torsdag 13 april 2017

Kärlek är svaret

Förra veckan skulle jag ha publicerat ett recept på en fredagskaka, men alltihop kom av sig, när jag fick veta om det hemska som hänt i Stockholm. Det var liksom inte läge för vare sig kaka eller bloggande.


När jag bodde i Stockholm en kort tid, på 1980-talet, jobbade jag ca 50 meter från Åhléns. Jag gick alltså förbi, i stort sett varje arbetsdag, där lastbilen kraschade. En av mina allra närmaste och finaste vänner arbetar på kontor mycket nära olycksplatsen. Sådana saker gör att det hela kommer ännu närmare. Det kunde varit jag.


Jag är ganska trött på mediernas rapportering om terrordådet. Missförstå mig rätt - det är klart att det ska uppmärksammas. Men till slut får rapporteringen motsatt effekt. Det hela känns tjatigt och samma filmsekvenser snurrar om och om igen. Jag orkar inte lyssna eller läsa mer.


Mina tankar går till de som drabbats på ett eller annat sätt. De som aldrig mer får hem en älskad person. Som sitter och tänker på vad hen kan ha tänkt i den sista stunden. Var hen rädd eller gick det fort? Hann hen med att känna något?


Hur ska en orka fortsätta att leva? Hur ska livet kunna gå vidare när en älskad bara försvunnit så där. Utan att ens hinna säga adjö. Och helt utan mening.


Svaret på det finns inte. Vissa orkar, andra inte. Vissa hittar annan mening i livet så småningom och går vidare, för att använda ett slitet uttryck. Men saknade försvinner aldrig. Sorgen i föräldrarnas, barnens hjärtan blir kvar även om den ibland förändras över tid.


I vår familj kom sorgen hastigt för några år sedan, med en kraft som var oerhörd. Det kändes då som om jag aldrig skulle kunna bli glad mer. Därför vet jag vad de som sörjer nu går igenom.


Jag är glad igen. Men jag blir aldrig densamma och jag kommer aldrig att glömma. Tacksamheten och minnena finns kvar.


Och glöm inte att kärleken är svaret. Hat kan aldrig leda till annat än nytt hat. En glad påsk till er alla. Glöm inte att tala om att du älskar dina nära och kära. Ofta. 

tisdag 28 mars 2017

God sommardrink



Helgen som gick var det soligt och fint väder och vi hade lilla B på besök. Det blir inte så ofta nu när hon flyttat till en annan stadsdel som tar mer än en timme att åka till. Kommunalt alltså. Desto roligare när hon då dyker upp.


Vi renoverar hemma och efter fyra veckor är det fortfarande inte klart på grund av att snickarna inte riktigt är synkade med målaren. När arbetet görs efter ordinarie arbetstid, blir det svårt att få det gjort så fort som vi skulle vilja.


Jag är så evinnerligt trött på att ha vantar och halsdukar i korgar på vardagsrumsgolvet. Både hallen och vardagsrummet är obrukbara på grund av garderober som inte är färdiga. Förhoppningsvis ska de förankras denna vecka så att vi kan sätta in hyllor, lådor och korgar för förvaring. Sedan ska ingenting ligga framme och skräpa, det är en sak som är säker.


Nåväl, lilla B fixade lunch, städade vår altan och gick ut med lilla lånehunden. Som ersättning för detta fick hon mat och drinkar. Jag hittade några goda Mojito-recept som jag måste testa. Det ena gör vi om - det andra inte. Receptet är hämtat HÄR.




Mango-Mojito
Somrigt gott!




2 glas


2,5 dl mangojuice
12 cl ljus rom
10 myntablad
2 tsk socker           
1 lime, pressad
1,5 dl Sprite




Lägg myntablad, socker, limejuice och rom i en shaker och muddla. Har du ingen shaker kan du använda en stor mortel.

Fyll glasen med romblandningen, krossad is och toppa med mangojuicen och Sprite. Blanda runt och servera med en limeklyfta och lite mynta.

Jag använde höga drinkglas för att få plats med isen. Stick ner ett sugrör och putta i en limeklyfta också. Rena sommardrinken!







söndag 19 mars 2017

Asiatisk,mat och goda vänner

Jag älskar att bjuda hem vänner och bekanta på middag. Då kan jag nörda loss i köket och få laga allt det där som jag funderat på att göra men som inte riktigt hinns med en vanlig torsdag efter jobbet.

Igår var en vän (A) sedan nästan tjugo år hembjuden, och en ny bekantskap (B) som jag hoppas på vänskap med, hemma på mat och prat. Det blev asiatiskt då A älskar detta men inte lagar det själv. I alla fall inte så ofta tror jag.

Jag upptäckte att mina frysta dumplingdegplattor var slut så jag fick göra egen deg, vilket jag aldrig gjort förut. Det var dock busenkelt även om det innebar lite pyssel med utkavlingen. Degrundlarna fyllde jag sedan med en smet av räkor, kyckling, morot, ingefära m.m. Inte dumt alls. Jag gillar stekta dumplings bättre än ångade så det fick det bli. Nyttigt eller inte. Dippsåsen i det här receptet är löjligt enkel och MYCKET godare än att bara dippa i vanlig soja. Väl värt några minuters arbete.

Sedan gjorde jag en god papayasallad med jordnötter, lite nudlar med hoisinsås och stekt pak choi med rostat sesamfrö och ingefära. Ja, det var väl allt...

Recepten länkar jag till då jag inte orkar skriva in alla här. Jag brukar alltid ändra lite och ta bort eller lägga till när jag lagar mat men det är dessa recept jag inspirerats av. Pak choi-receptet däremot hittade jag på själv. Mycket enkelt och funkar även som tillbehör till stekt eller grillat kött eller fisk eller till vego-alternativ.

Stekt pak choi

Räcker till ca 4 personer

5 - 6 pak choi-huvuden
1 tsk sesamolja
1 tsk rapsolja
1 msk riven färsk ingefära
1/2 färsk vitlök solo, pressad eller mkt fint hackad
1 msk söt soja (japansk eller indonesisk)
rostade sesamfrön, ca 2 msk

Skär av roten på pak choi-huvudena. Strimla bladen grovt på längden; varje blad i tre längder. Hetta upp oljan i en wok eller stekpanna. Stek bladen, ingefäran och vitlöken hastigt så att de precis får lite färg men inte bränns. Lägg på ett uppläggningsfat och ringla sojan över. Strö över sesamfröna och servera genast. Rätten vinner på att lagas i sista stund och inte hållas varm. Bladen förlorar snabbt sin spänst.

Ha en fin söndag! Jag ska träffa en mycket god vän och promenera i Slottsskogen och sedan gå på café där man får ha med sig sin hund. Jag är hundvakt några veckor och det är bara såååå mysigt!


onsdag 8 mars 2017

Åttonde mars och kålpudding

Alla dagar borde vara kvinnodagar. Alla dagar borde vara dagar då kvinnor och män har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Så länge vi inte har det kommer den åttonde mars att behövas. Feminismen har inte gått för långt; den som säger det har fel. Helt fel.


Jag kommer tyvärr inte att kunna deltaga i någon form av manifestation eller sång eller annat som berör kvinnodagen i dag. Jag ska på konsert ikväll. Men jag drar mitt strå till stacken varje dag, i mitt jobb, där jag oavbrutet jobbar för jämställdhet, feminism, likabehandling, jämlikhet och allt annat som borde vara en självklarhet 2017.


När elever som tidigare tyckt att feminist är ett skällsord, kommer fram till mig och säger att de har fått ett nytt sätt att tänka efter min lektion. Då har jag lyckats. Vi kan alla bidra till en bättre värld. Detta är mitt sätt.


Jag vill dessutom bidra till att ni kan laga en god middag hemma. I dag eller en annan dag. Det är ett recept som har förgyllt mången kväll hos oss - kålpudding. Inget som har med kvinnodagen eller jämställdhet att göra, bara god mat.


Ibland gör jag istället dolmar och förväller då först savoykåls- eller vitkålsblad som jag stoppar med den goda färsfyllningen. Jag steker dem på mellanvärme och låter dem sedan gå klart i ugnen eller ännu hellre i vår Crock Pot där de kokas klara i 70 graders värme ca åtta timmar. Smältande gott!


Kålpudding á la Erika

4 personer

1 vitkålshuvud, ca 800 g
3 msk smör
2 dl buljong
salt, vitpeppar, soja

Färsen:
300 g kalkonfärs (eller blandfärs eller vego)
1/2 dl risgryn (jag tar gärna rundkornigt grötris)
3 dl sojamjölk (eller vanlig)
1/2 msk smör
salt, vitpeppar

Fräs riset i smör och häll på mjölken. Koka på låg värme till en lös gröt och salta och peppra. Medan gröten kallnar blandar du alla ingredienserna till färsen väl och kryddar lite lagom. Om du är osäker på kryddningen så stek ett litet smakprov för säkerhets skull.

Skär bort stocken på kålhuvudet och strimla kålen i ganska små bitar. Stek dem i en wokpanna (bäst plats i en sån) i smör och ringla över sirapen. Låt fräsa på mellanstark värme så att kålen får färg, men inte bränns. Passa den noga eftersom sirap innehåller socker. Det blir lätt svart! När kålen är klar häller du på några teskedar soja så att kålen får fin färg.

Smörj en stor ugnsfast form med smör. Häll ut hälften av kålen i den och bred sedan ut all färs som ett täcke över kålen. Häll sedan ut den sista kålen över färsen så att den täcks. Häll på buljongen över hela härligheten och ställ in formen i ca 225 graders ugnsvärme i ca en timme. Akta så att inte ovansidan bränns. Lägg på ugnsfolie om det börjar se bränt ut. Ät och njut!

måndag 6 mars 2017

Snön faller...

Ute ligger nyfallen snö, just som en börjat hoppas på vår med nyuppkomna snödroppar, nyss avtagna sommardäck (inte bra!) och sneglande på trädgårdsmöblerna som står tätt hoppackade och väntar. Själv hade jag grillpremiär i lördags, vilket är två veckor tidigare än förra året.

I dag promenerar jag till jobbet. Jag är en av de människorna med turen att ha väldigt nära till min arbetsplats. Det gör att jag går dit på tio minuter. Också väldigt skönt när jag ska hem. Inte minst då vi i dag ska försöka med bedriften att hämta hem nytt golv till två rum i lägenheten. Det är renovering som pågår och nu är det snart bara köket kvar. Sedan är allt nytt i vår lilla trea. Bilder kommer.

Ha en fin dag, kör försiktigt eller ta ännu hellre bussen, ni som kan. Tänk på att tid är ingenting men livet är allt!


onsdag 1 mars 2017

Mycket meck med Myllimäki

Igår inköptes det en majskyckling till hushållet, vilken jag grep mig an med friskt humör i dag. Efter en snabb googling på ovan nämnda pippi, hittade jag ett lite annorlunda recept från Tommy Myllimäki på www.mathem.se. Ni vet den där snubben som vunnit Årets kock, varit med i prestigefyllda Bocuse d'Or och vunnit priser där också. Han verkar kunna det mesta men är samtidigt ödmjuk så vitt jag kan se.

Nåväl, receptet jag hittade bjuder på olika smaker, syra och sötma, sälta och nötigt fett. Kanske är det en helgrätt, men ärligt talat gick det lika snabbt att laga detta som en vällagad köttfärssås gör. Pröva därför när du vill.

Jag ändrade i receptet och uteslöt citron helt enkelt för att citronerna mot bättre vetande var slut här hemma. En smärre dödssynd om ni frågar mig, men även solen har fläckar. Apelsiner hade jag dock så jag tog en apelsin med gott resultat. Det gör jag nog nästa gång jag lagar detta också men ni kan ju göra som ni vill.

Ja just det. Den enda svamp jag hittade var champinjoner som jag skivade tunt och knaperstekte. Det funkade det också.

Myllimäkis goda majs-pippi

1 hel majskyckling

Skala och skär palsternackorna i bitar. Riv skalet av citronen eller apelsinen. Bryn smöret i en liten kastrull och passa noga så att det inte bränns. Det ska liksom bli lite nötbrunt och dofta kola-aktigt och lite nötigt. 

Blanda samman hälften av det brynta smöret med soja, citrusskal och honung och timjankvistarna. Ställ smöret kallt tills det stelnar. Stoppa sen in det under skinnet på kycklingen och salta lite. 

Ställ in kycklingen i mitten av ugnen i 225 ºC i 10 minuter, sänk sedan värmen till 200 ºC. 

Lägg palsternackorna bredvid kycklingen efter ytterligare 15 minuter och låt allt steka klart i ugnen. Det tar ca 30 minuter till. Fettet rinner ur kycklingen och du kan ösa den och palsternackorna med det då och då.

Rosta hasselnötterna i en stekpanna och gnugga bort skalen. Halvera vindruvorna. 

Stek svampen hastigt i varm stekpanna (förväll den först om du använder champinjoner). Tillsätt sedan hasselnötter och druvor. Toppa palsternackorna vid servering med svamp- och druv-tjo-fräset.

Koka upp kalvfonden och blanda med resten av det brynta smöret och rödvinsvinäger. Krydda med med svartpeppar efter behag (snåla inte) och servera till kycklingen. Vi tyckte att det var en god rätt!




tisdag 21 februari 2017

Skåningar, bubbel och kakor

Vabruari går faktiskt långsamt mot sitt slut, och som vi har längtat till den kommande helgen, jag och J! Vi har sedan en tid bestämt med världens bästa skåningar, matlagare och korvstoppare att vi ska ses i Helsingborg den kommande helgen. Jodå, bubbla och babbla ska vi, mysa och pysa, kanske peta ner en och annan god matbit och möjligen även några glas med immigt vitt vin eller skummande öl.

Hotellet vi ska bo på lovar gott efter vad vi kan se i deras Instagramflöde. Vhotel heter det och såväl deras after work som frukostbufféer ser ut att hålla vad de lovar. Vi får se och återkommer så klart med en recension av ovan nämnda ställe i ett senare inlägg.

Det blir väl en tur till Helsingör också kan tänka. Smörrebrödstanken får mig att redan känna en viss salivökning i munnen. Vad är det egentligen som gör de där förpillade mini-smörgåsarna att bli så mycket godare än en vanlig smörgås? Är det allt pålägg eller är det att en kan äta flera stycken med olika pålägg så att en inte tröttnar? Ja, nåt är det.

I dag bjuder jag på ett recept på rabarbergrottor att pigga upp fikastunden med. Jag bakade dem för et tag sedan av sådana där bortglömda rabarber som alltid ligger i en påse längst in i frysen. Perfekt att använda detta till små kakor. Receptet hittade jag i tidningen Hembakat. Ha en fin dag alla!

torsdag 16 februari 2017

Retro, vaser och kaffeservis

De senaste åren har jag utvecklat ett stort intresse för porslin och keramik. Inredning har alltid lockat mig, och i mitt gamla yrke som dekoratör fick jag utlopp för en del av detta. Som lärare är det inte mycket av den varan, utan sånt får skötas på fritiden. Det har också gjort att det är mer lustbetonat att greja med färg och form, då det sker helt på eget bevåg och inte för att jobbet kräver det.

Min käre Sambo, J, delar mitt intresse. Vi har våra specialområden och hans är vaser. När vi var på vårt första besök hos de fantastiska Mårtenssons i Ystad, hittade J en vas som han köpte, trots mitt försökt till veto. Han höll denna i ett fast grepp och såg ut ungefär som en hund som grävt upp en halvrutten kanin mot mattes vilja. Efter det kallas han Vaskramaren av ystads-vännerna.

Jag gillar det mesta men är mycket svag för koppar. Gärna kaffekoppar. Jag budade nyss hem en serie koppar och fat från Syco, som en kvinna sålde på Tradera. Jag fick dem till ett mycket bra pris och hämtade hem dem med något som kan liknas vid fröjd, i mitt bröst.

Mamma och pappa hade denna moccaservis när de var unga och jag var liten. Mamma tror att hon faktiskt kan ha köpt dem på Ikea när det begav sig, men hon är inte säker. Stora F och lilla B lekte kaffekalas med dessa söta, pastellfärgade koppar när de var små och kaffefaten försvann. Jag har fyra koppar kvar och sockerskål och gräddkanna. I somras utökades servisen då kusin Vitamin var på plundringståg/loppis i vårt avlånga land, och inhandlade kaffekannan till oss. Vilken lycka!

Servisen längst ner till vänster
Jag har ställt fram servisen i vår stringhylla i vardagsrummet. Kopparna är löjligt små och ska en dricka kaffe ur dem får en fylla på många gånger. Men de är vackra och gör mig glad när jag ser dem. Sämre syfte kan det väl finnas med en kaffeservis?!

För er som blir kaffesugna när ni läser om kopparna länkar jag här till en alldeles supermumsig kaka från min förra bloggperiod. Då hade jag ett inslag i veckan som kallades fredagskakan. Kanske kan dessa rutor hos Hovkonditorn vara något att baka och bjuda på imorgon? Eller varför inte mumsa på några själv! Hos Katarina finns en massa fina vegetariska recept dessutom. Hon är en fantastisk bloggare som är värd ett besök.

Ha en fin helg! Jag drar till Norrköping där stora F numera bor med starka G. Det ska bli så roligt att träffa dem båda. <3 Mammahjärtat gläds!

söndag 12 februari 2017

Söndag och såväl sambon som låne-hunden sover. Jag dricker kaffe och läser bloggar; något jag inte har gjort på länge. När min blogg gick i ide var det som om all blogg-ork gick i ide med den. Jag slutade läsa bloggar förutom någon enstaka där jag tittade in då och då. Det var som om jag behövde vila från allt med bloggar.

Min reflektion när jag nu läser lite oftare igen, är att det inte längre är så många som kommenterar på bloggarna. Inte ens de mest populära bloggarna får kommentarer, fast de har många läsare. Är det ett tecken i tiden? Är Instagram snabbare och enklare? För jag tror att det är just tiden som avgör om du kommenterar eller inte.Vi är så mycket online att vi varken hinner eller orkar kommentera. Så mycket enklare att trycka på gilla-knappen. Helt ovetenskapligt tror jag att det åtminstone är en förklaring.

Lånehunden och jag...
I dag åker vår lilla låne-hund hem till sin matte igen. Hon har varit hos oss i två veckor, lilla Tuva. Sedan vår älskade Goliat lämnade oss förra året har vi bestämt oss för att inte skaffa oss en ny hund, på överskådlig tid. Vi lånar Tuva istället när hennes matte reser eller gör annat som Tuva inte kan följa med på. Det är som att ha barnbarn tror jag. Man tar liksom det göttaste och sen lämnar man tillbaka den när man vill göra annat. 

I dag blir det kalas här  i huset. Stora Fs och lilla Bs farfar fyller år och då blir det middag här. Vi ska bjuda på asiatisk mat med snälla smaker för att alla ska kunna äta. Starka såser får vi bjuda vid sidan om. Jag tänkte fritera räkor och bläckfisk, bjuda ris till och den godaste asiatiska sallad jag vet - grön papayasallad med jordnötter. Papayan är inte den där med orange fruktkött utan en grön och hård variant som smakar helt annorlunda. Supergod strimlad i sallad. 

Receptet kommer från www.receptfavoriter.se men jag har som vanligt ändrat lite i receptet, klåfingrig som jag är.

Som Tam (papayasallad)

10 haricots verts (helst färska)
1/2 solo vitlök
1 färsk röd chili
2 plommontomater
1 rejäl morot
800 g grön papaya
4 msk honung
3 lime
4 msk fisksås
1,5 dl salta jordnötter
grön sallad av valfri sort

Blanda honung, fisksås, finhackad chili, och vitlök i en liten skål och rör om. Skala och kärna ur papayan och strimla den eller riv den grovt. Skär bönorna i lagoma munsbitar. Strimla moroten fint fint. Riv helst inte för den blir så blöt då. Dela och kärna ur tomaterna. Hacka dem fint. Lägg papaya, morot, tomat och bönor i en skål och blanda runt. Häll på fisksåschiliröran och vänd runt.

Pressa limefrukterna. Rosta jordnötterna försiktigt i en torr och varm stekpanna. Hacka dem fint eller mortla dem slarvigt när de svalnat.

Lägg upp salladsblad på ett vackert fat. Strimla salladen om du vill eller lägg upp hela blad. Lägg upp papayasalladen och häll limesaft över. Ta inte allt utan spara hälften i en såssnipa bredvid så kan var och en sura till det så mycket man vill. Alla älskar ju inte limens syra.

Strö rostade jordnötter över salladen. Ät! Löjligt gott!


Ha en riktigt bra söndag!



 

torsdag 9 februari 2017

I Vesusvius aska växer aubergine

Jag måste bara fortsätta på italienska temat lite. Snön faller utanför mitt fönster ikväll och jag drömmer mig tillbaka till värmen och den fantastiska maten i Neapel.

En kväll var vi på restaurang med en gammal goding från förr. Ja, det var Pernillas gamla goding, inte min. Denne trevlige man körde oss i svindlande fart genom Neapels gator och gränder, tutande, gestikulerande och svärande som vilken klichéartad bild som helst, av en italienare.

Pasta vongole
Vi landade slutligen på en restaurang där mannen kände personalen. Inte en svensk förutom vi. INte en enda turist om man ska tro godingen från förr. Han lär ha sagt åt dem att "...om ni inte levererar den bästa spaghetti Vongole nånsin, så förlorar jag ansiktet inför dessa tre damer!" För att förtydliga så var det alltså jag, Pernilla och kusin Vitamin som var damerna. Och det var Pernilla som översatte. Om nån nu trodde nåt annat.

Ja, deras pasta vongole var den bästa jag ätit men jag åt en helt magisk Melanzane också, en ny vegetarisk favorit. Det är mycket svårt att förstå hur, tomater, aubergine, olivolja och lite till kan bli en så god rätt att ögonen tåras. Mannen ifråga lovade att det berodde på att deras aubergine växer i Vesuvius aska. Ingen kan laga god Melanzane utan sådan aubergine, menade han.

Melanzane - så himla gott!
Ja, jag kom hem och tänkte att jag skulle göra ett försök i alla fall. Nån aubergine från Italien gick inte att uppbringa, vilket jag knappast heller räknat med. Recepten skiljer sig åt men jag hittade ett som jag länkar till HÄR. Vår italienske vän skulle nog hellre dött än erkänt min Melanzane men mina svenska avsmakare saknade inte den vulkaniska ask-smaken alls. 

Själv tycker jag att det blev väldigt gott. Det är ett perfekt tillbehör till grillat kött eller vegetariskt alternativ. Det går även fint att äta den som ensamrätt med bröd och ett glas rött vin. Vintertid är inte aubergine-säsong, men spara receptet. Varmare tider kommer och då ska jag laga Melanzane igen. Till dess njuter jag av minnet.

söndag 5 februari 2017

På jakt efter den perfekta pizzan

I  höstas fyllde världens bästa Pernilla år. Som hon alltid gör i september - inget konstigt med det. Som den inbitna Italien-älskare hon är fick hon en pizza-kokbok av mig. I presenten ingick en pizza-bakarkväll hemma hos henne då vi skulle försöka skapa den ultimata italienska pizzan, bakad i en svensk ugn. Lättare sagt än gjort, som ni förstår.

Boken jag talar om är en bok som heter "Pizza Napoletana: Jakten på en fulländad napoletansk pizza i hemmaugn"- Ingen kort titel direkt men en titel som lockar. Jag blev nyfiken på boken redan innan den kom ut för matlagare puffade för den i olika sammanhang. Nåväl, den inhandlades och sedan dröjde det ett antal veckor innan vi kunde få till en pizzakväll.

Neapel är oomtvistat pizzans hem-stad. Inte många kan säga emot där. I somras hade jag lyckan att besöka denna fantastiska stad för första gången, och då med omnämnda vän ovan - Pernilla. Pernilla talar italienska som en infödd och alla italienare nästan svimmade av lycka när hon drog igång. "Bella, buono parle italiano, prego, prima, mozzarella..." Vi blev oerhört väl bemötta och väl trakterade. 

Jag ska aldrig glömma mozzarellan som var helt nygjord som bars in som en trofé i en gränd där vi åt middag. Vit och gräddig pöste den på fatet men den blev inte långlivad. Eller pasta Vongole som vi åt på en restaurang vars ägare måste ha varit släkt med Loredana (som var gift med tennisspelaren ni vet), och vi nästan grät av hänförelse. Den bästa pasta jag ätit i mitt liv. Oöverträffbar.

Pasta Vongole...


Och så pizzorna då. Den första åt jag i hamnen i Neapel. Den andra i handen i en take away-butik på Capri. Varma, nybakade och smaken... Det går liksom inte att beskriva smakerna jag upplevde. Jag åt till och med färsk tomat som jag aldrig gör här hemma. 

I lördags kom vi en bit på väg i vår strävan efter den perfekta pizzan. Mjölet var inhandlat i Rom. Pernilla lagade till degen efter konstens alla regler, vek och knådade, slog och kastade och jag vet inte vad. Redan på fredagen dessutom. På lördagen bakade vi ut den och resultatet blev förvånansvärt bra. Förts pizzan blev lite för hårt gräddad men godast i smaken. Anda pizzan blev perfekt gräddad men toppingen var mer svensk. 


För er som tycker att ICAs recept med max fem ingredienser i tre steg är snudd på för mycket - köp inte boken. Den är aningen mer komplicerad än så. För er som älskar italiensk pizza är boken ett måste. Den är en orgie i nördande kring mjöl, vatten, temperaturer, vikningar och diametrar. Det är inte en pizza du bakar var dag, men OM och NÄR du gör det gråter änglarna i Sixtinska kapellet av lycka och jag vågar sätta en peng på att även du får en tår i ögat.






Capri - det blir inte vackrare än så


Sorrento - också svindlande vackert






lördag 4 februari 2017

Tillbakablick och napoletansk pizza

I ett helt år har bloggen vilat. Det har inte jag. Jo från bloggen har jag vilat. Jag har nästan inte läst några blogginlägg alls på andras bloggar. Än mindre kommenterat. Några bloggvänner håller jag kontakt med via Instagram, för det känns viktigt att inte tappa de fina människor som ligger bakom alla dessa läsvärda, innehållsrika och genomarbetade blogginlägg.

Nu bestämmer jag mig för att öppna upp min blogg igen. Jag vet inte vart den tar vägen, hur min header ska se ut eller vad inläggen kommer att handla om. Det är ju just det som är så spännande när en har en blogg som inte är nischad. Så får en inte heller lika många läsare och följare, det vet jag. Men det är inte heller på de grunderna min blogg finns.

Pizza i Neapel är inte lik någon annan pizza
Året som har gått har innehållit mycket nytt på gott och ont. Från smått till stort. Jag har fått nytt badrum. Jag har fått en ny chef på jobbet. Min onda fot är lite bättre. Min älskade hund har lämnat mig efter tio långa fina år tillsammans. Världens mäktigaste person är nu en farlig och galen människa. Jag har äntligen lagat minestronesoppa och varit i Neapel och ätit pizza med den bästa vän en kan ha.

Ikväll ska denna vän och jag baka pizza hemma hos henne. Riktig pizza efter alla konstens regler i boken Pizza Napoletana. Två killar som i tio års tid försökt åstadkomma pizza som smakar som i Neapel. Här i Sverige. Det är svårt att tro att det går, men viljan kan försätta berg, även Vesuvius.

Imorgon återkommer jag med bilder och berättar hur det gick. Med pizzan.