlöksklyftor

 2 dl gräslök, grovt hackad

 2 dl rucola, hackad
  3 st citroner, rivet skal

 1 dl olivolja
 2 tsk salt
1. Skrubba potatisen och koka den mjuk i lättsaltat vatten. Låt svalna.
2. Strimla kålen och koka den mjuk i saltat vatten. Spola hastigt av kålen med kallt vatten och låt rinna av.
3. Blanda potatis, kål, pressad vitlök, örter, citronskal och olivolja. Smaka av med salt och peppar.

fredag 15 juni 2012

Festförberedelser

Imorgon ska jag se till att min käre J, som fyller ett halvt sekel på måndag, får en bra och lyckad fest som han förhoppningsvis kan minnas med glädje. Det är många trådar att hålla i, och en hel del hemliga förberedelser som jag inte kan avslöja här och nu. Vi kommer att vara i koloniföreningens festlokal, vilken jag ska förbereda och pynta ikväll. Lilla B och kusin Vitamin kommer att hjälpa mig.

J vet i alla fall om temat, som är italienskt eftersom han älskar det italienska köket. Min insats i köket är minimal på grund av en viss trötthet hos mig just nu. Vi har beställt färdiga fat med kalkon, frukt och grönsaker från Ingelstad kalkon. Sedan har vi bunkrat upp med tillbehör som oliver, soltorade tomater, olivbröd, sallad och pesto. Flingsalt, olivolja och vinäger och mozzarellasallad är också givna bihang. Panna cotta med hallon och lavendel blir dessert och sist av allt kaffe och tårta.

Jag hoppas verkligen att det kommer att bli ett lyckat kalas och att J tycker att mina förberedelser är bra. Min present är upplevelsebaserad och kommer att avslöjas här på bloggen efter kalaset. Lite festbilder med mat och annat gott kommer också.

Ha en skön fredag alla fina bloggisar! Vi hörs snart igen!

torsdag 14 juni 2012

Vikten av att ha någon som tror på en...

Varning! Långt inlägg! Läs på egen risk.

Igår hade vi skolavslutning i min skola, precis som så många andra. Mina elever gick på sommarlov, sjutton år gamla, några något äldre. Några har sommarjobb, andra inte. Några har sommarskola för att de inte lyckats nå målen i kurserna svenska, engelska eller matematik. En del i alla tre...

I min blogg brukar jag inte skriva om samhällsproblem, elände eller djupsinniga funderingar. Men i dag måste jag bara dela en fundering med er. Jag funderar ofta på vad det är som gör att elever/barn/ungdomar lyckas i skolan. Vilka faktorer det är, förutom lätt att lära och bra kom-ihåg, som gör att eleverna lyckas nå uppsatta mål och bli "godkända" (detta hemska ord) i sina olika kurser. Jag har äntligen fått bekräftat det jag alltid trott - att den viktigaste biten är att ha någon som tror på en.
Nyss läste jag en forskningssammanställning av en nyzeeländsk man som heter John Hattie och han har kommit fram till att det finns en sak som är viktigare än alla andra faktorer när det gäller att lyckas. Det är att ha (framför allt) en förälder som tror på en, eller två. Det spelar mindre roll vilken social situation man befinner Sig i, vilken socioekonomiskt situation du har, var på samhällsstegen du är (jo, för kom inte och säg att vi inte har ett samhälle med klasser) eller om föräldrarna ger eleven datorförbud eller minskar TV-tittar-tiden. Det som är absolut mest betydelsefullt för en elev är att det finns någon med tilltro till henne eller honom. Inte så att det andra är helt utan betydelse, men det har egentligen inga mätbara effekter att tala om.

Då tänker jag därnäst - men hur ska vi då göra med alla dessa som inte har någon? Verkligen INTE NÅGON som tror på dem. Hur ska vi som jobbar i skolan kunna kompensera, hinna SE alla dessa vilsna själar som vandrar runt utan en enda kotte som tror på dem och deras förmåga, allra minst de själva.

Vi kan ta ett exempel: Vi har en kille som börjar gymnasiet, vi kan kalla honom P. P har gått igenom grundskolan utan att någon egentligen sett hans behov, hans möjligheter eller kunskaper. Man har fokuserat på att han är stökig, att han skolkar, att han stör lektionerna. Ingen har haft tid att sätta sig ner med honom och prata med honom. Fråga vad han vill eller vad han hoppas på. För varje år blir P:s skal lite hårdare, lite mer ogenomträngligt. Han bygger upp ett hårt skal för att klara av alla törnar, för att orka med att höra att han är hopplös. Även om ingen säger det så får han ju bekräftelse på att han är hopplös på alla konferenser kring honom. Han blir själva problemet personifierat.

När P börjar gymnasiet har han väldig tlite kunskaper med sig. Lärarna i grundskolan godkände honom för att att han trots allt hade "försökt". P:s föräldrar orkar inte längre. De har en slitsam skilsmässa bakom sig och fullt upp med att rådda sina nya familjesituationer, köra barn till simskolan, flöjtspelningen, fotbollsträningen och rytmikkursen. P är äldst och "borde veta bättre" än att bråka hemma och i skolan. Kraven ökar och förståelsen minskar. P struntar i allt. Han går till skolan då och då eftersom han ändå har kompisar där. Om han går på lektionerna gör han ingenting, för han är ändå så långt efter att det inte är någon idé att försöka hinna ifatt.

När sommaren kommer har P inget jobb, inga betyg och ingen möjlighet att fortsätta gymnasiet. Han är ensam i den stora världen utan någon som tror på honom. Hur det kommer att gå kan vi bara spekulera kring.
Då tänker jag: Hur hade det sett ut för P om han hade haft någon som peppade honom, som trodde på att han kunde, någon som sa att han var bra och dög? Någon som hade tid att sitta och prata med honom och som orkade med hon trots hans fel och brister. Det finns så många övergivna barn och ungdomar som P. Som inte har någon.

I höst börjar jag jobba med frågor om hur barn och unga ska nå målen i skolan. Jag komer att arbeta med det en dag i veckan. Självklart kommer jag inte att lösa några världsproblem men kanske att jag kan bidra med något som underlättar för någon enda elev. I så fall har mitt arbete inte varit förgäves.

Det är viktigt att inse att jag inte är kritisk mot föräldrar med barn som har det svårt i skolan. Jag har själv kämpat som förälder på olika sätt, och vet att den perfekta föräldern finns inte. Inte heller är det alla barn som har det svårt i skolan för att föräldrarna inte tror på dem. Det finns andra svårigheter. Men det är inte dessa jag skriver om här. Utan de övegivna. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser dem.

Blommorna i inlägget är till alla de som arbetar med att göra livet lättare för unga som har det svårt. Ni vet väl att ni är värdefulla?

onsdag 13 juni 2012

Ny utmaning

Från goa vännen Sofia med bloggen Sofia bakar har jag fått ännu en utmaning med nya frågor. Några frågor svarade jag på för ett par dagar sedan så de tar jag helt enkelt bort. Här är fem nya frågor och svar:
Bild: F.Gelotte


1.      Hur ser din familj på ditt bloggande?

Min familj består av mina två döttrar som själva bloggar, så de är väldigt positiva. Min särbo tycker väl också att det är roligt. Han är sportfåne och lägger tio gånger så lång tid framför TVn som jag lägger på att blogga. Minst…


2. Vad berör dig mest?

Orättvisor, egoistiska människor och våld = negativt. Positivt berörd blir jag av snälla människor utan egen vinning och andras omtanke. Inneboende godhet.

3. Vad är det värsta du vet?

Jag avskyr potatisbullar, terrorism och att glo på sport på TV. Det är nästan hårfint vilken av dessa tre saker som är värst…


4. Vilka talanger har du, dvs. vad är du riktigt bra på?
Oj, jag som är så dålig på att berömma mig själv. Eh… Jag är nog ganska bra på att laga mat och baka. Jag är nog ganska bra som lärare, på att förklara så att eleverna förstår. Sedan är jag en jäkel på att meta.

5. Om du skulle starta upp något eget, vad skulle det vara?


Jag skulle vilja ha ett mysigt och centralt café med läxläsningshjälp för unga som har svårt i skolan och inte kan få hjälp hemma. God och billig mat, snälla frivilliga lärare som offrade en kväll då och då för att hjälpa till.

Sån är jag! Nu har jag precis skickat en utmaning till flera

bloggare så jag gör istället så att jag ber mina läsare att skriva

en kommentar och svara på en av frågorna ovanför. Välj den

fråga ni helst vill svara på och skriv det i en kommentar till

inlägget!







tisdag 12 juni 2012

Solskensbulle med onämnbar fyllning

Bild: Ulrika Ekblom
I går fick jag en bilaga till min Femina som damp ner i brevinkastet. Det lilla häftet var en bakbok i miniformat där kända matlagare presenterar några av sina bästa bakrecept. Syftet var att göra reklam för Arla, jag är inte dummare än att jag räknade ut det. Men... ändå fanns det en del lockande i häftet. Två av mina favoriter i bakvärlden fanns med - Lisa och Monica Eisenman. Amerikanskor som flyttat till Sverige och tillägnat sig hela den svenska kakkulturen.

Jag fnissade lite när jag såg att receptet på Jättesolskensbulle fanns med. Detta är en av lilla Bs favoritkakor, inte bara för att den är stor utan också för att den innehåller jättegod vaniljkräm. Vi brukar skoja om att hon vill äta en hel sån själv, utan att bjuda. Bilden ovan är lite skev eftersom jag och min scanner inte är överens. Lilla B hade (kanske inte helt seriöst) planer på att servera denna jättebulle som dessert på studentmottagningen. Inte så elegant men jag tror i och för sig inte att någon blivit besviken.


Jättesolskensbulle (receptet hämtat ur boken Sommarens söta)

150 g smör5
 dl mjölk
50 g jäst för söta degar
0,5 tsk salt
1.5 dl strösocker
2 tsk stött kardemumma
1,5 dl vetemjöl
1.5 dl vaniljkräm
2 dl färska eller frysta hallonägg till pensling
1sats glasyr (florsocker + vatten)

1. Smält smöret i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt mjölken och värm tills blandningen blir fingervarm, 37 grader.
2. Smula ner jästen i en bunke. Häll ner lite av mjölkblandningen och vispa tills jästen har löst sig. Tillsätt resten av mjölkblandningen och salt, socker, kardemumma och nästan allt mjöl. Arbeta degen tills den blir blank och smidig. Låt jäsa i bunken i cirka 40 minuter under bakduk.
3. Ta upp degen på en mjölad arbetsbänk och knåda den i några minuter. Tillsätt eventuellt mer mjöl. Dela degen i två delar och tryck ut dem till cirka 2 cm tjocka rundlar på varsin plåt, smord eller med bakplåtspapper. Värm ugnen till 200 grader.
4. Bred ut vaniljkrämen på rundlarna men lämna cirka 2 cm runt om utan kräm. Strö ut hallonen. Låt degen jäsa i ytterligare cirka 30 minuter.
5. Pensla kanten med uppvispat ägg och grädda i cirka 20 minuter. Låt svalna och ringla sedan över glasyr.

Naturligtvis blir det godast om du har ork att göra egen vaniljkräm. Marsankräm funkar men är ju inte på långa vägar så gott. Min bror arbetade på konditori ett tag och där gick vaniljkräm under ett ganska fult namn. Tidigare har jag hört "mormors hosta", men det finns värre benämningar, det kan jag lova.

måndag 11 juni 2012

Grill och pill hos kusin vitamin

I lördags var vi bjudna till kusinen på den fina ön Hisingen, fem minuters bussresa från centrum. Om ni inte varit på Hisingen kan jag tala om att det är en fin ö, sitt rykte till trots. Klart att det finns områden även här där man kanske inte län gtar efetr att bo, men centrala Hisingen är en pärla. Nära vattnet och nära stan. Och kusinen bor på sjunde våningen så utsikten är helt okej.
Bakom kusinens hus går de berömda linderödssvinen och bökar. De har bökat upp en hel massa sten och rötter så att kusinen och hennes grannar nu kunnat anlägga fina kolonilotter med bra odlingsmöjligheter mitt i stan. Vi inspekterade dessa innan vi gav oss i kast med kvällens verkliga övning - grill och skaldjurspill. Det blev goda grillade grönsaker på galler och fantastiska spett med marulk, färsk tonfisk, räkor och kolja. Dessutom grillade havskräftor som medförde en del pill för att få ut allt det goda som gömde sig i vrårna.

Det var riktigt kyligt så vi åt inomhus, trots att pergolan där vi grillade var ganska skyddad. Vi åt så vi blev vindögda alla fyra. Hjälp så gott det är med fisk och skaldjur. Jag älskar att bo på västkusten där vi har så mycket gott i havet. Havskräftor är så gott att det är konstigt att det inte är extra skatt på att äta dem. Men de är ju fasligt dyra förstås... Själv föredrar jag dessa före svenska insjökräftor till och med. Hur är det med er? Kräftor - vilka är bäst? Äter ni detta även då det inte är kräftskiva?

söndag 10 juni 2012

Nytt möte i Musselakademien

I fredags var det dags för ännu ett viktigt möte för anrika sammanslutningen Musselakademien. För läsare som glömt tidigare inlägg, eller nytillkomna läsare kan jag berätta att denna akademi är en mycket viktig del av mitt liv. Medlemmarna är två och kan inte bli fler. Jag och vännen Pernilla (tillika självutnämnd faster till mina, fram till dess, fasterlösa barn) innehar alla styrelseposter. Omväxlande delar vi på ordförandeposten, så att den som har det aktuella mötet hemma hos sig är ordförande.

Vad är då målet med akademien? Jo, att äta musslor så ofta vi kan, utan att slarva med omständigheterna. Goda musslor och många musslor. Olika musslor på olika sätt. Friska musslor som man inte blir magsjuk av. Billiga musslor och dyra musslor. Musslor intas med god dryck och i gott sällskap.

Det finns stadgar i denna akademi, jo då. De bygger på stor respekt för delikatessen och även omständigheterna kring den. En av stadgarna säger faktiskt att vi tillfälligt kan ta in en suppleant för en kväll, men det krävs då att denna bugar hela vägen ner till marken, av tacksamhet över att få delta. Till exempel. Här slarvas det inte! En annan viktig ingrediens är att man ska hålla tal under mötena. Tal till musslorna och till akademien. Den här gången slarvade vi lite på den punkten men vi pratade mycket, det är det ingen tvekan om.

Fredagens möte kändes viktigt då det hölls efter att jag och faster Pernilla avlämnat fina dottern lilla B, hos goda vänner till mig. Hon ska arbeta hos dem över sommaren och flyttar in i deras fina gästrum med spetsgardiner, utsikt över blomsterängar och med hästar och kor utanför knuten. Lilla B ska hjälpa till med allt som behövs på en liten gård med gris (levande kompost, hihi), katter, hundar, hästar, kaniner och jag vet inte vad. De ska driva loppis och gårdscafé och har ni chansen och kör förbi Limmared ska ni absolut göra en avstickare till Månstad, som platsen heter. Där finns lilla B och hennes goda bakverk vilka är värda en omväg, jag lovar.

Jag har en väldig respekt för grisar - ju större desto mer. Lilla Såsen på bilden här till höger, är inget undantag. Hon är liten men naggande god. Jag är dock lite rädd för att bli biten och håller mig på avstånd. Såsen är en ganska värdig dam som håller viss distans även till sina ägare. Anders, som majoren på gården heter, fick klia henne när vi var på besök men det var nådigt och på Såsens villkor. Fattas bara annat.

Det nyfödda russfölet har jag inga bilder på men när lilla B lägger upp bilder på sin blogg ska jag länka dit så att ni får se hur fint hon bor över sommaren.

Åter till musslorna. Den här gången lagade vi Fassolari, en för mig ny musselsort som såg spännande ut. Bruna, blanka och stora var de och vi bar hem dem med viss förväntan. Med facit i hand borde vi ha sköljt dem mycket mycket mer, för de var fulla med grus och aningen knastriga att tugga. Det finns nästan ingenting som äcklar mig så mycket som att få grus i munnen när jag äter, så smakupplevelsen grusades en aning, haha.

Musslornas innehåll var väldigt köttigt och annorlunda. Färgen på det lilla djuret var inte som blåmusslorna utan väldigt färgstarkt (ursäkta dålig bild dock). Vi kokade musslorna på sedvanligt sätt, med vitlök, vitt vin och vatten. Sedan tog vi upp dem och försökte rensa bort gruset, men det var här vi borde varit mer ihärdiga tror jag. Hur som helst fräste vi vitlök i olja, hällde på hackade förska tomater, tomatpuré, vitt vin, örtkryddor, peppar och salt. Det fick koka ihop ordetligt medan vi sippade på mousserande vin. När såsen var klar serverade vi musslorna i den med kokt (al dente) bavette och vitt lantbröd. Det var inte dumt alls förutom gruset då.

Som ni kan se på bilden till höger var innehållet i musslan rena konstverket. Jag tycker att det ser ut som en installation under Modernismen ungefär. Salvador Dali, kanske? Gillar ni läsare musslor? Oftaste är det ju så att man gillar eller ogillar. Mellantinget "sådär" brukar inte gälla musslor. Eller har ni andra favoriter när det gäller skaldjur???

lördag 9 juni 2012

Vänner i vått och torrt

När livet är tungt och man tycker att det inte finns så många ljusglimtar, finns det alltid vänner där för att plocka upp en från botten. Vänner som man kanske ibland tar för givet och glömmer bort att berätta hur mycket man uppskattar dem! Sådana vänner har jag. Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns människor som bryr sig så mycket om mig och mitt välmående att de utan tvekan gör saker för att muntra upp och glädja mig.

I förrgår fick jag ett sådant där tjockt härligt kuvert med posten, vilket jag öppnade med stor undran. Inuti låg ett underbart trädgårdsmagasin fullt av de härligaste reportage, recept och tips för den som tror sig ha gröna fingrar (jag). Vännen S hade skickat denna för att glädja, trösta och muntra upp mig mitt i min stora trötthet. På tidningen satt en rosa lapp med uppmaning om att ta en paus och koppla av lite. Hon vet precis vad jag behöver göra. Önskar så att hon varit nära mig så att jag kunde fått väta hennes axel med mina glädjetårar, för självklart lipade jag en halvliter saltvatten till.

I dag var jag ute på en tur med fina vännen Pernilla, som snart ska till Uganda igen för att bland annat besöka vänner och äta den goda glassen hon provade sist. När jag kom hem efter detta stod en blomsterbukett utanför min dörr. Blomsterbud till mig? Jag som inte är särskilt van att få blommor rev mig i huvudet, men det stod ju mitt namn på papperet. Väl inne öppnade jag paketet och inuti fanns den ljuvligaste bukett av bland annat pioner som är en av mina absoluta favoritblommor. I buketten fanns ett litet somrigt kort med en enda kärleksfull rad från en vän sedan ungefär 25 år. Återigen kom tårarna i en flod.

Tänk så otroligt snälla vänner jag har!!! Vännen P är en riktig kämpe som har haft det kämpigt på många sätt i sitt liv, men som alltid står upp vad som än händer. Han klagar mycket sällan trots smärtor och ett antal jobbiga operationer. En vän i vått och torrt är han, liksom S. Jag är så tacksam över er vänskap och hoppas att jag kan återgälda er en dag. Ni betyder så mycket för mig. Tack!

Ljuvligaste buketten jag sett!


fredag 8 juni 2012

Utmaning

Jag har fått en spännande utmaning av fina Malin med bloggen Malins Diner. Jag ska svara på några frågor kring mat och bloggande, så håll i er nu. Här kommer lite info om hur jag är...


Hur viktigt är bloggandet för dej som person på en skala 1-10?
Min yngsta dotter tyckte att jag skulle börja blogga och jag tänkte: Varför inte... Nu är jag fast och tycker att det är väldigt givande. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är en enorm egoboost att få kommentarer och positiv feedback på mina inlägg. Så på en skala blir det nog 8.


Ditt bästa tips för att koppla av?
Att resa bort. Det spelar inte så stor roll vart, Alingsås funkar. Jag är en mycket stressad person som har svårt att ta det lugnt, fast jag så väl vet att jag borde. Bara kravet på att koppla av stressar mig. Men på resa kan jag liksom inte styra allt och då känner jag heller inte samma ansvar för att det ska fungera.


Länka till ett av dina absoluta favoritinlägg som du själv lagt upp och varit supernöjd med?
På gatan där jag bor, tycker jag själv om. Det var en stor bit av mig själv som jag lämnade ut och det blev väl mottaget. Sedan att jag trodde att det var Lena PH som skrivit låten bekräftar väl bara ännu mer min okunskap om saker och ting...


Vilka andra sociala medier använder du förutom bloggandet?Jag var en av de första i Sverige som hoppade på Facebook, trots att mina barn sa att jag var helt fel ute. Facebook var bara för gamlingar - det var Bilddagboken som gällde. Moahahaha! Vem hade rätt? Jag bara frågar. Twitter har jag provat men fattar nog inte riktigt poängen med det. Jag vet inte om Pinterest är ett socialt medium men det tycker jag i alla fall är ganska roligt och inspirerande.


Skulle du kunna ta en timeout från mobil, dator och tv på en vecka?
Nja, kanske inte. Kunna skulle jag väl, men det skulle kännas. Jag har nästan slutat att ringa för att istället meddela mig via mail, blogg eller sms. Det är så oerhört tidsbesparande och jag har så många olika vänner och bekanta som jag aldrig skulle hinna ha kontakt med om inte dessa medier fanns. Jag har hittat "gamla" vänner som jag aldrig skulle tagit kontakt med igen om det inte varit för Fejjan t.ex.


Vem i matvärlden skulle du helst vilja träffa och varför?
Monica Ahlberg utan tvekan. Hon är min guru, hon kan laga allt jag tycker om, hon är så vacker att jag säkert skulle få tunghäfta, men ändå... Jag följer hennes blogg och får ibland kommentarer från henne som går rakt in i hjärtat. Hon är matkändis men ändå jordnära och bryr sig verkligen om sina läsare. Dessutom har hon en jättesnygg man, hihi!


Vilken maträtt lagar du helst och varför?
Oj, det var svårt. Jag kan inte välja en enda - det går bara inte. Men om jag måste... Men mina köttbullar är väldigt goda, det tycker jag själv. Kalkonfärs, massor av kryddor, fond, tomatpuré, lök och annat mumsigt. Lilla B säger i alla fall att de är godast!


Finns det något i matväg som du tycker är överskattat?
Där måste jag hålla med mina bloggvänner i Mårtenssons kök (underbar blogg f.ö.) - tacos. Vanliga tacos är rätt trist måste jag säga. Men piffar man till det hela och gör fajitas eller enchiladas eller quseadillas... Ja, då är det en annan sak.


Vad skulle din sista maträtt vara?
Jag tror faktiskt att det skulle vara köttfärssås och spaghetti. En riktigt god bolognese med parmesan och en Chianti. En hel flaska för då skulle jag ändå inte behöva oroa mig för huvudvärk dagen efter, haha!


Vilken krydda skulle du inte klara dej utan?
Det är ju helt omöjligt att klara sig utan vitlök, vanilj, chili, salt etc. Men jag väljer paprikapulver bara för att det är så underskattat. Jag har det i stort sett i allting vilket gör att många rätter är orange här hemma. Särskilt rökt paprikapulver är gott och ger sting och färg åt många rätter.



Nu kommer det svåraste i utmaningen - att välja fem bloggare som ska svara på frågorna, dvs. jag ska bolla vidare utmaningen. Det får bli Lilla B, Hovkonditorn, AnnSofies Matsafari, Sofia bakar och Remsan/Emmy. Alla är inte rena matbloggare men det gör inget - alla äter ju och har något förhållande till mat. Dessutom har de alla bloggar jag tycke rmycket om.

torsdag 7 juni 2012

Svamplängtan i juni


Jag har alltid älskat att plocka svamp. När jag var barn packade vi ihop oss för en skogsutflykt och var sedan ute hela dagen. Mamma gjorde smörgåsar, plockade ihop bullar, bryggde kaffe, blandade saft och tog fram stora svampkorgen. Morfar och mormor hämtade oss sedan i sin gamla vita Opel och vi for till Esketorp, Anglestue och andra exotiska platser i den blekingska landsbygden. Ofta fick man sig en historia till livs samtidigt som man gick genom dessa marker. "Det var här som Ernst och Dagny..." och så var berättandet igång.



Bild: F. Gelotte
Jag och min kusin Anders letade svamp men också små grodor, sniglar, vackra stenar och bra pinnar att göra pilbågar av. Jo, för indianer var vi. Inte cowboys för de var onda. Nä, smyga, skjuta pil och rida vildhäst var mer vår melodi. Skogen var ett äventyr och det doftade så gott av den fuktiga björnmossan. I den vita mossan fanns ettermyror, det fick jag erfara när jag en gång skulle kissa. Hela rumpan full av myror och jag tjöt som en besatt. Jäklar, vad ont det gjorde!

När det gällde svamparna så lärde jag mig var man skulle leta efter de olika soretrna. KarlJohan växte mest inne bland granarna, gärna på torr mark täckt av granbarr. Smörsoppen hittades mitt på vägrenen i det saftiga gröngräset eller på ängsmark. Kantarellerna, det gula guldet, växte gärna vid björkar eller i varje fall i löv- eller blandskog. Som regel. Sen var det ibland så att man sprang på en svampkoloni helt oväntat, precis där inte inte borde växa men gjorde det ändå. På trots liksom. Där stod de och bara lyste och väntade på att bli plockade. Då kände jag mig som på skattjakt. Äntligen hade jag lokaliserat den gömda skatten!

Väl hemma lagade mamma till svampen. Jag tyckte egentligen bara om kantarellernas smak. De andra var i mitt tycke, ja just det, alldeles för svampiga. Kantarellerna däremot stektes guldbruna i smör och kryddades med salt och vitpeppar. Sedan lade vi dem på smörgås med leverpastej och tuggade och njöt. Åh, vad gott det var!

Mamma och jag hade ett eget svampställe helt nära där vi bodde, men det ska jag berätta mer om en annan gång.För den som vill lära sig mer om vilka sorter man kan äta och vilka man inte bör äta kan man gå in på Svampguiden. Där finns bra tips och råd och några recept för svampentusiaster.

Det känns att det snart är dags att hitta de där första sommarkantarellerna. Om det inte är för kallt för dem förstås. I dag är det dock hela 16 grader här i Göteborg... Snälla sommar komsiskomsi! Längt längt!
Kantareller plockade utanför Alingsås. Hemligt ställe...

Kantarellpaj

Gräddat pajskal av smördeg
5 till 6 dl smörstekta kantareller
3 dl grädde
ett ägg
3 dl västerbottenost
lite persilja c:a 1msk

Lägg kantarellerna i botten på pajen
Rör samman ingredienserna,slå över blandningen
av ägg, grädde och ost. Strö över persilja. Grädda i 200gr c:a 25-30 min.


Receptet kommer från BrittMari Häggbom.




måndag 4 juni 2012

Inget blir sig någonsin likt igen...

I dag har vår lille vän och vapendragare Sputnik lämnat oss för alltid. Tomheten och sorgen i våra hjärtan är så stor att den inte ryms på jorden. Mitt hjärta blöder av saknad efter denna lilla ljuvliga hund, som i flera år förgyllt våra liv på olika sätt. Sputnik blev åtta och ett halvt år.

Vi hittade en annons på nätet när vi letade sällskap åt Goliat, vår franska bulldogg. Dvärgpinscher fyra år som behöver ett nytt hem. Vi åkte och tittade på honom, för man kan ju alltid säga nej om hunden inte passar. Men oj, vad han passade oss. En sjövild liten tok som sprang runt, runt hos sin matte och var högt och lågt och överallt. Han var vacker som få och hade en energi som får en duracellkanin att verka stillsam.
Sputnik följde med oss hem på prov, men vi visste att vi var fast. För vem kan motstå ett par pepparkornsögon som tindrar när man möter blicken? Och vem kan motstå en liten kall nos som läggs i ens hand, strax innan man ska sova? Vem kan motstå en liten varm hundkropp som ligger sked mot ens stora människokropp? Inte vi i alla fall.

I drygt fyra år har han varit Goliats vän och bror, min lille pälsklädde son, katternas fiende nr ett, skatornas jägare, matresternas behållare men mer än någonting annat - lilla B:s bästa bästa vän. Ingen har kunnat skilja de två när de dragit kring på äventyr och ingen har kunnat komma emellan dem när de legat under täcket och sett på Harry Potter tillsammans. Jag har aldrig sett en sådan kärlek mellan hund och människa, och då har jag ändå varit i hundvärlden i många år.

Sputnik fick somna in på ett värdigt och stilla sätt. Han somnade med sin mattes armar runt sig och helt utan skräck eller smärta. Vi lämnade honom inlindad i en ljusblå filt med Snobben på. Eller... Vi lämnade inte honom. Sputnik hade redan lämnat den lilla svarta, vackra hundkroppen och gett sig av på nya äventyr i hundhimlen. Nu jagar han mormors gamla katt och stjäl mat från andra hundar. Han skäller lyckligt där han springer över ängar av moln och tuggar på änglaben. Han är helt utan oro och i visshet om att han under sin tid på jorden var en mycket älskad hund. Vi är så tacksamma över att få ha lärt känna honom och ha honom till låns. En större kärlek kan inte finnas, och när den värsta sorgen viker kommer minnena att vara ljusa. Mycket ljusa.

söndag 3 juni 2012

Risotto och annat gott

Lördag morgon steg vi upp i ottan; jag, mamma och stora F. Vi tog bussen till Göteborgs centralstation för att sedan ta tåget mot Hallsberg där stora F bor. Det var en lagom lång resa på två och en halv timme och vi blev, förvånansvärt nog, inte försenade alls. I Hallsberg var det kallt som tusan och vi gick hem till katten Lussan för att gosa med henne Hon hade varit ensam sedan stora F åkte till oss i onsdags, så hon var väldigt kelen. Stora F hämtade denna kissekatt från ett katthem (där hon iofs hade det bra) efter att ha varit hittekatt. Lussan är en av de få katter jag verkligen gillar. Hon rivs inte och smyger inte omrking och ser lömsk ut. Jag är ganska rädd för katter som är aggressiva och väser...
Bild: F. Gelotte
Hallsberg är ingen stor stad precis. En järnvägsknut som de flesta bara passerar. Jag trivs dock bra där vilket givetvis beror på att min älskade dotter bor där. Hon är så fin på alla sätt och tar alltid så väl hand om mig när jag är där. Roligt också för min mamma att få se hur hennes äldsta barnbarn har det.

Innan vi åkte tillbaka på kvällen fick vi en väldigt god middag. Stora F lagade en sparrisrisotto som var så där superkrämig och smakrik som den ska vara.

Första gången jag åt risotto var jag ganska liten. Min mamma och pappa prenumererade på tidningen VI, som jag för övrigt tyckte var en urtråkig vuxentidning. Jag bläddrade i den någon gång för att försöka förstå hur framför allt mamma kunde läsa den med sådan förtjusning. Hon och pappa brukade försöka lösa en klurig gåta i varje nummer som kallades "Känner du människan?". De läste högt för varandra och jag tyckte att det lät som ett främmande språk, dessa svåra och högtidliga ord på svenska. Själv läste jag Bamse och Pelle Svanslös.

En gång minns jag att det var med en barnkokbok i tidningen VI. Eller, det var ett par sidor i några nummer som man kunde spara, vika ihop och häfta så att det blev en "kokbok" för barn. Den var grön och på framsidan var det en massa tecknade barn i olika färger, för detta var på sjuttiotalet då man sjöng om att alla barn var lika värda oavsett färg.

Jag älskade den kokboken och läste den fram och tillbaka. Där fanns ett recept på Annas müsli, då man skulle blanda havregryn russin och gud-vet-vad och sedan äta detta till frukost. Det gjorde jag. Ja,. blandade alltså, för jag avskydde müsli. Men var det nu barnens kokbok så skulle man ju göra det som stod i den, eller hur?

Risotton då? Jo, den fanns där också. Receptet var väl inte så avancerat men betänk hur liten jag var. Kanske sju, åtta år. Tio kanske... Man skulle koka ris (be mamma och pappa om hjälp, typ) och sedan värma färdiglagade köttbullar (över mammas döda kropp!) och slutligen blanda i en blandning av frysta ärter, majs och parika. Oj, vad stolt jag var när jag gjort detta. Jag minns inte om resten av familjen åt, men jag tyckte att jag hade lagat världens käk!

Bild från www.jamieoliver.com
 Numera lagar jag gärna risotto ur Jamie Olivers kokböcker. Ibland på fri hand, ibland följer jag recepten ganska noga. Aldrig helt för det kan jag liksom inte. Jag har en bugg i huvudet som gör att jag inte KAN göra exakt som det står. Jag bara MÅSTE lägga till eller dra ifrån något.

I slutet när risotton doftar så där underbart frestande blandar jag ner riven parmesan, en klick smör, stekt svamp eller pinjenötter. Eller grön sparris precis som stora F gjorde. Det räcker som ensamrätt med en bit gott bröd till. Här kommer Jamies basrecept på risotto. Jag orkar inte översätta det men det är inte så krångligt tror jag. De flesta av er kan säkert bra engelska och kan ni inte det så kan ni hitta bra risottorecept på www.tasteline.se, jag lovar!

Jamie Olivers basrisotto

Ingredients


• approx 1.1 litres/2 pints stock (chicken, fish or vegetable as appropriate)
• 1 knob of butter
• 2 tablespoons olive oil
• 1 large onion, finely chopped
• 2 cloves of garlic, finely chopped
• ½ a head of celery, finely chopped
• 400g/14oz risotto rice
• 2 wine glasses of dry white vermouth (dry Martini or Noilly Prat) or dry white wine
• sea salt and freshly ground black pepper
• 70g/2½oz butter
• 115g/4oz freshly grated Parmesan cheese


Method

stage 1
Heat the stock. In a separate pan, heat the olive oil and butter, add the onions, garlic and celery, and fry very slowly for about 15 minutes without colouring. When the vegetables have softened, add the rice and turn up the heat.

stage 2
The rice will now begin to lightly fry, so keep stirring it. After a minute it will look slightly translucent. Add the vermouth or wine and keep stirring — it will smell fantastic. Any harsh alcohol flavours will evaporate and leave the rice with a tasty essence.

stage 3
Once the vermouth or wine has cooked into the rice, add your first ladle of hot stock and a good pinch of salt. Turn down the heat to a simmer so the rice doesn’t cook too quickly on the outside. Keep adding ladlefuls of stock, stirring and almost massaging the creamy starch out of the rice, allowing each ladleful to be absorbed before adding the next. This will take around 15 minutes. Taste the rice — is it cooked? Carry on adding stock until the rice is soft but with a slight bite. Don’t forget to check the seasoning carefully. If you run out of stock before the rice is cooked, add some boiling water.

stage 4
Remove from the heat and add the butter and Parmesan. Stir well. Place a lid on the pan and allow to sit for 2 minutes. This is the most important part of making the perfect risotto, as this is when it becomes outrageously creamy and oozy like it should be. Eat it as soon as possible, while the risotto retains its beautiful
Receptet finns att läsa på http://www.jamieoliver.com/recipes/risotto/basic-risotto-recipe