torsdag 9 maj 2019

Fisktacos

Torsdag efter lunch och min energidepå är i botten. I maj är nästan alla lärare ruggugglor som släpar sig fram. Vi är tyngda av rättning, peppning av skoltrötta elever, tjat, mail från upprörda föräldrar (för det är tydligen lärarens fel att deras barn ej varit på mina lektioner) osv. Ja, jag är gnällig så här års. Trött in i märgen och sur.

Men... det finns ljusglimtar också. Glädjeämnen. Eleven som skrev godkänt på alla tre delarna på nationella provet, vars mamma var så glad att det inte fanns gränser. Och han själv. Ojojoj! Det är glädje i sin renaste form.

Mina squashplantor som växer fort. Ljusgröna letar de sig uppåt i hopp om sol, värme och regn. Det sistnämnda får vi varje dag nu och det behövs verkligen. Det är glädje.

En annan ljusglimt är barnen. Alltid. Mina två fantastiska, starka, kloka och vackra barn som skänker mig så mycket glädje och styrka. Tänk att de kom just till mig. Dessa två som båda satt bo, utbildat sig (den ena klar med finfint resultat och den andra på väg, också med finfint resultat). Starka och kloka unga kvinnor som står upp för rättvisa och jämlikhet. Det gör mig glad så in i märgen.

Mat gör mig också glad. Till fredagens eventuella tacomys kan jag tipsa om recept på fisktacos. Alltså, det är nåt helt annat än köttfärsen och de gamla vanliga tillbehören. Gör fisktacos istället. Sjukt mycket godare och säkert också nyttigare. Receptet har jag ändrat lite men det ursprungliga hittar du HÄR.

Min ändring bestod i att jag gjorde en ananassalsa istället för pico de gallo. Man kan ta vilkets om men jag är ju en sån som ändrar i recept.

Jag gjorde inte heller guacamole utan tog fryst avocado i tärningar. Ibland får en göra det lätt för sig.

Ha en bra dag!

torsdag 21 februari 2019

Lakrits, citron och lite annat

Våren är på väg, tro mig. I morse var det ljust när jag cyklade till jobbet och koltrasten sjöng i träden på vägen. Visst, det kommer att ösa ner snö nån dag eller två i mars - så är det ju alltid. Men vintern får inte riktigt fäste så här års och för mig som bor vid Västkusten är det bara skönt. Slask har jag fått nog av.

I dag bjuder jag på ett recept på små lakritsmaränger från Elle Mat & Vins Catarina König. Igår åt jag och sambon spaghetti carbonara och jag fick fyra äggulor "över". Vad passar då bättre än att baka maränger? Carbonaran lagades f.ö. av sidfläsk från Sveriges rökigaste person Håkan i det  berömda Mårtenssons kök. Godare finns inte. Och jag som inte ens äter fläsk.

Själv älskar jag lakrits, något jag delar med sambon som är nästan manisk när han får en lakritspåse i handen. Inte bra för blodtrycket, ajaj. Som vanligt följde jag inte receptet till punkt och pricka men för dig som gillar fasta ramar finns HÄR originalreceptet.


Små lakritsmaränger

4 äggvitor från normalstora ägg
2 dl strösocker
1 msk lakritspulver av valfritt slag (jag tog ett lite beskt pulver från Kalabrien)


Vispa äggvitor och socker över ett vattenbad tills sockerkristallerna har smält och det inte längre knastrar mellan tänderna när du provsmakar. (Jag var tvungen att smaka måååånga gånger. Jobbigt!)

Blanda i lakritspulvret och häll smeten i en spritspåse. Engångspåsar är bra för då slipper en diska. En påse som återanvänds är mer miljövänlig. Välj själv. Jag har en påse från Tupperware som jag älskar. 

Spritsa ut maränger i den form och modell du gillar, på en plåt med bakplåtspapper. Jag gjorde mina platta eftersom jag skulle lägga grejer på.

Grädda dem i ca 100-120 grader varmluft tills de är lätta och spröda. I min ugn tog det ca en timme. 

När marängerna svalnat lägger du lite lemon curd på dem, sedan spritsar du grädde lite snyggt ovanpå och strör riven choklad och eventuellt nåt fint strössel på. Servera genast för annars blir marängerna sega. 








torsdag 27 december 2018

Mellan jul och nyår

Julmorgon, fast juldagarna är över. Mitt avdventsljus från Kähler deisgn har inte brunnit ut än. Jag brukar vara duktig fram till 20 december ungefär. Sedan tar andra julbestyr över och ljuset står där lite bortglömt och sorgligt med nedbrunna kanter som runnit ut på fatet. Lika fult som det en gång var vackert. Nåväl, nu brinner det i den mörka morgonen.

Jag har tagit ut semesterdagar mellan jul och nyår. Ledig. I dag reser jag och J till familjen i Blekinge för att komma hemifrån lite och för att fira nyår med de nära och kära som bor där söderut. Vi får se om tåget vill hela vägen. Inte sällan hamnar jag i Alvesta, Värnamo eller någon annan metropol och får vänta på ersättningsbuss som eventuellt dyker upp ett par timmar senare.

Ta körkort säger de som hört mig klaga. Ja, eller så skulle jag kunna flyga. Fast vet ni vad - vi behöver inte mer miljöproblem. Det räcker så bra med de vi har. Jag fortsätter att streta med tåget och hoppas att SJ ska hitta ett sätt att leverera lite bättre på sträckan mellan Göteborg och Karlskrona. Det måste gå.

Snart stundar 2019. Ett nytt år med nya förhoppningar. Löften. ”Jag ska börja träna/sluta röka/vara mer tacksam...”. Lätt att lova, svårt att hålla. Jag tänker att jag önskar mig. En bättre hälsa det kommande året. Givetvis är det kopplat till hur mycket jag stressar osv. Det fattar jag.

Sedan önskar jag mina barn ett gott år. Ett glädjefyllt år och givetvis hälsa för också dem. Banalt kanske men det räcker så. Får sen mina vänner samt övrig släkt det fint och bra - jag då är det bara världsfreden kvar att önska. Det blir bra.

torsdag 25 oktober 2018

Matresor och matminnen

När jag reser står ofta matupplevelser i fokus. Visst är det fint med slott, parker och olika former av museibesök med fina saker eller byggnader att titta på. Fast det som lockar mig är matkulturen och den får gärna avnjutas i vackra omgivningar, helst med goda vänner. Det ger fantastiska minnen att tänka på och glädjas åt i efterhand.

Ibland är det roliga minnen som första gången jag och J var i London tillsammans. Vi anlände sent på kvällen och var vrålhungriga när vi äntligen tagit oss till Oxford street. Indiskt är ju alltid en hit på de brittiska öarna så vi slank in på en indier som såg trevlig ut. De upplyste oss om att de snart stängde men då vi lovat dem att äta upp vår mat fort och lätt, serverade de oss.

J beställde samma som jag, vilket i efterhand visade sig vara något överilat då han inte var så van vid stark mat. Till och med jag var lite andfådd av den Vindaloo som serverades i sedvanliga skålar av metall. J svettades så att det rann från hans panna och vi skrattade åt detta minne länge efteråt.

Ett annat fint matminne är från Edinburgh där jag fick äta i Jamie Olivers restaurang första gången (men inte sista). God god pasta åt jag så klart med mortadella och annat som jag glömt. Min fina mamma var med på resan och hängde med bra trots sin ålder. 

Eller som den gången J prövade att äta ostron med fantastiska vännerna Mårtensson från Ystad. Vi var i Helsingborg och fröjdade oss några dagar och hade beställt bord på omtalade Kol. Vi åt och drack och minnet från den måltiden är egentligen inte vad vi åt, utan all den kärlek som en kan känna till sina vänner. God mat är fantastiskt men att dela den med några som bor i ens hjärta så fullt ut; det är stort.

Om två dagar är det dags igen! Vi ska äntligen, efter alldeles för lång tids väntorka, träffa dessa underbara två och denna gång i hufvudstaden. I våras blev det av olika skäl inställt men nu... Som vi har längtat. Jag ser fram emot att babbla, bubbla, promenera, kramas, skratta, kanske gråta lite, shoppa, äta och praaaaaata. Pelker och Melker ska med men vilka de är vet bara jag och Anki...

Vi har planer på Fotografiska muséet, Eataly, Griffins, Un Poco, ABBA-muséet och mycket mer. kanske lyckas vi köa oss fram till Mr Cake också, vi får se. Rapport kommer här senare.

söndag 23 september 2018

Lyxproblem eller inte?

Jag läser inte kvällstidningar (varför de nu fortfarande heter det, när de kommer ut långt före kvällen) men någon gång tittar jag in på Aftonbladet på nätet. Nästan varje gång ångrar jag mig på grund av usel journalistik, skvallerartiklar och idiotrubriker som ”Pojken går mot vattnet och då HÄNDER DET OMÖJLIGA. Varning för starka bilder!” Och så kommer det en hund i full galopp och springer omkull ungen. Oj då! 

Imorse gjorde jag det ändå, läste lite i ovan nämnda blaska. Jag fick då veta att ”Värmeböljan gör våra pommes frites kortare”. Underrubriken talar om att det finns ett ”lugnande besked” i artikeln. Men vilken tur! Så orolig som jag blev! Kortare pommes frites!? Sånt hotar ju verkligen oss och våra liv och rent av världsfreden. Eller inte...

Det har säkert med stigande ålder att göra, men jag har blivit allt mindre fördragsam med dumhet med åren. Jag blir irriterad över saker som är rena lyxproblem. ”Oj, jag måste ställa in mina vattenkannor och surra fast mina trädgårdsmöbler inför stormen”. Ja, oj så jobbigt! Eller så ska en kanske vara glad över att ha en trädgård. Det finns de som inte har ett dugg.

Jag vet att en inte alltid kan tänka på att det finns de som har det sämre, inte alltid. Men nog tusan borde vi oftare stanna upp och tänka till. Pommes fritesen blir kortare - nämen jösses! Alltså, det finns människor som inte har potatisskal att äta. Kanske vore det bättre att oroa sig, eller åtminstone mer realistiskt, över klimatet som gör att potatisarna krymper i värmen. Eller?

Trängselskatten är en annan fråga jag har svårt att engagera mig i. Jag tycker att det är bra om vi åker kommunalt i, till och från stan. Faktiskt. Att parkeringspriserna är höga gillar jag. Bra, då blir det för dyrt att köra bil till stan. Eller så får du betala. 

Lätt för mig att säga, som inte har körkort? Och som bor nära stan. Ja, fast min sambo har och vi tar ALDRIG bilen till stan. Verkligen aldrig. Det är ju inte som om nån har hittat på det där med miljöförstöringen för att ha kul. Utsläppen skadar verkligen, om ingen fattat det förut. 

Jag vet att vissa måste ta bilen till jobbet när de bor långt från stan och att alla zoner kanske inte är helt smart genomförda. Kommunerna måste se till att ordna alternativa körvägar och bygga ut lokaltrafiken, jag vet. Det är inte det jag stör mig på. Jag retar mig på människors oförstående och oförmåga att tänka efter VARFÖR. 

Nåväl, det lugnande beskedet då? I Aftonbladet. Jo, där kan en läsa att Mc Donald’s inte kommer att minska pommes-portionerna eller höja priset på nämnda potatis. Puh! Vilken tur. Vad hade hänt annars?


Ha en fin söndag önskar en sömnlös funderare.

lördag 8 september 2018

Lördagsfunderingar

Lördag morgon väcks jag av solen. Så snart jag lyfter huvudet från kudden är det en liten propeller som går i gång precis intill mitt ansikte. En pälsklädd liten svans går runt runt i en imponerande hastighet. Glädjen över att få stiga upp är obeskrivlig, och vi smyger ut ur sovrummet för att inte väcka J som behöver sova ut.

Tidiga och ensamma morgnar är bland det bästa jag vet. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig, jag uppskattar ensamheten en liten stund innan dagen börjar på riktigt. Nu har jag ju sällskap av lilla lånehunden, men så snart hon kissat och fått lite mat somnar hon nöjt om. Promenaden kan vänta i dag. Det är ju trots allt lördag.

Mitt lilla kök är en trygg plats. Där sitter jag vid köksbordet från sextiotalet och dricker mitt kaffe vid Perstorpsskivan, den lite nötta och slitna. Kaffet får mig att långsamt vakna till.

I kaffeburken ligger en liten sked av trä, som jag använder var morgon jag skopar upp mitt kaffe. Skeden är liten och handgjord. En gång har träet i den var ett träd som växt tills det höggs ned. Nu är en del av det en liten sked som lever vidare. I en vas står ringblommor från trädgården och på väggen tickar klockan fram tiden, en sekund i taget. Det går långsamt, precis som jag vill ha det.

Stora F har gjort min lilla sked, som jag älskar. J
ag älskar Stora F också!
Och ändå går tiden så fort. När jag tittar ut över gården ser jag den gamla lekplatsen som nu är (o)gräsbevuxen. Gungor och rutschkana har tagits bort på grund av EU-direktiv. Staketet likaså. Det känns lite vemodigt att se den tomma ytan, där mina barn för ungefär tjugofem år sedan lekte, grävde och åt sand.

Solen skiner och det ser ut att bli en fin höstdag. Min hosta är efter fyra veckor på tillbakagång och jag känner mig sliten efter en hemsk förkylning. Den här helgen ska jag vila mig. Gå ut med lilla lånehunden. Fika och sitta ute. Umgås med sambon. Äta gott.

Bananflugorna vimsar omkring en skål tomater. De är färre än i går. Eller... lika många men de flesta ligger döda i en skål med saft, rödvin, honung och diskmedel som jag försåtligt ställde fram igår kväll. Jag är bananflugornas fiende nummer ett, det kan båda mina barn intyga.

Ha en fin lördag alla!



lördag 18 augusti 2018

Har du nån hobby?

En hobby. Används det ordet längre? Det låter lite sjuttiotal när jag säger det högt för mig själv. Lite gammaldags på nåt sätt. Kanske beroende på att tiderna har förändrats. I dag är det inte lika stor skillnad mellan arbete och fritid, är min analys. Det är mer självklart att alla människor ska ha ett liv där deras intressen ingår, utan att anses som lyx. Vi ”förverkligar” oss själva...

När jag som barn hade brevvänner, skulle man ange vilka hobbies man hade. Mina var så klart ”hästar, hundar, böcker, kompisar och att pennfajtas”. Jo, för då skrev man brev med penna på vanligt papper. Eller, om man hade råd, på fint brevpapper med svagt tryck av hästar som galopperade mot nån solnedgång. Jag hade typ tio brevvänner och minns, konstigt nog, namnet på flera av dem trots att vi aldrig träffades. Ylva i Kolbäck, Merja i Helsingfors och Wellington i Kenya nånstans. 

Numera är mina hobbies ungefär desamma med några tillägg. Fast jag skriver inte så många brev längre. Men vykort skickar jag faktiskt. Dessutom kan jag lägga till matlagning, trädgårdsarbete och resor på min intresselista. 

Ofta får jag nästan be om ursäkt för att jag är så intresserad av matlagning. Kommentaren ”Ja dig vågar man ju inte bjuda hem på middag” har jag hört mer än en gång. Jag kan både förstå det och samtidigt inte. Jag råkar tycka att det är galet kul att laga mat, sätta ihop smaker, experimentera med nya ingredienser, handla nya oljor och för mig okända grönsaker. Jag kräver dock inte att andra ska göra det.

När jag och J var i Frankrike i somras köpte vi några spännande flaskor med Creme de balsamique. Tror jag att det stavas. Jättegoda smaker i plastflaskor, att droppa över exempelvis sallader eller glass. Den med koriandersmak har vi använt till tomatsallad när vi lagar indiskt, den med tonkaböna har vi haft till god chokladglass. 

Om fyra veckor åker jag och yngsta dottern, lilla B, till London. Då ska vi äta på spännande ställen. Vi har fått tips av @scandelights (hittas på Instagram) om en indisk restaurang som heter Dishoom. Sedan blir det ett besök i Chinatown för att pröva Dimsum och annan ”riktig” kinamat.

För er som planerar en londonresa snart kan jag också tipsa om Proseccohouse där jag var i februari, förra gången jag var i London. Mycket trevligt ställe med intresserad personal och gott bubbel med variation på både smaker och priser. Note to self: dra inte i röda snöret på toaletten. Det är ett larm. (Jag tänker inte avslöja VEM som drog i det). 


Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och fixa i för dagens Pride-tåg. Jag ska gå i ledet i avdelningen ”Stolta föräldrar”. Jag får alltid en tår i ögat och en klump i magen när jag går där. En klump av kärlek mellan alla oss som vill väl och verkar för det. Mer älsk och mindre hat.