lördag 30 september 2017

Mer älsk och mindre hat

Demokrati är ett fint ord. Folkstyre. I många länder är det inte folket som styr utan någon eller några som tagit makten i egna händer. De förtrycker folket som inte ens får uttrycka sin åsikt utan risk för sina liv.

I Sverige vet vi inte riktigt hur bra vi har det. Yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och Allemansrätt och jag vet inte vad. Ett fritt land som är gott att leva i. 

De antidemokratiska rörelser som på senare tid fått skrämmande många anhängare passar inte i ett land som Sverige. Rörelser som ser ner på, som hatar och som vill utrota människor på grund av härkomst, sexuell läggning eller hudfärg. För att nämna några av de grunder dessa människor har för sitt hat.

Jag kommer aldrig att förstå hur de styrande i Sverige kan tillåta nazister att demonstrera. Det är ta mig fan ingen rättighet att uttrycka sitt hat - det är inte yttrandefrihet, utan hets mot folkgrupp och brott mot den värdegrund som vi, genom FN, har skrivit under på.

I min hemstad tillåts nazister i dag att demonstrera. Jag kommer inte att vara med av flera skäl som att jag har besök och att hunden som är på besök troligen inte skulle uppskatta demonstrationen. 

Mitt arbete mot dessa odemokratiska rörelser får istället ske i skolan, där jag jobbar. Varje dag ägnar jag åt att upplysa, informera om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Det får bli mitt bidrag till en bättre värld. En värld med mindre hat och mer älsk. I en sådan värld vill jag leva. 



lördag 23 september 2017

Mindfulness och gröna tomater

September är en skördemånad, då vi tar in de sista tomaterna för att de ska mogna på fönsterbrädan istället för att hänga gröna och frusna på plantornas torra och gulnade grenar. I trädgårdslandet hittar jag fortfarande röda smultron och bredvid växer persiljan fortfarande så att det knakar. Grönkålen är frodigare än någonsin och något år fick den stå ända till jul för att avnjutas med kalkon.

Hemodlat är lyx och det måste inte vara så avancerat. I sociala medier postas det inlägg med bilder på hur någons sambo byggt ett enormt växthus eller anlagt 214 pallkragar med olika sorters sallad. Jag tittar avundsjukt och tänker att det är väl ingen konst om en har 300 m2 att odla på. Men även ett par krukor på balkongen ger odlarglädje. En tomatplanta på fönsterbrädan eller en basilikakruka på köksbordet. Det ska aldrig vara en tävling.

Själv odlar jag för välbefinnandet jag känner när jag gräver, rotar, räfsar, krafsar och rensar bland jord och gräs. Det finns nog i mina gener, det där. Behovet av lugn och ro är stort hos mig men desto svårare att få till. Mindfulness kan tränas på olika sätt och hos mig är trädgården eller skogen de bästa platserna. Skogen är mitt tempel eller heliga plats i livet.

I dag ska jag ut i skogen med min svägerska L som bor en bit från Göteborg. Naturligtvis hoppas jag på att hitta svamp som vi sen kan frysa in, torka och spara till vintern. Trattkantareller lär det finnas gott om nu, och de blir en ju sällan besviken på. efter avklarad svamptur blir det inomhusmys med god mat och dryck och förhoppningsvis en värmande brasa. Myskläderna packas ner så klart.

Jag hoppas att det blir en fin helg även för dig som läser det här.

fredag 15 september 2017

Fredagskakan - Centergömma

I dag bjuder jag faktiskt på ett recept på mycket lättbakade kakor som är riktigt goda. det började med att jag skulle bjuda mina elever på fika, för att de vunnit en tävling på skolan. Jag letade recept och hittade riktigt smarriga kakor med choklad i mitten, hos Tessan bakar. Min vana trogen ändrade jag lite i receptet, men originalet är säkert minst lika gott som mina kakor.

Istället för dulche de leche tog jag chokladen Center och lade i mitten av kakorna. Dumle fungerar säkert också, jag i princip allt som smälter och är gott.

Här är receptet. Eleverna var mycket nöjda, för att inte tala om kollegorna som fick de kakor som blev över...


Centergömmor
ca 24 kakor

125 gram smör
1 dl strösocker
1,5 dl brun farin
1 ägg
1 tsk vaniljsocker
3,5 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
0,5 tsk salt
24 center-chokladbitar (eller Dumle, eller...)
100 g god mjölkchoklad (INTE bakchoklad!!!)
flingsalt
Sätt ugnen på 175 grader. Ställ ut 24 muffins-folieformar på en plåt. Vispa smör, socker och farin tills det blir lätt och luftigt. Tillsätt ägg och vaniljsocker och fortsätt att vispa någon minut.

Blanda mjöl, bikarbonat och salt och häll ner mjölblandningen i sockersmeten. Rör om till till en slät deg. 
Rulla 24 bollar och lägg i formarna. Grädda 10-12 minuter. Kakorna sjunker ihop lite i mitten när de börjar få en aning färg. Övergrädda dem inte!!!

Låt svalna ett par minuter och tryck sedan ner en centerchoklad i varje kakas mitt. Jag tar nog två nästa gång för det var så galet gott med den där kolasmeten i mitten.
Låt kakorna svalna helt och häll sedan lite smält mjölkchoklad över centerchokladen så att den täcks. Strö lite flingsalt över chokladen och låt stelna. 
Jag brukar låta kakorna stelna i rumstemperatur eftersom chokladen lätt blir grå om den står i kylen, men där gör du som du vill. Ät och njut - gärna till en kopp starkt kaffe (espresso).

lördag 9 september 2017

Höstkänning

Jag vaknar när det fortfarande är mörkt ute. Det känns att det är kyligt, när jag sticker foten utanför täcket och jag drar in den igen, snabbt. Det är lördag morgon och jag försöker att tänka på ingenting för att kunna somna om, när jag nu har chansen. Lönlöst. Oron för mamma, översvämningen i källaren, elever som far illa, vänninnan som har det tufft - allt poppar upp i min skalle och jag förmår inte mota bort det.

Jag smyger ut i köket och häller vatten i Sigvards kaffekanna. Ja, den är min nu men han designade den. Tyst, tyst mäter jag upp kaffe och tar fram sojamjölken. Ute är det kav lugnt, vilket inte är vanligt här på västkusten. Oftast blåser det på tvären så att ögonlocken fladdrar när en sticker ut näsan.

Med kaffet i min mugg tänder jag två ljus i mammas och pappas gamla mässingsljusstakar. Jag njuter av sakerna kring mig som utgör vårt hem. Saker som är laddade med minnen och så många känslor. Vid spisen hänger muminhandduken från sextiotalet. Gafsan stirrar skrämt på mig från mitten av tyget.

Jag slösurfar på Blocket i jakt på ett matbord med virrvarr-mönster men ingen tur i dag. Nyproducerade finns men jag vill hellre ha ett gammalt om det går. Vi hade ju ett sånt när jag var liten. Vid det åt vi köttfärssås, ärtsoppa och kalops ur orange grytan från Le Creuset. Minnen...

Jag lyssnar ut mot hallen. I gästrummet sover min brorson och hans kompis gott. De ska på Liseberg i dag och köa för att åka Helix, Loke, Atmosfear och andra utmanande attraktioner. Regnet hänger i luften och jag tänker att jag får åka dit efter några timmar med ett ombyte till dem, så att de inte fryser ihjäl. 

På gården står kastanjeträdet fullt av frukter som snart ska släppa taget. Det var ett litet träd när jag flyttade in för snart 29 år sedan. Mina frukter har jag släppt för länge sen, men de finns hos mig i mitt hjärta hela tiden, även om jag inte ser dem så ofta.  Både trädet och jag har åldrats. Det finns tydliga tecken hos oss båda. Jag tänker ändå att trädet aldrig har varit finare än nu. Med ådringar, ärr och tydliga ålderstecken.

Det ljusnar ute. Dags att fylla på kaffemuggen. Det blir en bra dag. 

torsdag 31 augusti 2017

Bjuda på fika

Ibland är det så roligt att bjuda på hembakat! När en lagt upp flera sorters småkakor, vetebröd, muffins eller vad en nu har bakat. Det tänds liksom ett ljus i människors ögon, och de strålar som små barn på julafton. Ja, barn som firar julafton på rätt sätt vill säga...

Försiktigt plockar de åt sig en eller två kakor; vill ju inte verka åpna eller "hång" som en säger i Blekinge. Nej, ta för många ska en inte göra. Det verkar fräckt. De tar en till i smyg sen, när ingen ser. Och en till. För det är ju så gott med fika. The Swedish fika liksom.

Igår bjöd jag på citronmuffins fyllda med lime curd och lavendeldrömmar på jobbet. De gick åt som smör i solen. Alla gillar inte den parfymerade smaken av lavendel men då är det ju bara att utesluta den. Här kommer receptet som jag lånat från Landleys kök

Kakorna är ruskigt söta så ät dem gärna till en kopp starkt och gott kaffe eller te.

Drömmar med eller utan lavendel

ca 40 större eller 80 små kakor

150 g smör
450 g strösocker
1,5 dl matolja
1-2 torkade lavendelblommor (pilla loss blomfnaset, det lila)
1,5 msk vaniljsocker
1 tsk hjorthornssalt
300 g vetemjöl

Blanda smör och socker tills det är vitt och lite pösigt. Helst för hand så att degen inte blir så lös.

Blanda i matoljan och rör slätt. Rör ner lavendelfnas om du vill ha den smaken. Annars låt bli!

Blanda vaniljsocker, hjorthornssalt och vetemjöl och blanda mer det så att det blir en deg. Knåda inte utan nyp ihop till en slät och fin deg. Låt vila kallt om den känns lös.

Rulla bollar av degen och lägg dem lite glest på en plåt med bakplåtspapper. Grädda dem sedan i ca 20 minuter i 150 graders ugnsvärme mitt i ugnen. Öppna absolut inte luckan under gräddningen. 

Kakorna ska spricka lite på ytan men inte bli bruna.

lördag 26 augusti 2017

Vegetariska squashbiffar

Hösten är här. De krispiga morgnarna när luften du drar in i första andetaget utanför dörren, känns som en kallsup (fast inte lika salt). Fingrarna domnar på vägen till jobbet, för visst är det lite för tidigt att ta på vantarna i augusti!? Jag har köpt nya dock, med fina guldiga knappar på sidan.

I trädgårdarna trängs squashfrukterna, stora som nord-koreanska robotmissiler, gula, gröna eller vita i väntan på att ätas upp. Jag läste precis en roman som handlade om en by i England. Där beskrev författaren byborna så att de aldrig låste dörren, utom då det var dags att skörda squash, för ingen ville att en "snäll" granne skulle ställa in en korg med squash till dem. Alla hade för mycket av denna grönsak och visste inte vad de skulle göra med dem. Känns det igen?

Squash är en fantastisk grönsak och när du lyckas med odlingen av denna får du skörda i överflöd. Osannolikt stora frukter växer så att du nästan kan höra hur det knakar och tidningar och bloggar svämmar över av recept.

Mitt bästa och godaste squash-recept kommer från boken "Vår gröna kokbok" skriven av Sara Begner. Det är en vegokokbok utan pekpinnar men med ambitionen att föra ut grön mat som ett bra alternativ till den alltför omfattande köttkonsumtionen. Det var min sambo J som ville köpa den och det visade sig vara ett lyckokast. Många toppenrecept som inte kräver en doktorsexamen i flambering, pochering eller reducering.

Det här receptet innehåller både ägg, mjöl och parmesan så det är ingen lätt-mat för dig som räknar kalorier. Men löjligt goda vegetariska biffar som är så lättlagade att de är perfekta som en snabb vardagsmåltid.

Squash kallas även för Zucchini och det är väl italienska, men det spelar liksom ingen roll. Ni vet ju vilken grönsak jag menar.

Zucchinibiffar

4 portioner

600 g zucchini
150 g riven parmesan
3 salladslökar (jag tog gul lök vilket fungerade utmärkt)
1 röd chili (funkar även med chiliflakes)
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 dl panko
2 tsk torkad oregano
1 tsk salt
ca 1 dl olivolja för stekning

Riv zucchinin på den grova sidan av rivjärnet. Lägg den på ett bakplåtspapper och salta lätt. Låt den stå så för att dra ut en del av vätskan.

Hacka under tiden löken fint. Samma sak med chilin om du använder färsk. 

Krama ur zucchinin så att det mesta av vätskan rinner ut. Blanda den sedan i en skål med alla andra ingredienser. Värm olja i en stekpanna och forma lagom stora biffar och stek dem gyllenbruna på mellanstark värme. Ca 3 minuter per sida brukar vara lagom. De bränner lätt vid på grund av osten så passa lite på värmen. 

Jag brukar servera biffarna med bulgur eller couscous och gärna en kall yoghurtsås, lätt-creme fraiche
eller gräddfil.

Ha nu en riktigt skön helg. Jag tänker vila och mysa efter en arbetsvecka som varit bra men tröttande.



torsdag 13 april 2017

Kärlek är svaret

Förra veckan skulle jag ha publicerat ett recept på en fredagskaka, men alltihop kom av sig, när jag fick veta om det hemska som hänt i Stockholm. Det var liksom inte läge för vare sig kaka eller bloggande.


När jag bodde i Stockholm en kort tid, på 1980-talet, jobbade jag ca 50 meter från Åhléns. Jag gick alltså förbi, i stort sett varje arbetsdag, där lastbilen kraschade. En av mina allra närmaste och finaste vänner arbetar på kontor mycket nära olycksplatsen. Sådana saker gör att det hela kommer ännu närmare. Det kunde varit jag.


Jag är ganska trött på mediernas rapportering om terrordådet. Missförstå mig rätt - det är klart att det ska uppmärksammas. Men till slut får rapporteringen motsatt effekt. Det hela känns tjatigt och samma filmsekvenser snurrar om och om igen. Jag orkar inte lyssna eller läsa mer.


Mina tankar går till de som drabbats på ett eller annat sätt. De som aldrig mer får hem en älskad person. Som sitter och tänker på vad hen kan ha tänkt i den sista stunden. Var hen rädd eller gick det fort? Hann hen med att känna något?


Hur ska en orka fortsätta att leva? Hur ska livet kunna gå vidare när en älskad bara försvunnit så där. Utan att ens hinna säga adjö. Och helt utan mening.


Svaret på det finns inte. Vissa orkar, andra inte. Vissa hittar annan mening i livet så småningom och går vidare, för att använda ett slitet uttryck. Men saknade försvinner aldrig. Sorgen i föräldrarnas, barnens hjärtan blir kvar även om den ibland förändras över tid.


I vår familj kom sorgen hastigt för några år sedan, med en kraft som var oerhörd. Det kändes då som om jag aldrig skulle kunna bli glad mer. Därför vet jag vad de som sörjer nu går igenom.


Jag är glad igen. Men jag blir aldrig densamma och jag kommer aldrig att glömma. Tacksamheten och minnena finns kvar.


Och glöm inte att kärleken är svaret. Hat kan aldrig leda till annat än nytt hat. En glad påsk till er alla. Glöm inte att tala om att du älskar dina nära och kära. Ofta. 

tisdag 28 mars 2017

God sommardrink



Helgen som gick var det soligt och fint väder och vi hade lilla B på besök. Det blir inte så ofta nu när hon flyttat till en annan stadsdel som tar mer än en timme att åka till. Kommunalt alltså. Desto roligare när hon då dyker upp.


Vi renoverar hemma och efter fyra veckor är det fortfarande inte klart på grund av att snickarna inte riktigt är synkade med målaren. När arbetet görs efter ordinarie arbetstid, blir det svårt att få det gjort så fort som vi skulle vilja.


Jag är så evinnerligt trött på att ha vantar och halsdukar i korgar på vardagsrumsgolvet. Både hallen och vardagsrummet är obrukbara på grund av garderober som inte är färdiga. Förhoppningsvis ska de förankras denna vecka så att vi kan sätta in hyllor, lådor och korgar för förvaring. Sedan ska ingenting ligga framme och skräpa, det är en sak som är säker.


Nåväl, lilla B fixade lunch, städade vår altan och gick ut med lilla lånehunden. Som ersättning för detta fick hon mat och drinkar. Jag hittade några goda Mojito-recept som jag måste testa. Det ena gör vi om - det andra inte. Receptet är hämtat HÄR.




Mango-Mojito
Somrigt gott!




2 glas


2,5 dl mangojuice
12 cl ljus rom
10 myntablad
2 tsk socker           
1 lime, pressad
1,5 dl Sprite




Lägg myntablad, socker, limejuice och rom i en shaker och muddla. Har du ingen shaker kan du använda en stor mortel.

Fyll glasen med romblandningen, krossad is och toppa med mangojuicen och Sprite. Blanda runt och servera med en limeklyfta och lite mynta.

Jag använde höga drinkglas för att få plats med isen. Stick ner ett sugrör och putta i en limeklyfta också. Rena sommardrinken!







söndag 19 mars 2017

Asiatisk,mat och goda vänner

Jag älskar att bjuda hem vänner och bekanta på middag. Då kan jag nörda loss i köket och få laga allt det där som jag funderat på att göra men som inte riktigt hinns med en vanlig torsdag efter jobbet.

Igår var en vän (A) sedan nästan tjugo år hembjuden, och en ny bekantskap (B) som jag hoppas på vänskap med, hemma på mat och prat. Det blev asiatiskt då A älskar detta men inte lagar det själv. I alla fall inte så ofta tror jag.

Jag upptäckte att mina frysta dumplingdegplattor var slut så jag fick göra egen deg, vilket jag aldrig gjort förut. Det var dock busenkelt även om det innebar lite pyssel med utkavlingen. Degrundlarna fyllde jag sedan med en smet av räkor, kyckling, morot, ingefära m.m. Inte dumt alls. Jag gillar stekta dumplings bättre än ångade så det fick det bli. Nyttigt eller inte. Dippsåsen i det här receptet är löjligt enkel och MYCKET godare än att bara dippa i vanlig soja. Väl värt några minuters arbete.

Sedan gjorde jag en god papayasallad med jordnötter, lite nudlar med hoisinsås och stekt pak choi med rostat sesamfrö och ingefära. Ja, det var väl allt...

Recepten länkar jag till då jag inte orkar skriva in alla här. Jag brukar alltid ändra lite och ta bort eller lägga till när jag lagar mat men det är dessa recept jag inspirerats av. Pak choi-receptet däremot hittade jag på själv. Mycket enkelt och funkar även som tillbehör till stekt eller grillat kött eller fisk eller till vego-alternativ.

Stekt pak choi

Räcker till ca 4 personer

5 - 6 pak choi-huvuden
1 tsk sesamolja
1 tsk rapsolja
1 msk riven färsk ingefära
1/2 färsk vitlök solo, pressad eller mkt fint hackad
1 msk söt soja (japansk eller indonesisk)
rostade sesamfrön, ca 2 msk

Skär av roten på pak choi-huvudena. Strimla bladen grovt på längden; varje blad i tre längder. Hetta upp oljan i en wok eller stekpanna. Stek bladen, ingefäran och vitlöken hastigt så att de precis får lite färg men inte bränns. Lägg på ett uppläggningsfat och ringla sojan över. Strö över sesamfröna och servera genast. Rätten vinner på att lagas i sista stund och inte hållas varm. Bladen förlorar snabbt sin spänst.

Ha en fin söndag! Jag ska träffa en mycket god vän och promenera i Slottsskogen och sedan gå på café där man får ha med sig sin hund. Jag är hundvakt några veckor och det är bara såååå mysigt!


onsdag 8 mars 2017

Åttonde mars och kålpudding

Alla dagar borde vara kvinnodagar. Alla dagar borde vara dagar då kvinnor och män har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Så länge vi inte har det kommer den åttonde mars att behövas. Feminismen har inte gått för långt; den som säger det har fel. Helt fel.


Jag kommer tyvärr inte att kunna deltaga i någon form av manifestation eller sång eller annat som berör kvinnodagen i dag. Jag ska på konsert ikväll. Men jag drar mitt strå till stacken varje dag, i mitt jobb, där jag oavbrutet jobbar för jämställdhet, feminism, likabehandling, jämlikhet och allt annat som borde vara en självklarhet 2017.


När elever som tidigare tyckt att feminist är ett skällsord, kommer fram till mig och säger att de har fått ett nytt sätt att tänka efter min lektion. Då har jag lyckats. Vi kan alla bidra till en bättre värld. Detta är mitt sätt.


Jag vill dessutom bidra till att ni kan laga en god middag hemma. I dag eller en annan dag. Det är ett recept som har förgyllt mången kväll hos oss - kålpudding. Inget som har med kvinnodagen eller jämställdhet att göra, bara god mat.


Ibland gör jag istället dolmar och förväller då först savoykåls- eller vitkålsblad som jag stoppar med den goda färsfyllningen. Jag steker dem på mellanvärme och låter dem sedan gå klart i ugnen eller ännu hellre i vår Crock Pot där de kokas klara i 70 graders värme ca åtta timmar. Smältande gott!


Kålpudding á la Erika

4 personer

1 vitkålshuvud, ca 800 g
3 msk smör
2 dl buljong
salt, vitpeppar, soja

Färsen:
300 g kalkonfärs (eller blandfärs eller vego)
1/2 dl risgryn (jag tar gärna rundkornigt grötris)
3 dl sojamjölk (eller vanlig)
1/2 msk smör
salt, vitpeppar

Fräs riset i smör och häll på mjölken. Koka på låg värme till en lös gröt och salta och peppra. Medan gröten kallnar blandar du alla ingredienserna till färsen väl och kryddar lite lagom. Om du är osäker på kryddningen så stek ett litet smakprov för säkerhets skull.

Skär bort stocken på kålhuvudet och strimla kålen i ganska små bitar. Stek dem i en wokpanna (bäst plats i en sån) i smör och ringla över sirapen. Låt fräsa på mellanstark värme så att kålen får färg, men inte bränns. Passa den noga eftersom sirap innehåller socker. Det blir lätt svart! När kålen är klar häller du på några teskedar soja så att kålen får fin färg.

Smörj en stor ugnsfast form med smör. Häll ut hälften av kålen i den och bred sedan ut all färs som ett täcke över kålen. Häll sedan ut den sista kålen över färsen så att den täcks. Häll på buljongen över hela härligheten och ställ in formen i ca 225 graders ugnsvärme i ca en timme. Akta så att inte ovansidan bränns. Lägg på ugnsfolie om det börjar se bränt ut. Ät och njut!

måndag 6 mars 2017

Snön faller...

Ute ligger nyfallen snö, just som en börjat hoppas på vår med nyuppkomna snödroppar, nyss avtagna sommardäck (inte bra!) och sneglande på trädgårdsmöblerna som står tätt hoppackade och väntar. Själv hade jag grillpremiär i lördags, vilket är två veckor tidigare än förra året.

I dag promenerar jag till jobbet. Jag är en av de människorna med turen att ha väldigt nära till min arbetsplats. Det gör att jag går dit på tio minuter. Också väldigt skönt när jag ska hem. Inte minst då vi i dag ska försöka med bedriften att hämta hem nytt golv till två rum i lägenheten. Det är renovering som pågår och nu är det snart bara köket kvar. Sedan är allt nytt i vår lilla trea. Bilder kommer.

Ha en fin dag, kör försiktigt eller ta ännu hellre bussen, ni som kan. Tänk på att tid är ingenting men livet är allt!


onsdag 1 mars 2017

Mycket meck med Myllimäki

Igår inköptes det en majskyckling till hushållet, vilken jag grep mig an med friskt humör i dag. Efter en snabb googling på ovan nämnda pippi, hittade jag ett lite annorlunda recept från Tommy Myllimäki på www.mathem.se. Ni vet den där snubben som vunnit Årets kock, varit med i prestigefyllda Bocuse d'Or och vunnit priser där också. Han verkar kunna det mesta men är samtidigt ödmjuk så vitt jag kan se.

Nåväl, receptet jag hittade bjuder på olika smaker, syra och sötma, sälta och nötigt fett. Kanske är det en helgrätt, men ärligt talat gick det lika snabbt att laga detta som en vällagad köttfärssås gör. Pröva därför när du vill.

Jag ändrade i receptet och uteslöt citron helt enkelt för att citronerna mot bättre vetande var slut här hemma. En smärre dödssynd om ni frågar mig, men även solen har fläckar. Apelsiner hade jag dock så jag tog en apelsin med gott resultat. Det gör jag nog nästa gång jag lagar detta också men ni kan ju göra som ni vill.

Ja just det. Den enda svamp jag hittade var champinjoner som jag skivade tunt och knaperstekte. Det funkade det också.

Myllimäkis goda majs-pippi

1 hel majskyckling

Skala och skär palsternackorna i bitar. Riv skalet av citronen eller apelsinen. Bryn smöret i en liten kastrull och passa noga så att det inte bränns. Det ska liksom bli lite nötbrunt och dofta kola-aktigt och lite nötigt. 

Blanda samman hälften av det brynta smöret med soja, citrusskal och honung och timjankvistarna. Ställ smöret kallt tills det stelnar. Stoppa sen in det under skinnet på kycklingen och salta lite. 

Ställ in kycklingen i mitten av ugnen i 225 ºC i 10 minuter, sänk sedan värmen till 200 ºC. 

Lägg palsternackorna bredvid kycklingen efter ytterligare 15 minuter och låt allt steka klart i ugnen. Det tar ca 30 minuter till. Fettet rinner ur kycklingen och du kan ösa den och palsternackorna med det då och då.

Rosta hasselnötterna i en stekpanna och gnugga bort skalen. Halvera vindruvorna. 

Stek svampen hastigt i varm stekpanna (förväll den först om du använder champinjoner). Tillsätt sedan hasselnötter och druvor. Toppa palsternackorna vid servering med svamp- och druv-tjo-fräset.

Koka upp kalvfonden och blanda med resten av det brynta smöret och rödvinsvinäger. Krydda med med svartpeppar efter behag (snåla inte) och servera till kycklingen. Vi tyckte att det var en god rätt!




tisdag 21 februari 2017

Skåningar, bubbel och kakor

Vabruari går faktiskt långsamt mot sitt slut, och som vi har längtat till den kommande helgen, jag och J! Vi har sedan en tid bestämt med världens bästa skåningar, matlagare och korvstoppare att vi ska ses i Helsingborg den kommande helgen. Jodå, bubbla och babbla ska vi, mysa och pysa, kanske peta ner en och annan god matbit och möjligen även några glas med immigt vitt vin eller skummande öl.

Hotellet vi ska bo på lovar gott efter vad vi kan se i deras Instagramflöde. Vhotel heter det och såväl deras after work som frukostbufféer ser ut att hålla vad de lovar. Vi får se och återkommer så klart med en recension av ovan nämnda ställe i ett senare inlägg.

Det blir väl en tur till Helsingör också kan tänka. Smörrebrödstanken får mig att redan känna en viss salivökning i munnen. Vad är det egentligen som gör de där förpillade mini-smörgåsarna att bli så mycket godare än en vanlig smörgås? Är det allt pålägg eller är det att en kan äta flera stycken med olika pålägg så att en inte tröttnar? Ja, nåt är det.

I dag bjuder jag på ett recept på rabarbergrottor att pigga upp fikastunden med. Jag bakade dem för et tag sedan av sådana där bortglömda rabarber som alltid ligger i en påse längst in i frysen. Perfekt att använda detta till små kakor. Receptet hittade jag i tidningen Hembakat. Ha en fin dag alla!

torsdag 16 februari 2017

Retro, vaser och kaffeservis

De senaste åren har jag utvecklat ett stort intresse för porslin och keramik. Inredning har alltid lockat mig, och i mitt gamla yrke som dekoratör fick jag utlopp för en del av detta. Som lärare är det inte mycket av den varan, utan sånt får skötas på fritiden. Det har också gjort att det är mer lustbetonat att greja med färg och form, då det sker helt på eget bevåg och inte för att jobbet kräver det.

Min käre Sambo, J, delar mitt intresse. Vi har våra specialområden och hans är vaser. När vi var på vårt första besök hos de fantastiska Mårtenssons i Ystad, hittade J en vas som han köpte, trots mitt försökt till veto. Han höll denna i ett fast grepp och såg ut ungefär som en hund som grävt upp en halvrutten kanin mot mattes vilja. Efter det kallas han Vaskramaren av ystads-vännerna.

Jag gillar det mesta men är mycket svag för koppar. Gärna kaffekoppar. Jag budade nyss hem en serie koppar och fat från Syco, som en kvinna sålde på Tradera. Jag fick dem till ett mycket bra pris och hämtade hem dem med något som kan liknas vid fröjd, i mitt bröst.

Mamma och pappa hade denna moccaservis när de var unga och jag var liten. Mamma tror att hon faktiskt kan ha köpt dem på Ikea när det begav sig, men hon är inte säker. Stora F och lilla B lekte kaffekalas med dessa söta, pastellfärgade koppar när de var små och kaffefaten försvann. Jag har fyra koppar kvar och sockerskål och gräddkanna. I somras utökades servisen då kusin Vitamin var på plundringståg/loppis i vårt avlånga land, och inhandlade kaffekannan till oss. Vilken lycka!

Servisen längst ner till vänster
Jag har ställt fram servisen i vår stringhylla i vardagsrummet. Kopparna är löjligt små och ska en dricka kaffe ur dem får en fylla på många gånger. Men de är vackra och gör mig glad när jag ser dem. Sämre syfte kan det väl finnas med en kaffeservis?!

För er som blir kaffesugna när ni läser om kopparna länkar jag här till en alldeles supermumsig kaka från min förra bloggperiod. Då hade jag ett inslag i veckan som kallades fredagskakan. Kanske kan dessa rutor hos Hovkonditorn vara något att baka och bjuda på imorgon? Eller varför inte mumsa på några själv! Hos Katarina finns en massa fina vegetariska recept dessutom. Hon är en fantastisk bloggare som är värd ett besök.

Ha en fin helg! Jag drar till Norrköping där stora F numera bor med starka G. Det ska bli så roligt att träffa dem båda. <3 Mammahjärtat gläds!

söndag 12 februari 2017

Söndag och såväl sambon som låne-hunden sover. Jag dricker kaffe och läser bloggar; något jag inte har gjort på länge. När min blogg gick i ide var det som om all blogg-ork gick i ide med den. Jag slutade läsa bloggar förutom någon enstaka där jag tittade in då och då. Det var som om jag behövde vila från allt med bloggar.

Min reflektion när jag nu läser lite oftare igen, är att det inte längre är så många som kommenterar på bloggarna. Inte ens de mest populära bloggarna får kommentarer, fast de har många läsare. Är det ett tecken i tiden? Är Instagram snabbare och enklare? För jag tror att det är just tiden som avgör om du kommenterar eller inte.Vi är så mycket online att vi varken hinner eller orkar kommentera. Så mycket enklare att trycka på gilla-knappen. Helt ovetenskapligt tror jag att det åtminstone är en förklaring.

Lånehunden och jag...
I dag åker vår lilla låne-hund hem till sin matte igen. Hon har varit hos oss i två veckor, lilla Tuva. Sedan vår älskade Goliat lämnade oss förra året har vi bestämt oss för att inte skaffa oss en ny hund, på överskådlig tid. Vi lånar Tuva istället när hennes matte reser eller gör annat som Tuva inte kan följa med på. Det är som att ha barnbarn tror jag. Man tar liksom det göttaste och sen lämnar man tillbaka den när man vill göra annat. 

I dag blir det kalas här  i huset. Stora Fs och lilla Bs farfar fyller år och då blir det middag här. Vi ska bjuda på asiatisk mat med snälla smaker för att alla ska kunna äta. Starka såser får vi bjuda vid sidan om. Jag tänkte fritera räkor och bläckfisk, bjuda ris till och den godaste asiatiska sallad jag vet - grön papayasallad med jordnötter. Papayan är inte den där med orange fruktkött utan en grön och hård variant som smakar helt annorlunda. Supergod strimlad i sallad. 

Receptet kommer från www.receptfavoriter.se men jag har som vanligt ändrat lite i receptet, klåfingrig som jag är.

Som Tam (papayasallad)

10 haricots verts (helst färska)
1/2 solo vitlök
1 färsk röd chili
2 plommontomater
1 rejäl morot
800 g grön papaya
4 msk honung
3 lime
4 msk fisksås
1,5 dl salta jordnötter
grön sallad av valfri sort

Blanda honung, fisksås, finhackad chili, och vitlök i en liten skål och rör om. Skala och kärna ur papayan och strimla den eller riv den grovt. Skär bönorna i lagoma munsbitar. Strimla moroten fint fint. Riv helst inte för den blir så blöt då. Dela och kärna ur tomaterna. Hacka dem fint. Lägg papaya, morot, tomat och bönor i en skål och blanda runt. Häll på fisksåschiliröran och vänd runt.

Pressa limefrukterna. Rosta jordnötterna försiktigt i en torr och varm stekpanna. Hacka dem fint eller mortla dem slarvigt när de svalnat.

Lägg upp salladsblad på ett vackert fat. Strimla salladen om du vill eller lägg upp hela blad. Lägg upp papayasalladen och häll limesaft över. Ta inte allt utan spara hälften i en såssnipa bredvid så kan var och en sura till det så mycket man vill. Alla älskar ju inte limens syra.

Strö rostade jordnötter över salladen. Ät! Löjligt gott!


Ha en riktigt bra söndag!



 

torsdag 9 februari 2017

I Vesusvius aska växer aubergine

Jag måste bara fortsätta på italienska temat lite. Snön faller utanför mitt fönster ikväll och jag drömmer mig tillbaka till värmen och den fantastiska maten i Neapel.

En kväll var vi på restaurang med en gammal goding från förr. Ja, det var Pernillas gamla goding, inte min. Denne trevlige man körde oss i svindlande fart genom Neapels gator och gränder, tutande, gestikulerande och svärande som vilken klichéartad bild som helst, av en italienare.

Pasta vongole
Vi landade slutligen på en restaurang där mannen kände personalen. Inte en svensk förutom vi. INte en enda turist om man ska tro godingen från förr. Han lär ha sagt åt dem att "...om ni inte levererar den bästa spaghetti Vongole nånsin, så förlorar jag ansiktet inför dessa tre damer!" För att förtydliga så var det alltså jag, Pernilla och kusin Vitamin som var damerna. Och det var Pernilla som översatte. Om nån nu trodde nåt annat.

Ja, deras pasta vongole var den bästa jag ätit men jag åt en helt magisk Melanzane också, en ny vegetarisk favorit. Det är mycket svårt att förstå hur, tomater, aubergine, olivolja och lite till kan bli en så god rätt att ögonen tåras. Mannen ifråga lovade att det berodde på att deras aubergine växer i Vesuvius aska. Ingen kan laga god Melanzane utan sådan aubergine, menade han.

Melanzane - så himla gott!
Ja, jag kom hem och tänkte att jag skulle göra ett försök i alla fall. Nån aubergine från Italien gick inte att uppbringa, vilket jag knappast heller räknat med. Recepten skiljer sig åt men jag hittade ett som jag länkar till HÄR. Vår italienske vän skulle nog hellre dött än erkänt min Melanzane men mina svenska avsmakare saknade inte den vulkaniska ask-smaken alls. 

Själv tycker jag att det blev väldigt gott. Det är ett perfekt tillbehör till grillat kött eller vegetariskt alternativ. Det går även fint att äta den som ensamrätt med bröd och ett glas rött vin. Vintertid är inte aubergine-säsong, men spara receptet. Varmare tider kommer och då ska jag laga Melanzane igen. Till dess njuter jag av minnet.

söndag 5 februari 2017

På jakt efter den perfekta pizzan

I  höstas fyllde världens bästa Pernilla år. Som hon alltid gör i september - inget konstigt med det. Som den inbitna Italien-älskare hon är fick hon en pizza-kokbok av mig. I presenten ingick en pizza-bakarkväll hemma hos henne då vi skulle försöka skapa den ultimata italienska pizzan, bakad i en svensk ugn. Lättare sagt än gjort, som ni förstår.

Boken jag talar om är en bok som heter "Pizza Napoletana: Jakten på en fulländad napoletansk pizza i hemmaugn"- Ingen kort titel direkt men en titel som lockar. Jag blev nyfiken på boken redan innan den kom ut för matlagare puffade för den i olika sammanhang. Nåväl, den inhandlades och sedan dröjde det ett antal veckor innan vi kunde få till en pizzakväll.

Neapel är oomtvistat pizzans hem-stad. Inte många kan säga emot där. I somras hade jag lyckan att besöka denna fantastiska stad för första gången, och då med omnämnda vän ovan - Pernilla. Pernilla talar italienska som en infödd och alla italienare nästan svimmade av lycka när hon drog igång. "Bella, buono parle italiano, prego, prima, mozzarella..." Vi blev oerhört väl bemötta och väl trakterade. 

Jag ska aldrig glömma mozzarellan som var helt nygjord som bars in som en trofé i en gränd där vi åt middag. Vit och gräddig pöste den på fatet men den blev inte långlivad. Eller pasta Vongole som vi åt på en restaurang vars ägare måste ha varit släkt med Loredana (som var gift med tennisspelaren ni vet), och vi nästan grät av hänförelse. Den bästa pasta jag ätit i mitt liv. Oöverträffbar.

Pasta Vongole...


Och så pizzorna då. Den första åt jag i hamnen i Neapel. Den andra i handen i en take away-butik på Capri. Varma, nybakade och smaken... Det går liksom inte att beskriva smakerna jag upplevde. Jag åt till och med färsk tomat som jag aldrig gör här hemma. 

I lördags kom vi en bit på väg i vår strävan efter den perfekta pizzan. Mjölet var inhandlat i Rom. Pernilla lagade till degen efter konstens alla regler, vek och knådade, slog och kastade och jag vet inte vad. Redan på fredagen dessutom. På lördagen bakade vi ut den och resultatet blev förvånansvärt bra. Förts pizzan blev lite för hårt gräddad men godast i smaken. Anda pizzan blev perfekt gräddad men toppingen var mer svensk. 


För er som tycker att ICAs recept med max fem ingredienser i tre steg är snudd på för mycket - köp inte boken. Den är aningen mer komplicerad än så. För er som älskar italiensk pizza är boken ett måste. Den är en orgie i nördande kring mjöl, vatten, temperaturer, vikningar och diametrar. Det är inte en pizza du bakar var dag, men OM och NÄR du gör det gråter änglarna i Sixtinska kapellet av lycka och jag vågar sätta en peng på att även du får en tår i ögat.






Capri - det blir inte vackrare än så


Sorrento - också svindlande vackert






lördag 4 februari 2017

Tillbakablick och napoletansk pizza

I ett helt år har bloggen vilat. Det har inte jag. Jo från bloggen har jag vilat. Jag har nästan inte läst några blogginlägg alls på andras bloggar. Än mindre kommenterat. Några bloggvänner håller jag kontakt med via Instagram, för det känns viktigt att inte tappa de fina människor som ligger bakom alla dessa läsvärda, innehållsrika och genomarbetade blogginlägg.

Nu bestämmer jag mig för att öppna upp min blogg igen. Jag vet inte vart den tar vägen, hur min header ska se ut eller vad inläggen kommer att handla om. Det är ju just det som är så spännande när en har en blogg som inte är nischad. Så får en inte heller lika många läsare och följare, det vet jag. Men det är inte heller på de grunderna min blogg finns.

Pizza i Neapel är inte lik någon annan pizza
Året som har gått har innehållit mycket nytt på gott och ont. Från smått till stort. Jag har fått nytt badrum. Jag har fått en ny chef på jobbet. Min onda fot är lite bättre. Min älskade hund har lämnat mig efter tio långa fina år tillsammans. Världens mäktigaste person är nu en farlig och galen människa. Jag har äntligen lagat minestronesoppa och varit i Neapel och ätit pizza med den bästa vän en kan ha.

Ikväll ska denna vän och jag baka pizza hemma hos henne. Riktig pizza efter alla konstens regler i boken Pizza Napoletana. Två killar som i tio års tid försökt åstadkomma pizza som smakar som i Neapel. Här i Sverige. Det är svårt att tro att det går, men viljan kan försätta berg, även Vesuvius.

Imorgon återkommer jag med bilder och berättar hur det gick. Med pizzan.