måndag 2 mars 2020

Barnbarnsfunderingar

I oktober blev jag mormor till ett litet barn som var så efterlängtat att det är svårt att föreställa sig ett mer efterlängtat barn. Förväntningarna var skyhöga och samtliga infriades.

Gossen som föddes med viss möda av sin mamma G, påhejad av mamma F, var helt objektivt det sötaste någon någonsin sett, och hör sen. Detta lilla skrynkliga knyte med blå hudton låg där hos sina båda mammor och knep ihop sina ögon inför omvärlden. I magen var arbetsnamnet "Lilla Bröd" efter att mamma F haft en dröm där en vän till henne födde ett barn som fick detta minst sagt unika namn.

Lilla minsta A i mormors famn
Lilla Bröd var lite trött och medtagen och även lite gul i huden när det blå lagt sig. Han fick ett annat "riktigt" namn och så var det avgjort. Jag hade blivit mormor till Lilla minsta A och nu är det svårt att förstå hur jag och resten av världen har klarat sig utan honom förut? Nog trodde jag att det skulle bli fint att få kalla sig mormor men det har faktiskt gett mitt liv en ny dimension.

Mitt i all lycka över Lilla minsta A upplevde jag och mina närmaste några svåra veckor då min älskade mamma var nära att gå bort. Hon kämpade i veckor på Intensivvårdsavdelningen och jag slets mellan lyckan över att bli mormor och sorgen över att samtidigt bli moderlös. Nu överlevde min starka och kämpande mamma, tack och lov, men det var svårt att kastas mellan dessa ytterligheter gällande känslor.

Fyra generationer - vilken lycka!
Mitt lilla barnbarn bor en bra bit ifrån mig vilket även min mamma gör. Vi lyckades i januari förena oss alla i Karlskrona och mamma G tog bilder på oss, fyra generationer. I november trodde jag aldrig att det skulle bli verklighet och ni kan alla se på bilden hur glada vi är.

Jag är djupt tacksam för allt detta även om jag vet att det i framtiden kommer nya sorger. Men just nu tillåter jag mig att vara glad. Väldigt glad och även tacksam.







fredag 28 februari 2020

Fredagsfundering

Fredag igen. Det surrar i mitt huvud. Ute har det snöat och jag promenerade till jobbet imorse istället för att cykla. Hala fläckar under snö kan få tråkiga konsekvenser.

I media är det Coronaviruset som spökar. Nu är det här i vårt land. På Sahlgrenska sjukhuset där min Lilla B jobbar finns det en patient (eller flera) med konstaterad smitta. Ska jag vara orolig? Vad är information och vad är desinformation? Fågelinfluensan kändes ju ärligt talat så här i efterhand som en höna av en fjäder (!) men ska jag vara orolig för Corona? Hur ska en veta det?

Handsprit dagtid och ikväll möte med Musselakademin. Vi ska gå till Bee bar - ett förträffligt ställe i Göteborg där det lär serveras goda musslor med pasta. Måste prövas av oss musselkännare.

På jobbet serverades i dag pariserbullar bakade av mig. Det var sjuuuukt roligt att baka dem. Rekommenderas starkt, för det var inte svårt utan tog bara tid. Medan munkarna jäste i väntan på fritering dammsög jag och tog ett bad (ej i kombination).

Receptet hittade jag HÄR och vaniljkrämen HÄR. Av äggvitorna som blev över bakade jag sega chokladmaränger som var lättgjorda och goda om du gillar så söta bakverk. Receptet på dem hittar du HÄR. Underbara Zeina levererar som vanligt.

Happy Friday alla!






onsdag 19 februari 2020

Februarifunderingar

Jag sitter och tänker på livets skörhet. Finns det ens ett ord som heter "skörhet"? Nåväl - det är i alla fall det jag tänker på. Hur vi ska kunna ta till vara på livet så bra som möjligt? Plötsligt är någon inte hos oss längre. Då är det så dags.

De som känner mig vet ju att jag i höstas hade en jobbig tid då jag höll på att förlora min mamma; inte bara en gång utan flera. Det var så fruktansvärt sorgligt och svårt att jag nästan får andnöd nu när jag skriver om det. Min mamma som alltid funnits här hos oss, var på väg bort. Det var på många sätt oväntat och min bror sa till mig att "Men hon var ju inte färdig här."

Nu blev det inte så att mamma lämnade oss. Hon är kvar och jag veeet att det inte är för alltid men jag är så oändligt tacksam att hon blir kvar en tid till. Varje dag känns som bonustid för mig, även om mamma bor en bra bit ifrån mig. Men avståndet är bara fysiskt. Jag känner i hela min kropp att jag har min mamma kvar.

De månader mamma vistades på IVA, vårdavdelning och korttidsboende hade jag som ett tomrum i mitt inre. Det var en saknad som gjorde så ont och jag vet att den kommer att komma tillbaka en dag. Men inte nu. Inte just nu.

Mitt i all sorg och förtvivlan föddes mitt första barnbarn, Abbe. Han gick under arbetsnamnet "Lilla bröd" i magen men kom ut efter viss möda och fick namnet Abbe. Detta mirakel skedde mitt i brinnande sorg och var en motvikt som gjorde livet lättare att stå ut med. Samtidigt vad det då jag verkligen funderade på skörheten i livet. Ett liv är på väg bort, ett nytt kommer. Lyckan finns!

Bild: Gabbi Rolf
Livet är inget självklart, något som ska tas för givet. Livet är en gåva som ska tas om hand och vårdas. Vi har ett enda liv men får ibland en chans att se det på ett nytt sätt. Det kan vara sjukdom eller en kris som vi övervinner. Abbe är en ny krydda i mitt liv, en glädje som inte går att förklara eller mäta. Han är, trots avståndet, den som gör mig glad varje dag med hjälp av hans mammor som skickar bilder till mig så att jag kan följa hans utveckling och lilla liv på gården i Östergötland.

Detta funderar jag på i dag, senvinter som mer liknar vår ute och det är Korv stroganoff i skolans matsal, fåglarna sjöng imorse när jag cyklade till jobbet i mörkret och Gabriella har namnsdag. Det finns hopp.

torsdag 9 maj 2019

Fisktacos

Torsdag efter lunch och min energidepå är i botten. I maj är nästan alla lärare ruggugglor som släpar sig fram. Vi är tyngda av rättning, peppning av skoltrötta elever, tjat, mail från upprörda föräldrar (för det är tydligen lärarens fel att deras barn ej varit på mina lektioner) osv. Ja, jag är gnällig så här års. Trött in i märgen och sur.

Men... det finns ljusglimtar också. Glädjeämnen. Eleven som skrev godkänt på alla tre delarna på nationella provet, vars mamma var så glad att det inte fanns gränser. Och han själv. Ojojoj! Det är glädje i sin renaste form.

Mina squashplantor som växer fort. Ljusgröna letar de sig uppåt i hopp om sol, värme och regn. Det sistnämnda får vi varje dag nu och det behövs verkligen. Det är glädje.

En annan ljusglimt är barnen. Alltid. Mina två fantastiska, starka, kloka och vackra barn som skänker mig så mycket glädje och styrka. Tänk att de kom just till mig. Dessa två som båda satt bo, utbildat sig (den ena klar med finfint resultat och den andra på väg, också med finfint resultat). Starka och kloka unga kvinnor som står upp för rättvisa och jämlikhet. Det gör mig glad så in i märgen.

Mat gör mig också glad. Till fredagens eventuella tacomys kan jag tipsa om recept på fisktacos. Alltså, det är nåt helt annat än köttfärsen och de gamla vanliga tillbehören. Gör fisktacos istället. Sjukt mycket godare och säkert också nyttigare. Receptet har jag ändrat lite men det ursprungliga hittar du HÄR.

Min ändring bestod i att jag gjorde en ananassalsa istället för pico de gallo. Man kan ta vilkets om men jag är ju en sån som ändrar i recept.

Jag gjorde inte heller guacamole utan tog fryst avocado i tärningar. Ibland får en göra det lätt för sig.

Ha en bra dag!

torsdag 21 februari 2019

Lakrits, citron och lite annat

Våren är på väg, tro mig. I morse var det ljust när jag cyklade till jobbet och koltrasten sjöng i träden på vägen. Visst, det kommer att ösa ner snö nån dag eller två i mars - så är det ju alltid. Men vintern får inte riktigt fäste så här års och för mig som bor vid Västkusten är det bara skönt. Slask har jag fått nog av.

I dag bjuder jag på ett recept på små lakritsmaränger från Elle Mat & Vins Catarina König. Igår åt jag och sambon spaghetti carbonara och jag fick fyra äggulor "över". Vad passar då bättre än att baka maränger? Carbonaran lagades f.ö. av sidfläsk från Sveriges rökigaste person Håkan i det  berömda Mårtenssons kök. Godare finns inte. Och jag som inte ens äter fläsk.

Själv älskar jag lakrits, något jag delar med sambon som är nästan manisk när han får en lakritspåse i handen. Inte bra för blodtrycket, ajaj. Som vanligt följde jag inte receptet till punkt och pricka men för dig som gillar fasta ramar finns HÄR originalreceptet.


Små lakritsmaränger

4 äggvitor från normalstora ägg
2 dl strösocker
1 msk lakritspulver av valfritt slag (jag tog ett lite beskt pulver från Kalabrien)


Vispa äggvitor och socker över ett vattenbad tills sockerkristallerna har smält och det inte längre knastrar mellan tänderna när du provsmakar. (Jag var tvungen att smaka måååånga gånger. Jobbigt!)

Blanda i lakritspulvret och häll smeten i en spritspåse. Engångspåsar är bra för då slipper en diska. En påse som återanvänds är mer miljövänlig. Välj själv. Jag har en påse från Tupperware som jag älskar. 

Spritsa ut maränger i den form och modell du gillar, på en plåt med bakplåtspapper. Jag gjorde mina platta eftersom jag skulle lägga grejer på.

Grädda dem i ca 100-120 grader varmluft tills de är lätta och spröda. I min ugn tog det ca en timme. 

När marängerna svalnat lägger du lite lemon curd på dem, sedan spritsar du grädde lite snyggt ovanpå och strör riven choklad och eventuellt nåt fint strössel på. Servera genast för annars blir marängerna sega. 








torsdag 27 december 2018

Mellan jul och nyår

Julmorgon, fast juldagarna är över. Mitt avdventsljus från Kähler deisgn har inte brunnit ut än. Jag brukar vara duktig fram till 20 december ungefär. Sedan tar andra julbestyr över och ljuset står där lite bortglömt och sorgligt med nedbrunna kanter som runnit ut på fatet. Lika fult som det en gång var vackert. Nåväl, nu brinner det i den mörka morgonen.

Jag har tagit ut semesterdagar mellan jul och nyår. Ledig. I dag reser jag och J till familjen i Blekinge för att komma hemifrån lite och för att fira nyår med de nära och kära som bor där söderut. Vi får se om tåget vill hela vägen. Inte sällan hamnar jag i Alvesta, Värnamo eller någon annan metropol och får vänta på ersättningsbuss som eventuellt dyker upp ett par timmar senare.

Ta körkort säger de som hört mig klaga. Ja, eller så skulle jag kunna flyga. Fast vet ni vad - vi behöver inte mer miljöproblem. Det räcker så bra med de vi har. Jag fortsätter att streta med tåget och hoppas att SJ ska hitta ett sätt att leverera lite bättre på sträckan mellan Göteborg och Karlskrona. Det måste gå.

Snart stundar 2019. Ett nytt år med nya förhoppningar. Löften. ”Jag ska börja träna/sluta röka/vara mer tacksam...”. Lätt att lova, svårt att hålla. Jag tänker att jag önskar mig. En bättre hälsa det kommande året. Givetvis är det kopplat till hur mycket jag stressar osv. Det fattar jag.

Sedan önskar jag mina barn ett gott år. Ett glädjefyllt år och givetvis hälsa för också dem. Banalt kanske men det räcker så. Får sen mina vänner samt övrig släkt det fint och bra - jag då är det bara världsfreden kvar att önska. Det blir bra.

torsdag 25 oktober 2018

Matresor och matminnen

När jag reser står ofta matupplevelser i fokus. Visst är det fint med slott, parker och olika former av museibesök med fina saker eller byggnader att titta på. Fast det som lockar mig är matkulturen och den får gärna avnjutas i vackra omgivningar, helst med goda vänner. Det ger fantastiska minnen att tänka på och glädjas åt i efterhand.

Ibland är det roliga minnen som första gången jag och J var i London tillsammans. Vi anlände sent på kvällen och var vrålhungriga när vi äntligen tagit oss till Oxford street. Indiskt är ju alltid en hit på de brittiska öarna så vi slank in på en indier som såg trevlig ut. De upplyste oss om att de snart stängde men då vi lovat dem att äta upp vår mat fort och lätt, serverade de oss.

J beställde samma som jag, vilket i efterhand visade sig vara något överilat då han inte var så van vid stark mat. Till och med jag var lite andfådd av den Vindaloo som serverades i sedvanliga skålar av metall. J svettades så att det rann från hans panna och vi skrattade åt detta minne länge efteråt.

Ett annat fint matminne är från Edinburgh där jag fick äta i Jamie Olivers restaurang första gången (men inte sista). God god pasta åt jag så klart med mortadella och annat som jag glömt. Min fina mamma var med på resan och hängde med bra trots sin ålder. 

Eller som den gången J prövade att äta ostron med fantastiska vännerna Mårtensson från Ystad. Vi var i Helsingborg och fröjdade oss några dagar och hade beställt bord på omtalade Kol. Vi åt och drack och minnet från den måltiden är egentligen inte vad vi åt, utan all den kärlek som en kan känna till sina vänner. God mat är fantastiskt men att dela den med några som bor i ens hjärta så fullt ut; det är stort.

Om två dagar är det dags igen! Vi ska äntligen, efter alldeles för lång tids väntorka, träffa dessa underbara två och denna gång i hufvudstaden. I våras blev det av olika skäl inställt men nu... Som vi har längtat. Jag ser fram emot att babbla, bubbla, promenera, kramas, skratta, kanske gråta lite, shoppa, äta och praaaaaata. Pelker och Melker ska med men vilka de är vet bara jag och Anki...

Vi har planer på Fotografiska muséet, Eataly, Griffins, Un Poco, ABBA-muséet och mycket mer. kanske lyckas vi köa oss fram till Mr Cake också, vi får se. Rapport kommer här senare.