fredag 13 november 2015

Fortfarande inga bilder, men många tankar inför advent

Fredag och slutet av arbetsveckan närmar sig. Ute regnar/haglar det så att man knappt kan höra vad man tänker. På min arbetsplats har vi ett glastak som fungerar som en trumma ungefär, när det spöregnar. Tur att det inte gäller själva lärarrummet där jag just i dag arbetar, när fredagens elever är på praktik.


Det är inte utan att jag börjar bli lite adventssugen. Jag vet inte hur det är med er, men när det börjar bli som allra mörkast och gräsligast ute - då längtar jag efter ljus och värme inne. När jag får ställa fram adventsljusstakarna i fönstren hemma (efter att J föredömligt putsat rutorna) så känns det fint. En vit amaryllis i en fin kruka, lite trollhassel i ett krus och några vackra kulor i det samt lite hyacinter i glas. Då trivs jag trots mörker och kyla.


Ja, det där med kylan är ju relativt. 11 plusgrader känns ju inte som någon kyla direkt. Mer som en vanlig midsommarhelg, fast utan blad på träden. Ja och så mörkret då. Ljus är fint även på sommaren men de har större effekt nu.


Jag sätter nytt ljus i karlskrona-lampan som min kära vän Katarina så fint putsat upp för mig. Lampan ärvde jag av pappa och när jag tänder den är det för honom. I köksfönstret står den och sprider ett milt gulaktigt sken och jag är säker på att pappa är nöjd med det.


Advent och kommande jul manar till eftertanke och många känslor letar sig fram. Känslor som annars kanske puttas undan av tidsbrist. Men i tider då omtanke ska vara ett ledord kryper också saknaden efter de vi inte längre har med oss fram. En saknad som ibland är möjlig att bära och ibland näst intill omöjlig, om än nödvändig.


Under de två senaste åren har jag mist tre nära personer. Två var familj och en var en omistlig vän, om än på distans. En hade levt ett förhållandevis långt och bra liv och lämnade barn och barnbarn efter sig liksom många goda minnen. En gick bort för ung men hade ändå hunnit leva många år och upplevt mycket att vara tacksam för. En lämnade oss i djupaste förtvivlan och saknaden efter honom kommer alltid att vara så stor att den inte går att laga.


Men trots denna saknad finns en tacksamhet över att ha fått känna dessa tre människor, som var och en på sitt sätt har gjort mig till den jag är. Lärt mig saker som jag aldrig skulle ha lärt mig utan dem. Tacksamhet är det jag tänker på, när jag tänker på dessa tre. Jag försöker tänka i tacksamhetens banor även då det känns tveksamt.


Tacksamhet är ofta underskattad och då menar jag inte den sort som gör att man känner sig skyldig någon någonting. Nej... Jag är tacksam över att bli äldre, få mer erfarenhet och fler upplevelser att lägga på hög. Minnen som är goda och som kan plockas fram när jag vill. Mot krämpor och värk ställer jag all glädje som jag får uppleva. Tacksam över livet även då det är en prövning.


Jag önskar er en fin helg. Ta vara på det ni har. Tillåt er att sörja, vara arga och ibland avundsjuka. Men låt inte sådana känslor vinna över tacksamheten över det som är bra. Trots allt.

4 kommentarer:

  1. Tänkvärt, som alltid Erika.
    Stor kram till dej!

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet!
    Vi hade sol på morgonen, men just nu regnar det och blåser kraftigt. Jag är så glad att vara tillbaka i Europa och Amsterdam. Jag njuter verkligen av det friska vädret och vi har haft runt 15 grader, så än behöver man inte frysa. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Så fint du skriver. Jag tycker också om advent. Är i Sverige för att fira mammas födelsedag och får njuta av mörkret , levande ljus och det svalare vädret (för som du skriver, riktigt kallt är det ju inte) i 1½ vecka. Underbart! Våra årstider är fantastiska. Man måste bara se till det fina i var och en av dem.

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint kram från Spanien /Sofia

    SvaraRadera