söndag 23 september 2018

Lyxproblem eller inte?

Jag läser inte kvällstidningar (varför de nu fortfarande heter det, när de kommer ut långt före kvällen) men någon gång tittar jag in på Aftonbladet på nätet. Nästan varje gång ångrar jag mig på grund av usel journalistik, skvallerartiklar och idiotrubriker som ”Pojken går mot vattnet och då HÄNDER DET OMÖJLIGA. Varning för starka bilder!” Och så kommer det en hund i full galopp och springer omkull ungen. Oj då! 

Imorse gjorde jag det ändå, läste lite i ovan nämnda blaska. Jag fick då veta att ”Värmeböljan gör våra pommes frites kortare”. Underrubriken talar om att det finns ett ”lugnande besked” i artikeln. Men vilken tur! Så orolig som jag blev! Kortare pommes frites!? Sånt hotar ju verkligen oss och våra liv och rent av världsfreden. Eller inte...

Det har säkert med stigande ålder att göra, men jag har blivit allt mindre fördragsam med dumhet med åren. Jag blir irriterad över saker som är rena lyxproblem. ”Oj, jag måste ställa in mina vattenkannor och surra fast mina trädgårdsmöbler inför stormen”. Ja, oj så jobbigt! Eller så ska en kanske vara glad över att ha en trädgård. Det finns de som inte har ett dugg.

Jag vet att en inte alltid kan tänka på att det finns de som har det sämre, inte alltid. Men nog tusan borde vi oftare stanna upp och tänka till. Pommes fritesen blir kortare - nämen jösses! Alltså, det finns människor som inte har potatisskal att äta. Kanske vore det bättre att oroa sig, eller åtminstone mer realistiskt, över klimatet som gör att potatisarna krymper i värmen. Eller?

Trängselskatten är en annan fråga jag har svårt att engagera mig i. Jag tycker att det är bra om vi åker kommunalt i, till och från stan. Faktiskt. Att parkeringspriserna är höga gillar jag. Bra, då blir det för dyrt att köra bil till stan. Eller så får du betala. 

Lätt för mig att säga, som inte har körkort? Och som bor nära stan. Ja, fast min sambo har och vi tar ALDRIG bilen till stan. Verkligen aldrig. Det är ju inte som om nån har hittat på det där med miljöförstöringen för att ha kul. Utsläppen skadar verkligen, om ingen fattat det förut. 

Jag vet att vissa måste ta bilen till jobbet när de bor långt från stan och att alla zoner kanske inte är helt smart genomförda. Kommunerna måste se till att ordna alternativa körvägar och bygga ut lokaltrafiken, jag vet. Det är inte det jag stör mig på. Jag retar mig på människors oförstående och oförmåga att tänka efter VARFÖR. 

Nåväl, det lugnande beskedet då? I Aftonbladet. Jo, där kan en läsa att Mc Donald’s inte kommer att minska pommes-portionerna eller höja priset på nämnda potatis. Puh! Vilken tur. Vad hade hänt annars?


Ha en fin söndag önskar en sömnlös funderare.

lördag 8 september 2018

Lördagsfunderingar

Lördag morgon väcks jag av solen. Så snart jag lyfter huvudet från kudden är det en liten propeller som går i gång precis intill mitt ansikte. En pälsklädd liten svans går runt runt i en imponerande hastighet. Glädjen över att få stiga upp är obeskrivlig, och vi smyger ut ur sovrummet för att inte väcka J som behöver sova ut.

Tidiga och ensamma morgnar är bland det bästa jag vet. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig, jag uppskattar ensamheten en liten stund innan dagen börjar på riktigt. Nu har jag ju sällskap av lilla lånehunden, men så snart hon kissat och fått lite mat somnar hon nöjt om. Promenaden kan vänta i dag. Det är ju trots allt lördag.

Mitt lilla kök är en trygg plats. Där sitter jag vid köksbordet från sextiotalet och dricker mitt kaffe vid Perstorpsskivan, den lite nötta och slitna. Kaffet får mig att långsamt vakna till.

I kaffeburken ligger en liten sked av trä, som jag använder var morgon jag skopar upp mitt kaffe. Skeden är liten och handgjord. En gång har träet i den var ett träd som växt tills det höggs ned. Nu är en del av det en liten sked som lever vidare. I en vas står ringblommor från trädgården och på väggen tickar klockan fram tiden, en sekund i taget. Det går långsamt, precis som jag vill ha det.

Stora F har gjort min lilla sked, som jag älskar. J
ag älskar Stora F också!
Och ändå går tiden så fort. När jag tittar ut över gården ser jag den gamla lekplatsen som nu är (o)gräsbevuxen. Gungor och rutschkana har tagits bort på grund av EU-direktiv. Staketet likaså. Det känns lite vemodigt att se den tomma ytan, där mina barn för ungefär tjugofem år sedan lekte, grävde och åt sand.

Solen skiner och det ser ut att bli en fin höstdag. Min hosta är efter fyra veckor på tillbakagång och jag känner mig sliten efter en hemsk förkylning. Den här helgen ska jag vila mig. Gå ut med lilla lånehunden. Fika och sitta ute. Umgås med sambon. Äta gott.

Bananflugorna vimsar omkring en skål tomater. De är färre än i går. Eller... lika många men de flesta ligger döda i en skål med saft, rödvin, honung och diskmedel som jag försåtligt ställde fram igår kväll. Jag är bananflugornas fiende nummer ett, det kan båda mina barn intyga.

Ha en fin lördag alla!



lördag 18 augusti 2018

Har du nån hobby?

En hobby. Används det ordet längre? Det låter lite sjuttiotal när jag säger det högt för mig själv. Lite gammaldags på nåt sätt. Kanske beroende på att tiderna har förändrats. I dag är det inte lika stor skillnad mellan arbete och fritid, är min analys. Det är mer självklart att alla människor ska ha ett liv där deras intressen ingår, utan att anses som lyx. Vi ”förverkligar” oss själva...

När jag som barn hade brevvänner, skulle man ange vilka hobbies man hade. Mina var så klart ”hästar, hundar, böcker, kompisar och att pennfajtas”. Jo, för då skrev man brev med penna på vanligt papper. Eller, om man hade råd, på fint brevpapper med svagt tryck av hästar som galopperade mot nån solnedgång. Jag hade typ tio brevvänner och minns, konstigt nog, namnet på flera av dem trots att vi aldrig träffades. Ylva i Kolbäck, Merja i Helsingfors och Wellington i Kenya nånstans. 

Numera är mina hobbies ungefär desamma med några tillägg. Fast jag skriver inte så många brev längre. Men vykort skickar jag faktiskt. Dessutom kan jag lägga till matlagning, trädgårdsarbete och resor på min intresselista. 

Ofta får jag nästan be om ursäkt för att jag är så intresserad av matlagning. Kommentaren ”Ja dig vågar man ju inte bjuda hem på middag” har jag hört mer än en gång. Jag kan både förstå det och samtidigt inte. Jag råkar tycka att det är galet kul att laga mat, sätta ihop smaker, experimentera med nya ingredienser, handla nya oljor och för mig okända grönsaker. Jag kräver dock inte att andra ska göra det.

När jag och J var i Frankrike i somras köpte vi några spännande flaskor med Creme de balsamique. Tror jag att det stavas. Jättegoda smaker i plastflaskor, att droppa över exempelvis sallader eller glass. Den med koriandersmak har vi använt till tomatsallad när vi lagar indiskt, den med tonkaböna har vi haft till god chokladglass. 

Om fyra veckor åker jag och yngsta dottern, lilla B, till London. Då ska vi äta på spännande ställen. Vi har fått tips av @scandelights (hittas på Instagram) om en indisk restaurang som heter Dishoom. Sedan blir det ett besök i Chinatown för att pröva Dimsum och annan ”riktig” kinamat.

För er som planerar en londonresa snart kan jag också tipsa om Proseccohouse där jag var i februari, förra gången jag var i London. Mycket trevligt ställe med intresserad personal och gott bubbel med variation på både smaker och priser. Note to self: dra inte i röda snöret på toaletten. Det är ett larm. (Jag tänker inte avslöja VEM som drog i det). 


Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och fixa i för dagens Pride-tåg. Jag ska gå i ledet i avdelningen ”Stolta föräldrar”. Jag får alltid en tår i ögat och en klump i magen när jag går där. En klump av kärlek mellan alla oss som vill väl och verkar för det. Mer älsk och mindre hat. 

måndag 2 juli 2018

Sommarläsning

Det känns som om semestern redan har börjat, fast jag har nästan en vecka kvar att jobba. Den senaste tidens sol och värme har letat sig in i mitt innersta inre, och satt sina spår. När jag kommer hem efter jobbet är jag i trädgården och grejar, borta på kolonilotten och vattnar och rensar och när jag kommer hem tänder vi grillen. Låter inte det som semester så vet inte jag?

Och så är det ju det där med fotbollen. I vår familj är det alltid fotboll året om, men när det är VM känns det som om det finns fler än 24 timmar om dygnet för då är det fotboll exakt hela tiden. Verkligen heeela tiden. De som känner mig vet att jag avskyr att fotboll och annan sport tar så mycket tid från annat. Eller, snarare TV-tittandet. För den som är intresserad är det säkert svårt att förstå, men jag håller på Schweiz eller vilka det nu är som Sverige spelar mot härnäst. För om Sverige åker ut ur VM blir det inte lika mycket tjat om fotboll heeela tiden.

Sån är jag. Helt ok med fotboll nån gång men när det tar all fokus i världen blir jag lite irriterad.

Så... vad gör jag istället? Jo läser. Det gör jag iofs hela året men mer intensivt när i stort sett alla andra ser på TV. Jag tänkte därför dela med mig av några boktips till er som eventuellt har en stund över att läsa eller som får det efter VM.

Första boken jag vill tipsa er om är "Den stora utställningen" av Marie Hermansson. En spännande bok som har avstamp i verkligheten men som säkert som ögat innehåller en hel del spekulation och fiktion. Berättelsen utspelar sig i Göteborg på 1920-talet då den stora Jubileumsutställningen ägde rum. Många människors öden vävs samman i boken och i centrum för handlingen står Albert Einstein.

Normalt sett tycker jag ofta att böcker som är baserade på en sann historia ofta är lite trista, baserat på min egen erfarenhet av dessa. Men Hermansson har ett sätt att berätta som jag rycks med av och hennes karaktärsbeskrivningar gör att boken blir levande och jag blir intresserad av att ta reda på mer om Einstein. Läs den! Finns även att låna som E-bok på biblioteken och säkert också som ljudbok.

För dig som gillar deckare kan jag tipsa om Malin Persson Giolitos serie om Sofia Weber. Hon skriver på ett bra sätt och jag gillar när hon i förbifarten driver lite med den kände kriminologen i TV, som uttalar sig om allt möjligt när det gäller brott. Leif GW är ju Malin PGs pappa och hon nämner ofta honom i sina böcker, på ett lite ironiskt men kärleksfullt sätt. "Bara ett barn" är tänkvärd läsning, som ändå inte känns allt för djuplodande i hängmattan. Det är ju ändå semester!

"1793" av Niklas Natt och Dag för den som har stark mage. Författaren förskönar inte Stockholms miljöbeskrivningar vid 1700-talets slut. Det är detaljerade beskrivningar av stanken och misären och trots att jag inte är särskilt lätt-äcklad fick jag lägga från mig boken när jag åt. För dig som besöker Stockholm i sommar är den ett måste. Gamla stan är trevligare numera tack och lov. Mitt favoritcafé ligger längst bort i stadsdelen vid Järntorget. På en hörna hittar du Sundbergs café som flyttades till denna plats för 300 år sen eller mer, från sitt tidigare läge (ungefär där Åhléns ligger i dag). Väl värt ett besök.

Du som har bestämt dig för att skippa rosévinet och det grillade i sommar, kan ha nytta och glädje av "Food pharmacy - kokboken" av Mia Clase och Lina Nertby Aurell. Inte en bok med pekpinnar och förbud utan en positiv anda där du, förutom roliga läsning, får tips på bra mat som är snäll mot din mage. Jag har testat flera av recepten och är mycket positiv till detta. Jättegoda raw-godisbitar som innehåller bra choklad och goda nötter. rekommenderas för alla som vill ändra sin livsstil och framför allt sin mat-stil.

Ja, det var tipsen just nu! Kanske kommer det fler, man vet aldrig!



onsdag 6 juni 2018

Ge mig tålamod men gör det fort!

Tålamod är något vi ofta talar om hemma, jag och sambon J. Han uttrycker sig rätt väl på klingande göteborgska när han konstaterar att hans tålamod är röööötet. Hur mycket jag än tycker om min sambo och hans egenskaper kan jag hålla med. Hans tålamod är ofta på nollpunkten innan han ens har börjat med ett projekt. Det finns några minnesvärda stunder i vårt gemensamma liv...

Det finns en garderob i vårt hem som nästan orsakade Js allt för tidiga död. PAX heter den och om du saknar tålamod ska du inte ge dig på att bygga en sådan. J har i och för sig byggt två till efter denna första fadäs, men han minns själv den första med rysningar. Jag också.

Just att bygga saker gör J smått galen av frustration, mest för att han TROR att han inte kan så bra. I slutändan blir det ju alltid bra och hyllor m.m. sitter extremt rakt och vinkelrätt på våra väggar. Han är händigare än han själv tror.

Själv har jag ett stort tålamod på jobbet. Hemma skulle J säga att det är mindre och det är säkert sant. Det finns en berömd pizzadeg i vårt liv som han minns med förtjusning. Den fastnade på bänkskivan i köket och jag ville ilsket kasta ut den i trädgården, vilket jag inte fick. Detta minns J gärna som en av de otaliga gånger jag tappat tålamodet, enligt honom, hahaha! Fast det blev pizza till slut.

I jobbet är jag tålmodig intill gränsen för dumhet. Det måste man vara som lärare. Jag kan ta mycket, till och med elever som kastar ett prov i golvet och skriker att det är en fitt-skola och att allt är värdelöst, när hen känner sig misslyckad. Då gäller det att ha tålamod och se situationen som den är. Det är ju inte MIG eleven kallar för fula ord, även om skolan kanske råkade lite illa ut där.

Jag kan också ha oändligt tålamod med elever som inte förstår en uppgift, och förklara om och om igen. Det är ju faktiskt inte eleven som fattar dåligt utan jag som förklarar dåligt om hen inte förstår. Förutsatt att hen lyssnar så klart. Fast även då eleven inte lyssnar försöker jag ha tålamod. Det finns ju oftast en anledning till att eleven inte lyssnar.

Men det finns situationer på jobbet när även jag har svårt att hålla mig lugn. När elever eller vårdnadshavare anklagar mig för att vara orättvis - då har jag svårt att hålla mig. Eller när jag blir utskälld för att kraven i en kurs är för höga. Sådant som inte är mitt fel eller mitt jävla ansvarsområde. Då kokar det inom mig. Men jag håller det inom mig.

Nu är det snart sommar och på semestern tänker jag tanka upp tålamod igen. Det behövs inför kommande läsår, det vet jag.

Något annat som är tålamodsprövande är att tillverka kavlade småkakor. Om degen inte släpper från underlaget (ja, där hade vi det igen). I Gdansk köpte jag en jättefin liten blommönstrad kavel av en gatuförsäljare. Hon hade en massa grejer från Wooden corner och som vanligt önskar jag att jag hade köpt fler. Jag köpte även två kakstämplar; en med en chiahuahua och en med en katt. Den sistnämnda fick mamma.

Här kommer ett recept på en ganska lättkavlad deg som blir jättefin att ta ut mönster på. Jag vet att ICA hemma har haft en hjärtmönstrad kavel som är fin och att webb-shopar säljer liknande om du klickar HÄR eller HÄR.

Mönstrade kex (går så klart att baka dem helt släta också!)


250 g vetemjöl
125 g kallt smör
100 g strösocker
En nypa salt
1 ägg
1 tsk vaniljsocker ELLER 1 tsk kanel ELLER 2 tsk kakao
(smaktillsatsen är lite svår att ange, då det inte fanns några mått på den i originalreceptet från Wooden Corner. Pröva er fram. Lättare att lägga till lite i taget tills en är nöjd.)

Blanda de torra ingredienserna. Hacka smöret i bitar och knåda in det och ägget i mjölblandningen.
Forma degen till en liten bulle och slå in den i plastfolie. Låt vila i kylen en timme tills den är fast och fin.

Kavla ut degen med en vanlig kavel, så att den är ca 4 mm tjock. Mjöla lätt över degens yta och rulla sedan mönsterkaveln över i ett drag så att det blir ett vackert blommönster eller vad du nu har för kavel. Det kan funka med en kruskavel också tänker jag.

Ta sedan ut kakor med mått – jag använde runda. Kakstämpeln använde jag på slät deg så klart.

Förvara gärna kakorna svalt en kvart före bakning, så håller sig mönstret bäst. Inte nödvändigt dock.

Baka i 200 graders värme mitt i ugnen i två minuter. Sänk sedan värmen till 180 grader och baka ytterligare 8 – 10 minuter. Håll koll så att kakorna inte blir brända. Kanterna ska dock bli lite guldbruna för bästa mönstereffekt.

Förvara kakorna i en burk med tätt lock så håller de bäst.







torsdag 17 maj 2018

Matsäck i min magsäck

Jag sitter på tåget mot min födelsestad. Tågresor som tar fyra och en halv timme kräver matsäck som helst ska vara lätt-äten utan spill och kladd, inte lukta illa för medresenärerna och gå att bära med sig utan att den välter eller rinner ut i väskan.

Alltså går kebab bort liksom dansk ost och grönkålssoppa. Köttbullar av halvfabrikat luktar fis och chips är inte nyttigt och prasslar enormt. ja inte chipsen, utan påsen. Vilket i-landsproblem!

När stora F och lilla B var små åkte vi tåg flera gånger om året. Då hade vi med den illaluktande bulldoggen Bullen, så om maten luktade lite fis var det inget att bry sig om. Hunden fes alltid värre.

Huvudnumret på resan var dock alltid matsäcken. Smörgåsar, kalla pannkakor med fyllning, wraps, fruktsallad i små burkar, russinpaket... Uppfinningsrikedomen var stor för att slå ihjäl en del av den långa resan. Lite spill, toabesök, spännande frågor (typ; Får jag ta av mig naken i tågvagnen?) och kortintervjuer av konduktören (Lilla B, alltid lilla B) gjorde att tiden ändå gick ganska fort.

Matsäck... Som barn fascinerades jag av sagor där de hade med matsäck - fråga mig inte varför! Sagan om de två barnen som firade Första maj på en husvind, då det var så dåligt väder att de inte kunde maja ute. Bilderna av Ilon Wikland frestade.

Nalle Lufs av Gösta Knutsson som hade glasspinnar med sig och inte kunde förstå var all mjölk kom ifrån när han kommit fram. Jag tyckte att min egen mamma var världens smartaste när hon tog med glass till stranden i en termos! Åh så imponerad jag var av hennes visdom!

Sagan om Lotta på Bråkmakargatan som limmar prickig korv på tågfönstren är fantastisk och jag är fortfarande sugen på att göra det, bara för att se vad som händer...

Men men...  i magen skvalpar nu en tonfisksallad och iskaffe. Vad brukar ni ha med som matsäck på resor?

onsdag 25 april 2018

Mer tryffel

Efter helgen i Stockholm har vi snöat in på tryffel. Denna krydda/svamp som är så dyr att inte många kan äta den hyvlad över maten utan får hålla sig till tryffelolja eller inlagd tryffel i småbitar, på burk. Ersättning som funkar för oss i alla fall.

Tryffel är oftast något man älskar eller avskyr. Lite som koriander. Tryffelns speciella smak gör att den inte bör överdoseras. Min kära kusin Vitamin som är en riktig matkonstnär tycker inte om tryffel, vilket förvånar mig lite. Men så där är det. Pröva själv och ta ställning. Det viktiga är som jag skrev, att inte överdosera.
Här tryffelsmör ur tidningen, med ryggbiff och fänkålssallad. 

I helgen som gick gjorde jag ett tryffelsmör till den stekta lammrostbiffen. Receptet hittade jag i Elle Mat&Vin nr 3 2018. Jag modifierade receptet lite då det skulle vara champagne-vinäger i smöret, och min var slut. Jag tog två msk Prosecco och två msk vitvinsvinäger istället vilket gick alldeles utmärkt. Dessutom tog jag tryffelflagor på burk istället för olja.

Tryffelsmör 


150 g smör
2 schalottenlökar
4 msk champagnevinäger
1 tsk tryffelolja
1 tsk rosmarin
1 tsk flingsalt
1 tsk nymald svartpeppar

Finhacka schalottenlöken och småkoka den i champagnevinägern tills denna kokat in. Lägg det rumsvarma smöret hos löken och blanda ihop dem  med tryffelolja, rosmarin, salt och peppar. Lägg smöret på en bit plastfolie och rulla ihop till en "korv". Lägg i frysen en stund så att det blir hårt. Skär fina skivor och lägg på lamm eller nötkött som du grillat. Supersmarrigt!